Regi: Alejandro González Iñárritu
Riggan Thompson – en avdankad skådis som en gång i tiden var känd som superhjälten Birdman – försöker sätta upp en pjäs på Broadway för att vinna anseende; men arbetet är kaotiskt, på grund av alla inblandades egon, och dessutom är Riggin förföljd av Birdmans psykande röst som bara tycks finnas i hans huvud.
Om man ändå inte bryr sig kommer man nog gilla Birdman. Hela filmen är ett skämt. Allt och alla föraktas eller förödmjukas i den. Den har ingen på sin sida, inget på hjärtat – den är som slutet på bröderna Marx Duck Soup (1933) där Chico byter sida i kriget för att motståndarna har bättre mat.
Till skillnad från den filmen så är Birdman dock en bitter och glädjelös film – antagligen den komedi man kan förvänta sig av regissören till downer-filmerna Babel (2006) och Biutiful (2010). Det är en film som Alejandro González Iñárritu verkar ha ”bemödat sig” att göra, med den underliggande idén att han egentligen står över materialet.
Eftersom han inte bryr sig – varken om berättelsen eller något så pretentiöst som en ”konstnärlig gärning” – så är resultatet ett knepigt fall av en film som inte handlar om det den handlar om; en film som inte kan bli vad den inte försöker vara; en film som existerar utan att vara något.
Man skulle förstås kunna tro att filmen faktiskt handlar om den avdankade skådisen Riggan Thompson (meta-spelad av Michael Keaton) som en gång i tiden var känd som superhjälten Birdman (såsom Keaton var känd som Batman) och som nu försöker ge sig själv cred genom att sätta upp en pjäs byggt på Raymond Carver-romanen Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek. Det verkar ju onekligen vara vad filmen handlar om.
Men vad det nu skulle vara intressant för, det verkar inte Iñárritu ha listat ut. Thompsons dotter (Emma Stone) har kommit ut från rehab och tycker att han är en självupptagen, passé fjant som inte förstår att ingen bryr sig om teater och att allt bara handlar om hans eget ego. Ex-frun (Amy Ryan) beklagar sig också över att han alltid brytt sig om jobbet mer än familjen. Han har ihop det med den ena aktrisen i pjäsen (Andrea Riseborough) och den andra är något slags nervvrak med liknande ego-komplex (naturligtvis spelad av Naomi Watts). Och de två sistnämnda måste förstås börja hångla, utan anledning.
So far, so Bechdel-fail och den impotenta tematiken tar inte slut där: Den odrägliga superskådisen Mike Shiner (Edward Norton) stjäl showen när han kommer ombord ensemblen och får helsidan på kulturdelen i New York Times medan han hånar alla andras mediokritet, i synnerhet Riggans, genom att vara ett uppenbart geni och i förbifarten få till det med den nämndas dotter (Stone, alltså).
Men förutom att pjäsen nu också verkar ”spegla” Riggans hopplösa kamp för att få erkännande så verkar den inte ha något som helst syfte i filmen – och inte heller finns det någon anledning till att vi är just på Broadway, just på den här kaotiska teateruppsättningen, med just de här karaktärerna. Om Truffaut gjorde Dag som natt (1973) som en hyllning till filminspelningen som process, och Charlie Kaufman gjorde Synechdoche, New York (2008) som en metafysisk skildring av konstnärlig genialitet så landar Birdman för att släppa fågelbajs på hela idén om att uttrycka något till att börja med.
Ett mer centralt spår verkar vara att Riggan förföljs av Birdmans mörka röst – han hör den i huvudet – som konstant hånar honom och undrar varför han inte bara sadlar om och börjar tjäna pengar, vilket är vad han ”ämnats” för att göra… och även om detta verkar vara ambivalent i början (är han galen eller är detta något övernaturligt?) så finns det nästan bara argument för att Riggan i själva verket bara är schizofren och självmordsbenägen. Iñárritu ger varken fler ledtrådar eller orsaker att bry sig. Jag vet att upplägget låter fantastiskt, men det blir liksom inget av det.
Fast jag ska förstås vara ärlig och övergå till roset. Jag tyckte filmen var fantastisk i fyrtio minuter eller så. Den ser ut som ett mästerverk, och den känns väldigt ”cool”. Filmen utspelar sig under några dagar men är klippt så att det nästan känns som en enda två timmar lång tagning – ungefär vad Hitchcock ville göra när han gjorde Repet (1948) och vad Aleksandr Sokurov faktiskt lyckades med när han gjorde Den ryska arken (2002) men med ett lite mer trippigt anslag av tidsuppluckring och mystiska POV-tagningar snarlika de i Gaspar Noés Enter the Void (2010).
