Left Behind

Regi: Vic Armstrong

Gud dödar miljoner människor, inklusive alla barn på Jorden, och ger dem en VIP-biljett till himlen för de är så goda troende – Hux flux lämnas alltså alla vi andra dödliga kvar i ”kaos”.

Någonstans tjugo minuter in i Left Behind stannar en karaktär upp, som om han glömt sin replik. Jag vet inte vad skådespelaren heter men han spelar en andrepilot. Intill honom sitter Nicolas Cage, som spelar piloten, vår huvudperson. Andrepiloten säger plötsligt:

”Well this must kinda suck?”

Repliken antyds syfta till Cages karaktär, med det absurt fåniga namnet Rayford Steele, som flyger på sin födelsedag… men kom igen. Naturligtvis går det inte att tolka repliken på annat sätt än som ett självironiskt skämt.

Cage skrattar lite och säger, på allvar, att ”Well you gotta pay your bills, right?”

Så flyger Left Behind iväg – förmodligen årets minst omtyckta film, med noll bra recensioner på en global skala och ett IMDb-betyg på 3.3 – lägre än Plan 9 From Outer Space (1959), om än inte lika lågt som Gunday (2014), den tre timmar långa Bollywood-filmen som i skrivande stund regerar som världens sämsta film på sidan (på grund av någon slags religiös kontrovers jag inte förstår mig på).

I det ljuset ser en enda stjärna ut som ganska bra kritik

Well. Left Behind har Nicolas Cage.

Cage är ett proffs. Det är inte första gången – ens i år – som han betalar räkningarna; den jämförbart usla Tokarev innehöll också många tillfällen då han verkade vilja antyda till publiken att vi inte behöver se filmen han själv är med i.

I Left Behind är det mer uppenbart. Storyn är absurd, filmaffischen är sjukt B och Nicolas Cage är hjälten. Inte en människa på planeten tror att detta är en bra film.

Och den är onekligen förskräckligt dålig. Tyvärr är den också förskräckligt tråkig. Den saknar helt den energi som behövs för att en kalkon ska strutta runt och kackla glatt – snarare är det en död kalkon som deppigt ligger och ruttnar i en container en vecka efter Thanksgiving.

Filmen är ett led i 2014 års filmiska propagandatåg för den amerikanska, kristna högern, men det är aldrig så provocerande som man skulle kunna tro. Premissen att miljontals människor försvinner från Jordens yta, inklusive alla barn, är för dum, ser för dum ut, fungerar för dåligt. Vi ska förstå det som att dessa människor är de som guden i himlen förärat en VIP-biljett till himlen – och de andra stackars satar som lämnas kvar (det vill säga majoriteten av alla oss) är bristfälliga små bastards som inte längre tror på herr gud. Men trots en upptakt på säkert en halvtimme är filmen bara tråkig för det finns ingenting intressant med några karaktärer, eftersom allt de säger är repliker som ”Wacko! Wacko… I like that word”.

En fascinerande sak slog mig medan jag såg filmen: Vi lever i en så pass sekulariserad västvärld att en sådan här story inte fungerar ens på en filmiskt trovärdig nivå. Paradoxen är fantastisk: Folk tror inte på gud, men gud kan inte heller visa sig för att bevisa sin existens. Alltså finns det gott om möjligheter att argumentera för att de miljontals människorna försvinner på grund av någon kosmisk slump eller ett oförklarligt fenomen som har helt vetenskapliga, om än tidigare oanade, förklaringar.

Filmen kommer inte ifrån det här faktumet och jag tror det är därför den aldrig kommer till någon poäng. Man skulle kunna tro att karaktärerna någonstans går ner på knä i skam och ber den stora guden i himlen om förlåtelse – men istället tuffar apokalypsen bara på. Det är den tråkigaste katastrof jag någonsin sett i en film. Folk ser lite halvdant rädda ut när de, lite vagt, rör sig fram och tillbaka som om de vore i fara. En skolbuss kör över kanten till en bro med samma visuella flärd som stickbilder på Barsebäck i Aktuellt.

Cage har en dotter och en ex-fru – ex-frun (Lea Thompson) är superkristen och supersnäll och är förstås en av ”offren”… jag menar, en av ”de utvalda” eller… ja, hon försvinner hursomhelst och dottern (Cassi Thomson) får irra runt efter att hennes lillebror försvinner via en vit blixt som ser ut som när någon försöker förfalska ett spökfoto i Photoshop.

Allting i filmen skriker förresten ”knocksplotation” – ni vet, superbilliga c-filmer som snor populära storfilmers idéer och försöker tjäna pengar på det (gärna från bolaget Asylum). Förutom att det finns en purfärsk affisch för filmen som helt snor affischen till Interstellar så är skådespelarna misstänksamt lika andra, mer kända. En flygvärdinna, som Cage har ihop det med, spelas av någon vid namn Nicky Whelan – Hon ser nästan ut som Cameron Diaz. Dottern ser nästan ut som Kristen Bell eller ibland Rachel McAdams. Vi har en manlig hjälte – Chad Michael Murray – som tydligt är vår dåliga Justin Timberlake-kopia. Och vi har Nicolas Cage, som inte ens gör en bra Nicolas Cage.

Men jag gillar hans proffsighet. Han behandlar denna roll som vilken annan roll som helst och gör alldeles för bra ifrån sig när han inte behöver. I en film utan större intrig – faktiskt, varken före eller efter det att de ”utvalda” försvunnit så händer det något särskilt – sitter han i en bluescreen-cockpit och går igenom känsloregister nästan som om han försöker matcha Denzel Washington i Flight.

Det måste applåderas. Jag har sagt det förr och jag lär få säga det igen – Cage är ett underskattat proffs och han spelar bara över när han tillåts. Märkligt nog gör han det aldrig i Left Behind.

Eller, tja, han kanske inte orkade. Jag förstår honom, i så fall. Left Behind är den mest avslagna katastroffilm jag någonsin har sett. Den är otroligt tråkig, taffligt gjord, och patetisk – och då har den inte ens självförtroende nog att hamra in ett underliggande religiöst ”budskap”.

Alla som gillar dåliga filmer kommer förstås vara nyfikna på Left Behind. Men säg inte att jag inte varnat er. Det finns inte ens skratt att skratta på filmens bekostnad – bara kliande röda utslag på själen, av tristess. Jag orkar inte ens ge den ett ännu lägre betyg. Den är för dålig för det. Jag ska lämna den bakom mig för alltid. Jag rekommenderar alla att bara låta den flyga förbi.

FREDRIK FYHR

 

*

LEFT BEHIND

Originaltitel, land: Left Behind, USA.
Urpremiär: 2 oktober 2014 (Ryssland, Singapore).
Svensk premiär: n/a.
Speltid: 122 min. (2.02).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm,  D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Nicolas Cage, Chad Michael Murray, Lea Thompson, Nicky Whelan, Cassi Thomson, William Ragsdale, Laura Cayouette, Jordin Sparks, Quinton Aaron, Martin Klebba, Stephanie Honoré, Georgina Rawlings, Major Dodson.
Regi: Vic Armstrong.
Manus: Paul Lalonde och John Patus byggd på boken Lämnad kvar av Jerry B. Jenkins och Tim LaHaye.
Producent: Ed Clydesdale, Paul Lalonde, Michael Walker.
Foto: Jack N. Green.
Klippning: Michael J. Duthie.
Musik: Jack Lenz.
Scenografi: Stephen Altman.
Kostym: Sandra Algood.
Produktionsbolag: Stoney Lake Entertainment.
Svensk distributör: n/a