Inherent Vice

Regi: Paul Thomas Anderson

1970. Kalifornien. Charlie Manson psykar samtiden och Flower Power-eran är på väg ut. Den ständigt pårökte privatdetektiven Larry ”Doc” Sportello blir uppsökt av sitt ex Shasta (Katherine Waterston) som behöver hjälp eftersom hennes nya superpamp till pojkvän (Eric Roberts) ska hamna på dårhus via en diabolisk plan signerad frun och hemliga pojkvännen – snart därefter försvinner Shasta och Sportello ramlar in i en extremt komplicerad härva med flera dussin inblandade, bland annat en olycklig saxofonist (Owen Wilson), den konservative polisen Bigfoot Bjornsen (Josh Brolin), vars drömmar om att bli TV-stjärna är lika stora som hans sug efter bananchokladglass, samt en kriminell organisation av knarklangande tandläkare vid namn Gyllene Tanden. Sportello löser fallet genom hasch och ”kosmisk intuition”, men har hela tiden den lynniga Shasta på hjärtat.

Lita inte på någon som bara sett Inherent Vice en gång. Det är en lång, dimmig, svår och dominerande film som går tvärtemot vår samtid av snabba klick, utbytbara appar och filmer med direkta visuella anslag, välkända klyschor och narrativer vi fattar automatiskt, enkla representativa koder och självklara budskap. Mer än någon annan film av Paul Thomas Anderson – till och med den hypnotiska The Master – är Inherent Vice en film som börjar när den slutat; den letar sig in i ens huvud och ställer dörrar på glänt; dörrar du kommer vilja gå tillbaka till och försöka öppna igen.

Liksom de flesta riktigt bra filmer är det en film som inte gör åskådaren passiv – den kräver tid och engagemang av oss, för den visar oss något nytt. När allt kommer omkring är en bra film en originell film – en dålig film har du sett förut. Inherent Vice saknar genre, undviker konventioner, kväver sina klyschor; den envisas med att vara sin egen grej, och du kommer aldrig att se något liknande under resten av året. Det är en film du måste vilja. Du måste vilja se den på dess – inte dina – villkor. Vilja undersöka och intressera dig för vad den visar och inte visar. Vilja komma tillbaka till den igen och igen.

Det är som om Inherent Vice hör hemma i 1900-talet och ska gå på bio i två års tid. Den har all tid i världen och begär av dig att du ska ta dig den tiden också. Och den går helt enkelt inte att bli klok på om man bara ser den en gång. Många stolta och förnärmade kritiker kommer att irriterat avfärda den – liksom de en gång avfärdade Kubricks och Dreyers filmer – och kultföljet, och de kritiska 180-graderssvängarna, ska följa som vågsvall i framtiden.

Jag såg den första gången i januari, på Göteborgs Filmfestival. Jag hade tänkt recensera den då, men jag insåg dessa saker och lät bli. Jag tyckte om filmen men den lämnade mig med huvudvärk. Jag hade kunnat skriva en recension och kallat filmen ”ojämn” eller ”för lång” – säkra kort, helt klart, eftersom detta är en 150 minuter lång drogodyssé.

Men det hade inte varit sant. Sanningen var att jag helt enkelt inte fattade vad filmen handlade om. Den festliga trailern hade föreslagit en knarkarkomedi á la The Big Lebowski (1998) och allt talade för att Joaquin Phoenix spelade en roll jämförbar med Jeff Bridges ”The Dude” i den, av många älskade, bröderna Coen-filmen. Men Inherent Vice är inte speciellt lik den filmen alls – det är överhuvudtaget inte en komedi, även om den bär på en snustorr, introvert attityd som gör att saker ibland är så skumma att de bubblar över i absurditet.

Inherent Vice gick två gånger på festivalen i vintras. Andra gången jag såg filmen förstod jag ännu mindre av den, men jag tyckte om den ännu mer. Den extremt dialogdrivna intrigen om den haschrökande privatdetektiven Doc Sportello (Phoenix) och hans godtyckliga uppdrag i Los Angeles anno 1970 var fortfarande en lång, ogenomtränglig dimvandring med mystiska passager och en del direkt obegripliga gåtor i förbifarten – men jag såg saker jag inte sett eller reflekterat över förut. Som att berättarrösten kommer från Sortilège (Joanna Newsom) en hippiechick i bakgrunden, en bekant till Doc, bara någon som berättar historier och tror på astrologi. Är hela filmen bara hennes anekdot? Något hon hört i förbifarten? Vissa av filmens bilder, insåg jag, måste vara någon slags symbolisk dröm.

