<- Låt den rätte komma in.
-> Kristi sista frestelse.
Regi: Jacques Feyder
Berättelse om Jean, en tioårig pojke i en enslig alpin bergsby som blir förvirrad när hans mamma dör; hans pappa gifter om sig och Jean får en ny halvsyster, men dålig kommunikation och pojkens undertryckta känslor leder till en farlig situation.
Det finns inte så många filmer som handlar om barn. Det görs förstås hundratals konstlösa familjefilmer varje år – de utspelar sig i förfalskade låtsasvärldar, och de riktar sig till barn.
Men filmer som handlar om barn, de är än i dag sällsynta. För att inte tala om filmer som handlar om dåliga föräldrar. Det kanske hör ihop.
För medan det ju är viktigt att tala om barn som far illa är dåligt föräldraskap konstigt nog ett tabu. Man får inte anklaga den andre för hur den uppfostrar sina barn. Att vara förälder tycks i vår tid vara detsamma som att äga en privat egendom, ha copyright, sköta en ruljans – och barn tycks i många vuxnas ögon vara små människomaskiner som ska omskötas, oroas över och tränas för att bli riktigt bra hästar i loppet.
I skuggan av de vuxnas heltidsarbeten – varav minst ett alltid är att vara förälder – finner sig ofta barnen om inte övergivna så åtminstone själva, i en paradoxal ensamhet. Detta eftersom föräldrarna är ointresserade av det som verkligen spelar roll – som fantasivärldar och drömmar, figurerna i tapeten, gubben i månen, skatten på havets botten och tomtens renar. Föräldrarna spanar oroat in i barnens framtid, och ser på deras fantasier med bitter distans eller melankolisk ömhet.
Dessa saker, som vi fortfarande talar för lite om, ligger mitt i hjärtat på Visages d’enfants, en chockerande modern film som spelades in för nittio år sedan. Det är en film som förstår exakt hur barn fungerar och den visar oss, helt utan stumfilmserans överdrifter, hur människor beter sig.
Huvudpersonen är tioårige Jean och filmen handlar om hans förvirrade känslor när hans mor dör och fadern Pierre gifter sig med en ny kvinna.
Vi får aldrig träffa den döda modern: Filmens första tio minuter är en skoningslös, utdragen begravningsscen där kistan sänks ner i marken och lämnar far och son i tårar; dottern, Jeans lillasyster Pierrette, är ännu för liten för att förstå vad som händer och är hemma med en nanny. Nannyn vankar oroat av och an. Pierrette sitter på golvet, glatt fascinerad av såpbubblor.
Vi stannar hos Jean medan Pierrette växer några centimeter och Pierre gifter sig med en ny kvinna och Jean får en halvsyster. Han betraktar dessa händelser inslutet, med oro, försvar och ångest. Alla går vidare, men Jean slutar aldrig tänka på sin mor. Han har hennes porträtt ovanför sängen. Pierre ser det men vågar inte prata med sin egen son. Det blir upp till prästen att förklara för Jean att fadern ska gifta om sig. Pierre kan bara olyckligt betrakta sin son med en ynklig, mycket vuxen feghet.
Den nya kvinnan ser sig inte som en orimlig person, men hon börjar snart tycka att den där Jean-pojken är ”konstig”. Jeans nya halvsyster behandlar honom som en främling, fastän hon lever i huset han växte upp i. Det framgår inte på en gång, men situationen är en slags snara som dras åt. Jean är full av känslor men han ignoreras av vuxenvärlden. Snart kommer det att gå ut över den.
Titeln betyder ”barnens ansikten” och det är en talande titel. I en era då filmer i allmänhet var väldigt teatrala och övertydliga var den belgiske regissören Jacques Feyder långt före sin tid. Han var en av de tidiga ”poetiska realisterna” i fransk film, och han filmar ansikten som betraktar, registrerar och uttrycker åsikter och verkliga känslor – vi tycks inte se på skådespeleri så mycket som vi ser beteenden. Under filmens gång inser vi vad som kommer att hända, för vi vet hur karaktärerna kommer att reagera på det som händer – vi känner nämligen igen oss själva i dem, och vi speglar oss i samma mänsklighet.
Det finns här alltså inga vilda utrop och inga viftningar med armar, inget överflöd av förklarande text och inga stirrande blickar eller darrande hakor. Karaktärerna är fullständigt levande, riktiga människor, och det enda som skiljer Visages d’enfants från en helt modern film är faktumet att den saknar ett ljudspår, och det är en olycklig slump att Jacques Feyders namn inte fått ett större eko i filmhistorien eftersom Jean, i underbarnet Jean Forests gestalt, är en sådan uppenbar inspiration till framtida filmpojkar som Antoine Doinel i Truffauts De 400 slagen (1959) och inte minst Alexander i Fanny och Alexander (1982).
Och på tal om Fanny och Alexander så återfinns flera detaljer i Visages d’enfants som jag är frestad att tro att Bergman norpade utan att tillkännage det; han kan mycket väl ha sett den vid något tillfälle, nämligen, men vid det laget han gjorde Fanny och Alexander var det en ohyggligt obskyr film som faktiskt ansågs vara förlorad fram till 1986, då Belgiens cinematek gjorde en första restaurering. Så ingen var där att säga ”Aha! Stöld!” när Alexander ser levande statyer och andra märkliga synvillor på samma sätt som Jean gör i Visages d’enfants.
För filmen har nämligen en magisk kvalité också – Dels utspelar sig filmen i en alpin by vars avlägsenhet och märkliga skönhet utgör fonden av ett fantasiland, ett mycket barnliknande landskap av drömmar där idéer kan växa till bilder och magisk realism.
