Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Mr. Turner

MR TURNER

3starrating

Regi: Mike Leigh

Uppluckrad sekelskiftsskildring av landskapsmålaren J.M.W Turners sista 25 år i livet.

Mike Leighs Mr. Turner är inte någon vanlig, generisk biopic om någon storartad människa vars liv och död vi ska lära oss någon mysig moral genom. Det är en lång, knarrig, ödslig, lungsjuk, gulnad och vacker film med storartade landskap i helbild och bölder och vårtor i närbild.

Jag tror det är en film som försöker skapa samma utrymme för reflektion som finns när man betraktar ett konstverk. Objektet för vår berättelse är en landskapsmålare vid namn J.M.W. Turner och de sista tjugofem åren i hans liv. Leigh söker ingen kronologi. Vi rör oss genom olika tidsåldrar, avsnitt och anekdoter, liksom spökligt erinrade av en osynlig berättare på grund av referenser och de ögonblicks korta förnimmelser vi ser i Turners ögon. Med denna teknik hade Leigh kunnat ge sig på att filmatisera På spaning efter den tid som flytt, men det hade förstås varit extraordinärt ambitiöst.

Istället parerar Leigh sin oortodoxa berättarteknik med en småskalig, oansenlig berättelse om en man som varken var något geni eller djävul. Visst, ibland var Turner excentrisk och socialt oacceptabel – som när han vandrade in på en visning och började måla om andra konstnärers färdiga verk – men det hade inget med genialitet att göra. Han var bara lite upprörd, och drevs av en oförmåga att inte alltid följa sina instinkter. Det är inte för inte man blir konstnär. Turner, i Timothy Spalls gestalt, är en svår och mumlande gubbe, ovänlig och trubbig till sättet, extremt kryptisk i sin oförmåga att kommunicera med andra människor; ett oattraktivt skal av en man som är vackrare på insidan. Han erkänner själv att han ser ut som en gargoyl.

Men Turner är bra på att måla skepp till havs, så det är vad han gör. Han har ett öga för ljus och är väl skolad i den holländska traditionen. Han vinner människors respekt och kärlek på grund av sina kunskaper om konst och sitt goda kritiska omdöme. Åtminstone tills dess att hans excentriska beteende blir känt för folk och fä och folkteatrarna börjar göra narrspel där han har i huvudrollen. Ingen kommer nära honom, hursomhelst, och han befinner sig ständigt i samhällets avkrokar; lufsandes genom en gränd, eller uppe i ottan på väg upp mot ett ödsligt berg för att fånga en solnedgång. När det gäller, gäller det. Vid ett tillfälle binder han fast sig själv i fören av ett skepp som seglar genom en storm, bara för att sedan kunna minnas detaljerna.

Jag ska inte sticka under stol med att Mr. Turner är en krävande film – Där filmer med mer konstnärliga anspråk ibland kan vara iögonfallande konstiga eller extravaganta, är Mr. Turner utan överdrifter eller underdrifter svår. Det ser ut som ett vanligt drama, till en början, men det framgår snart att det snarare är en enda lång meditation. Jag var överraskad av filmens stillhet – dess långsamma, eller direkt tröga, tempo. Men jag såg också en utmaning. Mr. Turner är långsam, men inte tråkig. Som i nästan alla bra, mer ambitiösa filmer måste man ge något själv. Man måste vilja filmen. Kommer man in i rytmen låser man upp inte en fascinerande berättelse utan ett verkligt porträtt av en konstnär.

Mike Leigh – aldrig en vän av ordning – går mot strömmen med detta berättande, som närmar sig fri association, och resultatet är att man får intrycket av en berättelse, intrycket av en människa, intrycket av ett liv levt och en värld upplevd; just som när man betraktar konst och upplever något utöver den tekniska bilden. Vem vet varför. Turner själv – att han lever och dör – är inte svaret på gåtan. Jag tror svaret ligger närmare de fantastiska vyerna som Leigh fångar tillsammans med fotografen Dick Pope, och sättet den natursköna romantiken krockar med den totalt oglamoröst realistiska bilden av sekelskiftet, där det spontanknullas i farstun och folk dör i vidriga sjukdomar.