Och så vidare.

Paul Thomas Anderson är utan någon konkurrens den främste regissören i sin generation, och liksom i sina tidigare filmer försöker han i Inherent Vice förändra filmformen, sättet vi tar emot information och bearbetar bilderna. Det tog mig tre gånger att bara till 100% förstå intrigen i Inherent Vice och nu är jag fortfarande kvar med gåtorna och mysterierna, alla detaljer vi kan prata om i årtionden framöver.

Tredje gången jag såg filmen kom den till mig som en våg jag lyckades surfa på. Jag fick, till slut, ihop intrigen och jag insåg mer av de subtila implikationerna och att det faktiskt var en väldigt sorglig film, trots att den var så rolig och flummig. Jag hade även börjat läsa Thomas Pynchon-boken som filmen är baserad på och insåg att det var ett förvånansvärt sakligt och rakt manus Anderson skrivit; å andra sidan liknar Pynchons prosa redan ett filmmanus, så han lär haft paletten redo.

Jag klandrade ingen på den rastlösa pressvisningen – som lät av gäspningar, stön och folk som vred på sig – för kritiker tenderar att reagera lite allergiskt mot överraskningar och utmaningar, regissörer på en viss nivå matar kritiker med sina filmer på samma sätt som vuxna tvingar barn att äta grönsaker och inte förrän senare inser de att det varit nyttigt för dem. (Själv gör jag så gott jag kan för att vara ödmjuk).

Att gå in på intrigen vore egentligen att slösa på text. Anderson har hittat sin De Niro i Joaquin Phoenix, som efter det genialiska framträdandet som ”Fred Equal” i The Master utan problem gör den lättare karaktären Doc Sportello till en värdig uppföljning – Här har vi en kille som aldrig är nykter i huvudet, och som går åt helt slumpmässiga håll, men som ändå alltid ramlar fram exakt dit han ska. Han får rådet, från vår berättare Sortilège, att följa sin intuition. Liksom alla hippies är han ödesdömd (det har något att göra med Uranus och Neptunus) men hans instinkter kommer fortfarande att leda honom rätt.

Vilket de gör. Det är inte paranoia om tecknen verkligen talar till dig och vad Sportello först tror är hasch-nojja – han får upp ett spår om en jude som vill vara nazist, och får snart besök av en militant svart man vars organisation dealat med Ariska Brödraskapet (”We found we shared some opinions regarding the government”) – visar sig snart vara en av många kosmiska sammanträffanden som Sportello kan förlita sig på när han tar nästa snurriga steg i sin flummiga vandring mot svaret på frågan.

Vilken fråga? Vad filmen handlar om? Ja, enkelt uttryckt är filmen en pårökt version av Polanskis Chinatown (1974) – eller en hyperbolisk version av Långt farväl (1973) av Andersons gamle mentor Robert Altman – där min långa ingress får stå som den enklaste förklaringen. Liksom de filmerna är Inherent Vice trög och dimmig – det är inte en festlig knark-komedi som The Big Lebowski, eller (gud förbjude) Fear and Loathing in Las Vegas.

Det är en dekonstruktion av en kioskdeckare där namn, platser, tidpunkter, diverse händelser, all tänkbar information susar förbi Sportellos ögon och öron medan han klottrar användbara saker som ”something spanish” och ”not hallucinating” i sitt anteckningsblock. Reese Witherspoon, Owen Wilson, Benicio Del Toro och Martin Short är där, som om vi skulle bli klokare för det, men icke: Majoriteten av de viktigaste sakerna i filmen händer utanför bild. Sportello hör talas om händelser vi aldrig får se och karaktärer vars namn vi får anteckna åt honom. Filmen har skurkar, men vi får aldrig riktigt se dem. Filmen har centrala biroller men vi får aldrig se vad som händer med dem. Sportello har en historia, i synnerhet med den ständigt skitsure och bananchokladglass-sugande snuten Christian Bigfoot Bjornsen (Brolin) men vi bara anar den. Hans relation med exet Shasta är ännu mer passionerad och svårartad. De leker med ett svidande sexuellt maktspel som en gång, några år tidigare, säkert sett ut som fri kärlek; peace, love and understanding men nu, 1970, har det snarare börjat likna conflict, sex and distrust.

