The One I Love

Regi: Charlie McDowell

Ett ungt par med krisande äktenskap får låna en sommarstuga av sin terapeut – Där hamnar de inför ett oväntat fenomen.

Hade The One I Love varit lite bättre hade den verkligen varit lysande. Nu är den bara väldigt underhållande och mysigt besynnerlig. Det är på sätt och vis en skräckfilm – en djupt undertryckt, psykologiskt orienterad skräckfilm – lanserad lite grann som en romantisk komedi, som spelar ut sig som ett stycke magisk realism.

Den handlar om ett par vars äktenskap krisar. Deras terapeut (Ted Danson) ger dem nyckeln till en sommarstuga som ingen av hans patienter någonsin klagat på.

Det som händer sedan är högst oväntat. Premissen för filmen slår in. Säkert kan man läsa om den i andra recensioner, kanske det är med i trailern, men det bör vara en hemlighet. Jag ska ge mig själv utmaningen att skriva om filmen utan att avslöja vad den handlar om.

Men man kan väl gott och väl säga att Ethan och Sophie, som vårt par heter, klampar in i en skymningszon. Anledningarna till att det går dåligt för dem i deras relation bygger på flera saker – inte bara slentrian. En händelse ruvar i det förflutna som vi, efterhand, förstår.

Sophie är i synnerhet avtänd på Ethan. Ethan behöver Sophie – kanske mer än han älskar henne? Han är inte direkt en sympatisk person, å andra sidan är han inte elak eller dum.

De får ändå utrymme att chilla med varandra. Det är kul att vara på semester, i ett hus de har för sig själva. De röker lite gräs och har sex.

Eller har de? Dagen efter påstår Ethan att de inte alls haft sex utan att han somnat på soffan. Sophie tycker han är dum som ljuger. Han förstår inte vad hon pratar om.

Dagen efter det: En märkligt solig morgon när Sophie satt upp håret på ett särskilt sett och bjuder Ethan på ägg och bacon med ett leende. Hon som hatar när han äter bacon.

Värt att poängtera är att det finns ett gästhus också.

Det är en genial story från den debuterande regissören Charlie McDowell och den debuterande manusförfattaren Justin Lader, som fungerar som ett domino-rally. När storyn kickar igång är karaktärerna fast i den. Sophie och Ethan står inför ett fenomen som de inte kan låta bli att hänge sig åt. De kan inte återvända hem efter denna upplevelse. Samtidigt har de inga trevliga sanningar att möta i dessa två märkliga sommarhus – Tvärtom blir deras hemliga önskningar, och sättet de inte är nöjda med varandra, bara mer och mer pinsamt tydliga.

Sophie är i synnerhet kär i Ethan när hon ser honom som den hon önskar att han var. Ethan blir svartsjuk på sig själv. Den person hon älskar är inte honom. Det är en dubbelgångare som är ”20 procent coolare och roligare”, en Ethan som inte har glasögon och som gillar att motionera.

The One I Love blir mer och mer obehaglig och förvriden ju längre den pågår. Vi vill spontant veta hur vissa saker kan komma sig och, oftast, är filmen där för att besvara just de frågorna vi tänker på. ”Men vad händer om den ena går in efter den andra…” tänker vi och så får vi ett svar. ”Aha då är dörren låst”.

Visst, filmens övernaturliga eller kosmiska (eller vad man vill) omständigheter får aldrig ifrågasättas för mycket – Manuset har alltid de mest självuppfyllande lösningar för hur allt hänger ihop. Allt är som det är, Därför Att. Men det är så galet att det inte spelar roll.

Jag är sugen på att rekommendera filmen ännu mer, men jag kommer inte ifrån att den är retsam och lite för tunn. Filmen planterar ett mysterium mot slutet som den aldrig ger svar på – och aldrig riktigt ens antyder något svar till heller. Den skruvar en och annan skruv för mycket så att man precis hinner ställa en och annan fråga för mycket.

Men större delen av The One I Love är märklig, totalt oförutsägbar och en mycket underhållande film som växlar konstant mellan det charmiga, roliga, igenkänningsbara, psykologiskt trovärdiga och direkt obehagliga.

Mark Duplass och Elisabeth Moss är fenomenala i huvudrolle(r)n(a) och även om filmen har ett manus så märker man tydligt att stora delar av filmen – i synnerhet i början – är improviserad. Duplass har förstås, med sin bror, varit med och producerat filmen och eftersom de är ledstjärnorna bakom den amerikanska mumblecore-rörelsen så är det ingen slump att The One I Love är en metafysisk mumblecore-thriller.

(Mumblecore=amerikanska indiefilmer gjorda på låg budget med mycket improvisation och realism).

Elisabeth Moss, mest känd från Mad Men, passar perfekt in i mumblecore-estetiken och bidrar med den där känslan av att alla dessa snälla LA-hipsters är som en mysig liten familj där kreativitet alltid går först. Mumblecore kan ändå förklaras lite grann som resultatet av vad som händer om ”skådespelare gör film” så det är inte så konstigt.

Men subgenren har mer lösa, och betydligt sämre, exempel än The One I Love som i grund och botten förlitar sig på ett manus som måste vara koncist för att hänga ihop. Jag är inte säker på att jag förklarat allt med den – och jag vill inte göra det heller – men jag kan säga att det är en komedi som ger en kalla kårar.

Det krävs människor som arbetar utefter kreativitet för att göra något som känns så spontant men ändå så specifikt. The One I Love är psykande originell, och svår att sluta titta på när magin väl slår in.

FREDRIK FYHR

 

*

THE ONE I LOVE

Originaltitel, land: The One I Love, USA.
Urpremiär: 21 januari 2014 (Sundance).
Svensk premiär: 3 december 2014 (DVD, prel.).
Speltid: 91 min. (1.31).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: (digital?)/(digital)/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Mark Duplass, Elisabeth Moss, Ted Danson.
Regi: Charlie McDowell.
Manus: Justin Lader.
Producent: Mel Eslyn.
Foto: Doug Emmett.
Klippning: Jennifer Lilly.
Musik: Danny Bensi, Saunder Jurriaans.
Scenografi: Theresa Guleserian.
Kostym: Bree Daniel.
Produktionsbolag: RADiUS-TWC (distribution).
Svensk distributör: Atlantic (DVD); RADiUS-TWC (internationellt).