Det sveps, svängs, schwoopas och flängs. Här finns många fina, förföriska effekter där Iñárritu balanserar och jämför olika nivåer och dimensioner i teaterhusets olika rum och korridorer – tillsammans med fotografen Emmanuel Lubezki leker Iñárritu med ljus och skapar en del fantastiska visuella passager som det bara är att sjunka in i. Visuellt och rytmiskt är filmen imponerande – inte minst eftersom den lyckas simulera känslan av en pjäs samtidigt som den alltid förblir extremt filmisk; till och med soundtracket fungerar, trots att det enbart består av en kakafoni av jazztrummor som egentligen borde vara sjukt enerverande.
Men efter ett tag känns det som att man är fångad inuti filmen, snarare än fängslad av den. Vi får möta ett litet myller av karaktärer men utvecklingen dem emellan är svag och ingen av dem får någon upplösning – och de verkar inte ens bry sig själva. Och ska vi, då, bry oss om en dryg tjugonånting-tjej (Stone) får ihop det med en dryg medelålders skådis (Norton)? Ska vi bry oss om Riggan när alla runtom honom – och filmen själv – verkar föreslå att han bara är en jobbig självupptagen loser? Alternativt sjuk i huvudet?
Jag blir inte klok på Iñárritus strategi: Först sätta upp en idé, sedan slå ner den. Du tror filmen handlar om en sak – men egentligen inte. Du tror det är det andra – men det är inte det heller. Den åldrade diamanten Lindsay Duncan spelar en teaterkritiker vars inflytande tydligen är gigantiskt och vi får via en upplysande barscen lära oss att kritiker är gargoyler som med godtyckliga formuleringar sågar föreställningar de inte sett bara för att de hatar någon inblandad. Samtidigt har Mark (Norton) tidigare påpekat att det enda som spelar roll är vad kritikerna säger. Ett argument här är förstås att kritiker inte alls är lika inflytelserika nu som förr – och att Internet tagit kål på mycket av kulturkritikens inflytande; men, vänta, filmen kanske kritiserar vår digitala medievärld också för Twitter används som en plot-point när Riggin hamnar på Times Square i bara kalsongerna (fråga inte). Vem vet vad tanken varit. Filmen är på varenda front inlåst i ett väldigt otillfredsställande dödläge, som bara verkar gå ut på att frustrera åskådaren.
Det är samma sak med Iñárritus – eventuella – kritik mot Hollywood och superhjältefilmer. En scen i filmen innehåller kraschande stridsflygplan, soldater och robot-dinosaurier och är helt klart mer påkostad än de övriga. Det går att läsa som en satir eller som en uppgiven kapitulation på Marvel och DC:s inflytande på amerikansk film. Man behöver inte läsa den alls. Men varför är den där, i så fall? Och, förresten, om nu filmen skulle vara så himla anti-superhjältar varför ens ha med Keaton, Norton (The Incredible Hulk) eller Stone (The Amazing Spider-Man 1 och 2)?
Jag älskar när filmer inte svarar på frågor. Jag föredrar ambiguitet framför förklaringar. En film mår alltid bättre av lite mystik. Jag älskar fotot och klippningen i Birdman – för de föreslår just en sådan film – och skådespelarna är för den delen också finfina; Keaton är förstås underbar att se, men han har egentligen aldrig varit en mer avdankad eller oseriös skådespelare än majoriteten andra skådespelare i hans generation.
Men en film måste också innehålla något till att börja med, och innehållet måste motsvara summan, själva helheten. Birdman är inte bara ett pussel utan alla pusselbitar – den är som tre olika pussel slängda i samma hög, fortfarande med hälften av bitarna borta.
Och den verkar veta om det. Allt i den är meningslöst, medvetet pretentiöst, som en enda lång pajas-konst eller kanske, till slut, vår tids ultimata hipster-film. Det finns mycket här men ingen berättelse och inget konstverk, och om den är underhållande så är den verkligen det med lika lite hjärna som vilken annan serietidningsfilm som helst. Ytan är fantastisk, men ser man in i filmens själ ser man futtigt, jobbigt fågelbajs.
FREDRIK FYHR
*
BIRDMAN
Originaltitel, land: Birdman or: The Unexpected Virtue of Ignorance, USA.
Urpremiär: 27 augusti 2014 (Venedig).
Svensk premiär: 11 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 9 januari 2015 (prel).
Speltid: 119 min. (1.59).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K;2K/35 mm, D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Zach Galifianakis, Naomi Watts, Amy Ryan, Andrea Riseborough, Lindsay Duncan, Jeremy Shamos, Damian Young, Natalie Gold, Merritt Wever, Clark Middleton, Michael Siberry.
Regi: Alejandro González Iñárritu.
Manus: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Armando Bo.
Producent: Alejandro González Iñárritu, John Lesher, Arnon Milchan, James W. Skotchdopole.
Foto: Emmanuel Lubezki.
Klippning: Douglas Crise, Stephen Mirrione.
Musik: Antonio Sanchez.
Scenografi: Kevin Thompson.
Kostym: Albert Wolsky.
Produktionsbolag: New Regency Pictures, Worldview Entertainment, Le Grisbi Productions, M Prods. ass. TSG Entertainment.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).
Hej,
Lite lustigt att du som just kritiker inte förstår filmen och framför allt då scenen mellan huvudpersonen och kritikern. Du tror att filmen föraktar superhjältar samtidigt som man har med Keaton och Norton trots att de har varit med i superhjältefilmer. Och att då regissören inte har tänkt på det. Det förstod till och med min son på elva år. Men det kanske säger en del mer om vissa kritiker än övrig publik. I mitt tycke så är vissa kritiker just som filmen försöker visa, dvs att de är värda mer än både de flesta skådespelare samt blockbusters. Lite hjärna i filmen? Jag förstår verkligen inte hur du tänker där. Den har både mer hjärna och hjärta än de flesta filmer från Hollywood nu för tiden.
Men du får givetvis tycka att filmen är mindre bra, det är varje människas rätt. Det som blir lite fel är att du ger sken av att veta mer än filmmakarna när du i själva verket inte har förstått filmens budskap. Ett tips är att se om filmen med öppet sinne utan att analysera filmen som inför en recension. Jag tror då att du kommer att få mer njutning av denna episka film. Nä förlåt, nu känns det som att jag hackar på dig och det var inte alls min mening från början.
Jag älskar många superhjältefilmer (de som är bra, dvs inte Hulken bl.a.) och jag verkligen älskar även den här filmen. Den får en stark femma av mig, som i de flesta övriga tidningar.
Jag är lite nyfiken dock på varför du har gett ett så mycket lägre betyg än dina kollegor i branschen. Har du diskuterat med någon av dom angående filmen?
Vilken film tror du mest på inför 2016?
Ha det gött,
// Freddie Handsome
Jag förutsätter att du tycker dig ha ”förstått” filmen och dess ”budskap” (?) – själv tycker jag inte att man kan förstå någon film helt och hållet, men man kan ställa bra frågor; framförallt om en film tydligt försöker uttrycka något. Birdman (om jag nu minns den rätt) ger sken av att vara en sådan film, men jag tycker den till slut blir trollig. Naturligtvis har Iñárritu tänkt på att ha med Keaton och Stone för att de varit med i superhjältefilmer, vad jag inte fattade var varför. (Vad är egentligen ”budskapet”?). På samma sätt som det kanske är lustigt att jag inte förstår filmen så är det lustigt av Iñárritu att göra en så upprörd film utan att alls kunna förklara vad han är upprörd över eller varför – jag har aldrig antytt att jag vet mer än honom, bara påstått att han är otydlig med vad han nu vet eller inte vet. Han hade kunnat strunta i tankarna om det bara var känslorna han ville åt – nu finns inget tydligt budskap, bara en jävlig kritiker här, ett psykbryt där, pårökt stämning och hokus pokus filiokus. Om man bara accepterar det som en schysst flum-rulle (”njutning”?) så gör man väl det, men då tycker jag den är ytlig och hjärnlös, bara coola effekter som ”typ” betyder något men som lika gärna skulle kunna handla om en finlandsfärja eller ett hotell eller vilken plats som helst där folk jobbar i grupp.
Sedan är ju det här med konsensus en löjlig sak, alla kan ju inte tycka samma sak och om alla tycker likadant så är det ju vettigare att undra om det inte är något fel med ”alla” snarare än att misstänkliggöra den som vågar säga sin åsikt och inte bara följer grupptrycket, säger ”ja men okej då”, sätter högt betyg och följer med i hype-tåget (vilket nästan alltid händer med hypade filmer som är tillräckligt bra för att vara generellt positiva inför). Jag är också generellt positiv – 2.5 är över medel, jag erkänner i recensionen att filmen har förtjänster (jag kallar till och med estetiken för mästerlig) och betyget innebär (se om-sidan) att läsaren kanske gillar filmen mer än jag – så det är inte tal om någon sågning. Jag tycker bara inte att filmens ”budskap” (vad det nu är) hänger ihop, det finns ledtrådar men ingen helhet; att filmen ändå skriker en i ansiktet tyckte jag var ett osympatiskt drag.
Ensam är jag förresten inte, och vissa har sågat filmen, som Scott Tobias på The Dissolve: ”Alejandro González Iñárritu is a pretentious fraud”.
Rex Reed, New York Observer: ”a miserable load of deranged, deluded crap masquerading as a black comedy”
Andra har varit mer på min linje, som R. Kurt Osenlund på Slant som kallar filmen ”an eleaborate distraction from what little the film actually has to say” (och jag undrar vad det ens är, som sagt). Därutöver har jag hört kritiker och cineaster på olika podcasts känna som jag också – det är inte en fråga om att veta bäst eller överanalysera, det är en naturlig respons man kan ha inför den här filmen, att kort sagt tycka den är störig och poserande.
Jag väljer att inte tro på filmer på förhand, så slipper jag påverkas av hype och kan ta varje film för sig, kallt och rättvist. (Men ok, ”Batman v. Superman” ser ut att vara mycket värre än Birdman)
Rock on!