Shasta försvinner, och det är vad storyns motor bygger på. Hon får tre centrala scener i filmen och hon är nästan som tre olika personer i dessa scener – och med tanke på att hon är den emotionella drivkraften hos Sportello, och därmed filmen, är hon dess gåtfulla men obevekligt slående hjärta; vi vet inte vem hon är så vi vet inte riktigt vad vi ser på, men vi känner att det är något väldigt starkt. Ännu mer drastiska saker finns att förelså, men jag låter det vara för tillfället.

Under stenarna finns havet – så lyder citatet i början av Pynchons bok och det återkommer efter eftertexterna i Andersons film. Och under ytan av Inherent Vice ser jag en mycket mer melankolisk och stolt film som skildrar en era – Flower Power-eran – just som den är på väg att dö ut; vi kan se en aning i alla dessa karaktärer, som knarkar och flummar mest av gammal vana, en annalkande fasa bor under deras dimmiga blick. De vet att festen är slut och att de ska möta en skrämmande framtid där drömmar inte längre är tillåtna, där illusionen inte längre kan matas, där röken måste skingras och där ett liv måste levas i en värld utan mystik.

Filmen kryllar av hippiemärken och anti-amerikanska symboler – inte minst ett ondskefullt fartyg och en dröm om havet, samt möjligheten att skapa ett nytt liv på en plats där ”Amerika inte slagit rot”. Mitt i detta myller av dunkla signaler rör sig karaktärerna, med häpnadsväckande lyckosamma steg, i en drömvärld som övernaturligt regerar över den moderna civilisationens långtråkiga ordning; och även om deras framtid är osäker så kan ingen ta ifrån dem känslan, begäret, viljan att leva ett liv i frihet. Fri och dum, som Sportello kallar det, fastän han pratar om sig själv.

Inherent Vice är mystisk och vacker, lång och trög, fjantig och seriös, sorglig och dråplig, full av djup och gäckande detaljer, renodlat komisk och absurd, meningslöst ambitiös och oförglömligt skum – det är en av de allra bästa flummarfilmer som någonsin gjorts.

FREDRIK FYHR

*

INHERENT VICE

Originaltitel, land: Inherent Vice, USA.
Urpremiär: 4 oktober 2014 (New York Film Festival).
Svensk premiär: 22 januari 2015 (Göteborg International Film Festival), 20 mars 2015.
Speltid: 148 min. (2.28).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm, 70 mm, D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Joaquin Phoenix, Josh Brolin, Katherine Waterston, Benicio Del Toro, Owen Wilson, Reese Witherspoon, Jena Malone, Yvette Yates, Hong Chau, Jordan Christian Hearn, Joanna Newsom, Martin Short, Keith Jardine, Peter McRobbie, Sasha Pieterse, Jefferson Mays, Erica Sullivan, Serena Scott Thomas, Maya Rudolph, Eric Roberts, Michael Kenneth Williams, Shannon Collins, Andrew Simpson, Sam Jaeger, Timothy Simons, Jack Kelly, Jeannie Berlin, Jillian Bell, Belladonna, Elaine Tan, Michael Cotter, Delania Mitchell, Amy Ferguson, Emma Dumont.
Regi: Paul Thomas Anderson.
Manus: Paul Thomas Anderson, efter romanen av Thomas Pynchon.
Producent: Paul Thomas Anderson, Daniel Lupi, JoAnne Sellar.
Foto: Robert Elswit.
Klippning: Leslie Jones.
Musik: Jonny Greenwood.
Scenografi: David Crank.
Kostym: Mark Bridges.
Produktionsbolag: Warner Bros, IAC Films, Ghoulardi Film Company.
Svensk distributör: Warner.