0-2, Bio

The Riot Club

riot club

2starrating

Regi: Lone Scherfig

Två förstaårselever på Oxford blir medlemmar i ”The Riot Club”, där framtidens maktmän lever rövare; svineriet pågår på oskyldigas bekostnad, tills dess att någon ligger medvetslös på ett golv.

Jag har tyckt om Lone Scherfigs tidigare filmer – En dag mindre än An Education men ändå. Här har vi en regissör som vet hur man tar bekant material och boostar det med substans för en bred publik. Av de filmer jag sett av henne har alla varit överraskande positiva upplevelser fram tills The Riot Club – en otillfredsställande, feltänkt film som ser ner på sin publik och hoppas att vi är lite dummare än vi är.

Den vänder sig till oss, det vill säga de 99% av världens befolkning som inte sitter på världens alla rikedomar, och den behandlar oss populistiskt, som en dum pöbel redo att sätta Frankensteins kvarn i brand.

Den visar oss huvudpersoner som vi ska hata – ett gäng aristokratiska snorvalpar på Oxford som beter sig vidrigt i en hemlig klubb – och därefter vrider den sadistiskt om kniven i en sluttwist där de praktiskt taget kommer undan med mord, eftersom det är denna atompartikel av en klick som ”styr världen”. Den hemliga klubben, förstår ni, går rakt in i brittiska parlamentet och premiärminister efter premiärminister, president efter president, minister efter minister, har varit deuchebags i samma hemliga klubb på Oxford – på ett ungefär, i alla fall. Ja, enkelt uttryckt: Alla jätterika är jätteonda och de ”styr världen”.

Och det kanske är så. Problemet med The Riot Club är att den inte förklarar hur eller varför utan nöjer sig med att hetsa upp sin publik. Det leder till en film som provocerar utan poäng, stoltserar utan agenda.

I början av filmen introducerar filmen karaktärer den senare inte kan stå för: Två förstaårselever, Alistair (Sam Claflin) och Miles (Max Irons). Miles är killen vi ska gilla, för han umgås med vanligt folk och blir kär i normala tjejen Lauren (Holliday Grainger) vars föräldrar vi får veta tillhör en medelklass som aldrig varit i närheten av Oxford; Miles är en bracka, men vi ska gilla honom ändå.

Alistair däremot är ett rötägg i ett led av rötägg och han blir Miles’ främsta ”rival” om ”inflytande” när de båda blir medlemmar i ”hemliga” klubben Riot Club som sedan århundraden haft säte i skolan. De är tio personer, no more och no less, och deras uppgift är att supa sig fulla, åka runt och vandalisera saker och bete sig allmänt svinigt. Emellanåt uttrycker Alistair en slags paranoid och drömd von oben-attityd – att de är herrefolket och att det är deras rätt att göra vad de vill, att alla andra ser på dem med avundsjuka och att de är gudar som lever i en värld designad av medelmåttor.

Det enda som egentligen händer i filmen är att Alistair och gänget springer omkring och är odrägliga. Allt kulminerar under en lång scen, som praktiskt taget utgör halva filmen, där de har en hedonistisk soaré på en vanlig medelklasspub, vilket till slut spårar ut så till den milda grad att någon till slut ligger död på golvet.

Man skulle kunna tro att åtminstone en sidointrig handlar om Miles – fortfarande introducerad enligt konstens alla regler som vår protagonist när han blir kär i Lauren: Ska han välja henne eller sin klass?

Men Miles kan inte välja. Han velar. Fastän han mår dåligt av att vara med i klubben så kan han inte välja Lauren eller se henne som människa när hans ”kompisar” frågar om hon kan ha sex med dem för pengar.

Vem styr? Det är 1900-talets stora fråga, nedärvd från Nietzsche. Filmen föreslår att Alistair styr. Miles är en vekling som inte kan stå upp för sig själv eller den han är. Filmen ger oss honom som hjälte, men sviker oss när den försöker fiffla ut honom ur filmen bakvägen. Han kan inte bestämma sig och han har råd med det.

Den här fascistoida människosynen kanske finns på internatskolor och i maktens korridorer. De flesta av oss kan åtminstone föreställa oss det. Det är därför en besvikelse att The Riot Club inte är intresserad av att göra annat än att skryta med sina osympatiska karaktärer, som om vi skulle vara lika imponerade av dem som de är av sig själva. Vi får aldrig en känsla av varför de är som de är.