Timothy Spall är också en fantastisk skådespelare som ger liv till Turner på ett klanderfritt sätt. Han är en mask av mummel och kronisk ångest och han är värd all det beröm han får. Det är i det närmaste ett perfekt framträdande.

Här närmar vi oss också de punkter där jag ifrågasätter filmen. Den är nämligen imponerande på många sätt, men också frustrerande. Den tycks ha storhet inom räckhåll men den når inte fram. Leighs fristil ger upphov till ögonblick av briljans men ingen helhet. Helheten, å andra sidan, behöver inte finnas där. Det är sant. Desto större är problemet att själva konceptet bryter igenom och hotar känslan av det organiska. Jag funderade medan jag såg filmen: Ja, det är fascinerande. Men finns det inte något fundamentalt fejkat över hela filmen? Någon otillfredsställande syntes? Ända ner till de vackra men uppenbara landskapsbilderna (som i en målning, ni vet) och sättet Timothy Spall är, javisst, jättebra men nästan poetisk i sin rytm, sin exakt formulerade mimik, sina fläckfritt tajmade grymtningar. Enligt gamla skolan ska skådespeleri handla om samspel och mötet mellan människor – ”acting is reacting” som Stanislavski menade – men Turner blir istället perfekt som karikatyr, mindre tillfredsställande som människa.

Ju mer jag tänkte på det, desto svårare hade jag att älska Mr. Turner lika mycket som jag instinktivt ville. Det är ett vackert trick som Leigh spelar, men det finns mycket luft i de 150 minuterna som filmen pågår och trots sin långsamhet och sitt löfte om substans väger filmen märkligt lätt i slutändan. Filmen kan liknas till en skickligt gjord, fantastiskt spelad tredimensionell fresk – som inte undkommer sin konstruerade natur; klyftan mellan avsändare och mottagare känns, och trots att vi bjuds in till en realistisk gammal värld är vi lika medvetna som Leigh och Spall om att vi ser på en film, en konstruktion, konst något mer dött än levande.

Men Mr. Turner är fortfarande en bra och sevärd film; mumma för de som tror på film som konstform och söker en mer oförutsägbar och utmanande upplevelse. Jag uppskattar den för allt den inte är, och den uppluckrade stil som Mike Leigh använder är onekligen fascinerande. Det är en film som har hela dagen på sig. Vill man kan man flanera med blicken i den och uppleva något intressant.

FREDRIK FYHR

 

*

mt

MR. TURNER

Originaltitel, land: Mr. Turner, Storbritannien/Frankrike/Tyskland.
Urpremiär: 15 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 25 december 2014.
Speltid: 150 min. (2.30).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Timothy Spall, Paul Jesson, Dorothy Atkinson, Marion Bailey, Karl Johnson, Ruth Sheen, Sandy Foster, Amy Dawson, Lesley Manville, Martin Savage, Richard Bremmer, Niall Buggy, Fred Pearson, Tom Edden, Jamie Thomas King, Mark Stanley, Nicholas Jones, Clive Francis, Robert Portal, Simon Chandler, Edward de Souza, Roger Ashton-Griffiths, James Fleet, Patrick Godfrey, Karina Fernandez, Alice Bailey Johnson.
Regi: Mike Leigh.
Manus: Mike Leigh.
Producent: Georgina Lowe.
Foto: Dick Pope.
Klippning: Jon Gregory.
Musik: Gary Yershon.
Scenografi: Suzie Davies.
Kostym: Jacqueline Durran.
Produktionsbolag: Film4, Focus Features, Lipsync Productions, Thin Man Films, Xofa Productions.
Svensk distributör: SF.

 

3 svar på ”Mr. Turner

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *