The Woman in Black 2: Angel of Death

Regi: Tom Harper

Andra världskriget. Engelska barn förs till säkerhet ute på landsbygden men i huset de ska bo spökar en läskig tant som dödar barn.

Det gömmer sig en bra spökhistoria i den här filmen – långt under bottenskiktet av dess sugande sjö, låt säga. The Woman in Black 2 är, som titeln antyder, en uppföljare till en film vid namn The Woman in Black – nu med den alarmerande finesslösa undertiteln Angel of Death. Det här med originalitet är ju tyvärr inte skräckfilmhistoriens främsta kännetecken. Den första filmen hade lika gärna kunnat heta Angel of Death och uppföljaren Angel of Death 2: The Woman in Black. Det är på den blahi blaha-nivån vi är på.

Det är synd. Jag minns inte mycket av originalet – där Daniel Radcliffe hade huvudrollen – förutom ett bestående intryck av att bli översköljd av specialeffekter och jump-scares som jag vill minnas effektivt tog död på all mystik och hade ihjäl allt mitt intresse för filmens mysterium, som innefattade en kvinna som dog i ett kärr (läser jag i min första recension).

Uppföljaren är egentligen en film mer i min smak, allt enligt tumregeln att ingen film där karaktärer går i mörka korridorer med lyktor kan vara hur dålig som helst. Intrigen bär på ett mysterium som filmen suger länge på och stämningen bygger mycket mindre på effekter. Synd bara att mysteriet inte är något mysterium om man såg den första filmen – och med tanke på att effekter och jump-scares fortfarande existerar, på mycket klumpiga sätt, så får man anta att den enda anledningen till att det inte finns fler förmodligen bara är på grund av en lägre budget.

Men det är sant att jag hade en marginellt lättare biostund med den här filmen än vad jag hade med föregångaren – Denna utspelar sig i England under andra världskriget, och gimmicken går ut på att två kvinnor som jobbar med barn kring blitzen måste fara ut med dem på landsbygden, där de är förhållandevis säkra från bomber. Tillflyktsort blir ett totalt nedgånget gammalt hus (från den förra filmen, som utspelade sig fyrtio år innan denna) och naturligtvis är de inte så ensamma där som de kan tro.

Den karga ödemarken är stämningsfull och huset är nedgånget på ett ganska trovärdigt sätt – Vår huvudperson Eve spelas av en ganska begåvad skådespelare vid namn Phoebe Fox och det finns något drömskt och apokalyptiskt över stämningen när hon träffar en pilot (Jeremy Irvine) som förstås ska agera kärleksobjekt och sidointrig medan ett av barnen, Den Tysta Pojken (Oaklee Pendergast), börjar rita teckningar på en läskig dam som verkar vara högst illvilligt inställt till barn – och hon har ett dussin av dem att skörda, frågan är bara när Eve, piloten Harry och den inskränkta kollegan Jean (Helen McCrory) ska inse det.

Om jag var tolv år hade jag kunnat läsa den här storyn i någon sjaskig pocketsamling med spökhistorier och finna viss behållning i den. Jag önskade, åtminstone tidigt i filmen, att filmen skulle kunna vinna sin egen potential. Miljön är rätt. Skådespelarna är bra. Storyn godtagbar. Effekterna… klyschiga. Intrigen… förutsägbar. Regin… klumpig. Ack.

Vad som skulle kunna vara en väldigt spännande film blir istället oengagerande och långtråkig och det blir det av samma anledningar du misstänker: Filmen är en nästan försvinnande svag cashgrab-uppföljare där barn svävar i fara medan karaktärer hittar gamla objekt och intrigen tuffar igenom en dramaturgisk kurva på ett emellanåt sövande förutsägbart sätt. Karaktärerna har snart förvandlats till pappdockor som häver ur sig klyschor och filmen saknar helt liv, en egen personlighet, något värt att hålla ögonen öppna för.

Den största boven i dramat är regissören Tom Harper som saknar förståelse för genren han arbetar i och förintar stämningen med jump-scares som ibland är skrattretande taktlösa. Jag har visserligen sett skräckfilmer med fler i antal, men det var ett tag sedan jag såg en där de fungerade sämre. Det är som att han verkligen tänkt: Hur i hela helskotta ska vi få in lite jump-scares i de här scenerna när inget egentligen händer? Så det blir till att kasta in ett dinglande spöklik i en snara – ni vet som i The Conjuring – just när Eve läser en gammal bok eller något och någon effekt egentligen inte behövs; man klämmer helt enkelt in jump-scares och fula effekter där det helt uppenbart inte borde finnas några och det finns en slumpmässig taktlöshet i flera sådana effekter som gör att Angel of Death ibland påminner om en YouTube-poop-video.

Det stör mig att filmen är ungefär lika dålig som man hade kunnat tro, för i grund och botten föredrar jag en sådan här film (som sätter stämning före effekter) framför originalet (som satte effekter före stämning). Men man har inte vågat göra filmen man borde ha gjort. Istället har man förlitat sig på klyschor och vedertagna effekter ur skräckfilmens regelbok, som vid det här laget borde brännas. Det finns för få bra skräckfilmer här i världen. Detta eftersom de traditionsenligt förväntas vara dåliga, och de flesta vill leva upp till det ryktet. Angel of Death är ett ledsamt exempel: En film som hade kunnat vara bra, om den nu inte insisterade på att vara dålig.

FREDRIK FYHR

*

THE WOMAN IN BLACK 2: ANGEL OF DEATH

Originaltitel, land: The Woman in Black 2: Angel of Death, Storbritannien/Kanada.
Urpremiär: 30 december 2014 (Dubai).
Svensk premiär: 13 februari 2015.
Speltid: 125 min. (2.05).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/Digital/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Phoebe Fox, Jeremy Irvine, Oaklee Pendergast, Helen McCrory, Amelia Crouch, Amelia Pidgeon, Casper Allpress, Pip Pearce, Leilah de Meza, Jude Wright, Alfie Simmons, Adrian Rawlins, Ned Dennehy, Eve Pearce, Leanne Best.
Regi: Tom Harper.
Manus: Jon Croker.
Producent: Tobin Armbrust, Ben Holden, Richard Jackson, Simon Oakes.
Foto: George Steel.
Klippning: Mark Eckersley.
Musik: Marco Beltrami, Brandon Roberts, Marcus Trumpp.
Scenografi: Jacqueline Abrahams.
Produktionsbolag: Hammer Films, Alliance Films, Da Vinci Media Ventures, Exclusive Media Group, Talisman Productions, Vertigo Entertainment.
Svensk distributör: Scanbox.