Faktum är att hela filmen saknar en ordentlig kedja av omständigheter som skulle göra något av det vi ser begripligt. Miles är inte så mycket ”osäker” som han är en anonymt och odetaljerat skriven karaktär. Hans problem bottnar i att han inte kan förklara för oss, eller sig själv, vad han tänker på. Och om nu Alistairs onda ideologi är ett världsomfattande problem i verkligheten, varför blir han bara en filmskurk här, utan fler dimensioner än skurken i en Bond-film?

Jag nämnde att någon ligger död på golvet i slutet. Rättelse: Personen dör inte. Det sker en utredning och klubbens medlemmar får spekulera i hur de ska hålla varandra bakom ryggen, eller sortera ut ett offerlamm. Men ospännande nog avbryts de av en utredning som snabbt avgör deras öden och lämnar oss i publiken mycket otillfredsställda; allt pågår som vanligt och filmen ger oss inte ens ett brandtal från en bespottad arbetarklass. Passivt-aggressivt trampar filmen vatten och mynnar ut i ett ingenting.

Filmen är baserad på en pjäs och manuset är skrivet av pjäsens författare Laura Wade, som aldrig skrivit ett långfilmmanus förut. Det är en odisciplinerad film som tydligt har problem i adaptionen: Karaktärer introduceras så att vi får fel förväntningar och vi får ingen uppbyggnad till den långa ”middagsscenen” och är helt oförberedda på det osnygga skiftet av perspektiv när vi plötsligt ska lära känna den ömkligt snälla restaurangägaren (Gordon Brown) och hans dotter (Jessica Brown Findlay).

Skådespelarna är alla utmärkta och klubbens birollsmedlemmar utnyttjar rättvist allt rampljus de får – de unga männen är kända från var- eller varannan TV-serie och Young Adult-franchise men de matchar sina oljiga babyfaces med ren talang. Det uppstår också stunder av svart dramatik när vargarna ger sig på fåren och pulsen slår högre – man reagerar, såklart, för man är ju bara människa.

Men filmen förtjänar inte dessa stunder. I slutet finns nämligen ingen känsla av varför vi sett dem, eller hur de egentligen kunnat ske.

På en scen förstår jag berättelsen. Då behöver karaktärerna bara dyka upp och leverera sina repliker och publiken fyller i luckorna – nyansen i dialogen och skådespelarnas rörelser är det enda som behöver fungera i en pjäs. Men ett filmdrama av det här slaget behöver ett narrativt system, något som gör att vi förstår hur A hänger ihop med B. The Riot Club blir bara en dinglande serie provokationer utan sammanhang där karaktärerna saknar personlighet och deras handlingar saknar mening.

Ju mer jag tänkte på The Riot Club desto mer irriterad blev jag på den. Den verkar nog så nobel och hedervärd men den är egentligen bara billig och lat. Det är inte skådespelarnas fel: De är dressed for success och jag önskar dem lycka. Men filmen de är med i tror den kan imponera på oss genom att manipulera våra känslor, så att vi känner ännu mer av vad vi redan känner. Men också så att vi tänker, och vet, mindre om vad det är vi faktiskt känner – eller varför vi känner det.

FREDRIK FYHR

*

trc

THE RIOT CLUB

Originaltitel, land: The Riot Club, Storbritannien.
Urpremiär: 6 februari 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 5 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 13 februari 2015.
Speltid: 125 min. (2.05).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ?/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Max Irons, Sam Claflin, Douglas Booth, Holliday Grainger, Jessica Brown Findlay, Natalie Dormer, Sam Reid, Freddie Fox, Ben Schnetzer, Matthew Beard, Olly Alexander, Tom Hollander, Michael Jibson, Xavier Atkins, Ondra Zelary, Harry Lloyd, Amanda Fairbank-Hynes, Tony Way, Jack Farthing, Mary Roscoe, Anastasia Hille.
Regi: Lone Sherfig.
Manus: Laura Wade, efter egna pjäsen Posh.
Producent: Graham Broadbent, Peter Czernin.
Foto: Sebastian Blenkov.
Klippning: Jake Roberts.
Musik: Kasper Winding.
Scenografi: Alice Normington.
Produktionsbolag: Blueprint Pictures.
Svensk distributör: NonStop Entertainment.