Det tydligaste exemplet är kanske porträttet som Jean har av sin mor. Det ”lever” nämligen, i hans ögon, á la tavlorna i Harry Potter.
Inom parentes kan det sägas att det på 1920-talet var något av en trend att filma porträtt med magiskt liv på detta sätt; Sergej Eisensteins lekte till exempel med samma effekter i hans debutfilm Strejken, som kom 1925 (samma år som Visages d’enfants).
Denna aura av magi hjälper oss att förstå Jeans känslor – filmen vägrar låta oss se mellan ögonen. Det är en film som förstår dynamiken i barnpsykologi, hur barn rör sig i parallella världar och hur ödesdigra resultaten kan bli när vuxna ignorerar dem.
Tekniskt sett skiljer sig inte intrigen – såsom den utvecklar sig – från ett par cliffhanger-avsnitt ur en i TV-såpa: I finalen säger Jean något till sin halvsyster som gör att hon väljer att göra något som utsätter för livsfara, allt medan föräldrarna svävar i ovisshet och Jeans skuld växer sig större och större.
Poängen med filmen är inte vad som händer, utan allt som leder fram till det och vad det kan ha för konsekvenser, vem man ska skylla på när barn gör fel och varför; vi kan inte se en människas tankar och känslor på ytan, det står inte skrivet i våra ansikten – vi måste söka efter dem i orden, vart de vänder blicken, hur de beter sig; vi måste intressera oss för varandra. I synnerhet barn behöver engagerade lyssnare, annars går de av som kvistar och det kommer sluta illa för alla.
Förutom att vara en realistisk och modern film är Visages d’enfants också märkligt vacker och suggestiv. Visuellt är den genomarbetad på sätt som filmer på 1920-talet sällan var. Feyder ansträngde sig otroligt mycket för att kylan och den massiva snön i de schweiziska landskapen skulle vara så verklig som möjlig och han använde facklor och eldar som lyste upp natten i nattscenerna, där andra regissörer nöjde sig med att använda en blåfärgad tint för att signalera att en scen utspelar sig på natten.
Feyders effekt är mycket mer dramatisk och vacker; men lika knivskarp som Feyder är i detaljer är han storartat ambitiös i de stora bilderna – filmen innehåller en helt oförglömlig effekt där en lavin filmas utifrån lavinens perspektiv (!). Det har, mig veterligen, aldrig prövats igen.
Medan den melodramatiska intrigen i Visages d’enfants är filmens minst överraskande aspekt är allt som händer på vägen helt oförglömligt; Feyders kameraplaceringar och rytm är drömska, som om vi upplever en svartvit fantasi i en halvvaken dröm, och filmen hugger i djupt rotade delar av hjärtetrakten; barnens utsatthet, föräldrarnas bristfällighet, styrkan i moderskapet och barndomens okränkbarhet. Det är en film i enlighet med Rousseaus idé om att barn är de perfekta varelserna medan de vuxna är de som blivit korrupta.
Jacques Feyder är en idag nästan helt bortglömd regissör som inte fått det erkännande han förtjänade medan han levde, då han blygsamt såg sig själv som en hantverkare. Han dog 1948 och hann inte fortsätta sin karriär under den inflytelserika efterkrigstiden. Därutöver blev få av hans filmer distribuerade, många förblev förlorade och vissa av de franska fyrtiotalisterna som skrev för Cahiers du cinéma såg honom som en relik. Ingen har sedan dess kommit sig för att bära upp honom.
Visages d’enfants gjorde han 1923, men en utdragen process med produktionsbolaget gjorde att han fick vänta ett helt år med att klippa filmen, som inte hade premiär förrän 1925. Den blev en kritikersuccé men en kommersiell flopp och negativen försvann – likt många av Feyders filmer – för att inte återkomma förrän i ofärdiga versioner under 1980- och 90-talet. En komplett, digital restaurering gjordes i Paris år 2004, nästan åttio år efter att den gått upp på franska biografer.
Filmälskare lever i en tvåeggad, modern värld. Å ena sidan är de nya filmerna i allmänhet sämre än de gamla. Å andra sidan kan vi nu se de gamla filmerna på bättre sätt än någonsin förut. Jag förstår, naturligtvis, att inte alla kommer slå volter av upphetsning inför tanken på att se en film som Visages d’enfants. Men ser du filmen kommer du finna dig själv i den. Den är befolkad av spöken, för alla i den är döda, men de kommer att kontakta dig och du kommer att svara. Sanningen den viskar är att vi alla en gång var små, och att vi aldrig får växa upp helt; den dagen då vi glömmer våra barn, och barnen i oss, stryper vi oss själva och dränker världen i is och död.
FREDRIK FYHR
*
VISAGES D’ENFANTS
Originaltitel, land: Visages d’enfants, Frankrike/Schweiz.
Urpremiär: 24 januari 1925 (Paris).
Svensk premiär: aldrig visad i Sverige.
Speltid: 117 min. (1.57).
Åldersgräns och lämplighet: n/a.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm tintad svartvit film/1.33:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jean Forest, Victor Vina, Pierrette Houyez, Jeanne Marie-Laurent, Rachel Devirys, Henri Duval, Arlette Peyran, Suzy Vernon.
Regi: Jacques Feyder.
Manus: Jacques Feyder, Françoise Rosay.
Producent: Dimitri De Zoubaloff, Arturo Porchet.
Foto: Léonce-Henri Burel, Paul Parguel.
Klippning: Jacques Feyder.
Musik: Antonio Coppola (restaurering 2004).
Scenografi: Jacques Feyder (art direction).
Produktionsbolag: Les Grands Films.
Svensk distributör: n/a.
2 svar på ”Visages d’enfants (1925)”