Any Day Now

Regi: Travis Fine

Ett bögpar kämpar mot ett fördomsfullt  rättssystem när de på 1970-talet försöker adoptera en femtonårig pojke med Downs syndrom.

Ack, vad jag önskar att Any Day Now vore en lite bättre film. Den har ett så stort hjärta, och den vill så väl, och den är omöjlig att inte tycka om, och den har en tragisk twist i botten som – ja – borde kännas mer, borde gå raka vägen in i hjärtat, borde kanske inte riktigt vara alldeles sådär just precis tillrättalagt utan kanske utan några större tvivel på ett ungefär exakt sätt innehålla lite verklighet, lite rörighet, lite tillkrånglad komplexitet.

Det är en skildring av två homosexuella män i 70-talets USA som försöker få vårdnaden om en pojke med Downs syndrom. De möter förstås strukturellt förtryck i domstolen och social utfrysning från omvärlden. Det är – i princip – en trovärdig skildring av ett mindre utvecklat, men egentligen inte alls avlägset, samhälle där sexuella minoriteter inte har samma rättigheter som ”vanligt folk” (dvs. vit medelklass).

Samtidigt lider Any Day Now av sin prydliga och fyrkantiga berättarstil där allt som sägs bara sägs för att intrigen ska rulla – som i en TV-film – alla repliker är tillspetsade och lätta att förstå; våra huvudpersoner är good-guys och försvarsadvokaterna är bad guys, för så måste en film fungera – om man nu måste vara konventionell. Och Any Day Now är en konventionell film om ett okonventionellt par, och det är väl där skon klämmer lite grann. När de goda inte har mörka sidor – och när de mörka inte har goda – ja, då har man knappt något att berätta egentligen.

Det är kort sagt inget fel på Any Day Now – den är bara inte tillräckligt bra. Den är fyrkantigt gjord, men inte tråkig. Eftersom den inte är tråkig är den lite underhållande – klart sebar. Eftersom den är sebar är den inget man egentligen måste se, det hörs på ordet sebar.

Det sebara är till exempel Alan Cumming, som är en bra skådespelare som sällan belönas med bra roller i bra filmer (man känner fortfarande mest igen honom som den flamboyanta lobby-killen i Eyes Wide Shut och Boris Grisjenko i GoldenEye). Här spelar han Rudy, som jobbar som bardiva i drag, som ligger efter med hyran i sin sjaskiga lägenhet och några klyschor till.

Han får ihop det med den gifta advokaten Paul (Garret Dillahunt) som – mer eller mindre – blir utfryst på jobbet när alla inser att han är en garderobsbög… någonstans försvinner Pauls fru men det blir aldrig speciellt tydligt hur. Eller vem hon var.

Detsamma gäller för Mariana (Jamie Anne Allman), Rudys granne. Det är hon som ursprungligen har hand om Marco (Isaac Leyva), pojken med Downs syndrom. Hon är hans mamma. Hon är också en junkie. Det enda hon gör är att skrika och yla, eller stirra likgiltigt, just som en hjärndöd junkie på film. Vi förstår att Marco far hemskt illa med henne. Men det här med att hon faktiskt är hans mamma blir aldrig ett problem för filmen. Liksom med Pauls fru är Mariana en kvinna som helt faller i skymundan.

Problemet med Any Day Now är att den är så centrerad kring sin intrig att den omringas av gigantiska hål. Ja, Rudy och Paul är fina killar och deras relation är hyggligt trovärdig. Ja, det är ganska spännande (om man gillar rättegångsdramer) när de försvarar sin sak för den jäsande försvarsadvokaten (Gregg Henry, alltid en bra skurk) och den ambivalenta, kyliga domaren (Frances Fisher, alltid bra överhuvudtaget).

Och ja, Isaac Levya, skådespelaren med Downs syndrom är omöjlig att inte tycka om, när han ler glatt och går runt med sin favoritdocka Shannon i famnen och är allmänt oskyldig. Exakt hur medveten filmen är om sin nedlåtande problematik är oklart, men för all del. Visst. Rudy och Paul är fina killar. Marco behöver bo med dem och det är hemskt att ingen vill ge dem rätten på grund av deras sexuella läggning.

Men intrigen blir bara ett maskineri av plot-points och karaktärerna blir bara spelpjäser för storyn. Det är konstant tillrättalagt, och vi tror aldrig riktigt att de här karaktärerna är verkliga. Någonstans måste Marcos mamma vara mer än bara en omänsklig junkie-lowlife och om hon verkligen var bortom all kontroll så skulle ”the social services” vara framme och åtminstone placera Marco på ett barnhem. Där skulle han förbli ensam och olycklig, förklarar Rudy och Paul, för ingen vill ha honom förutom dem. Men filmen känner sig inte manad att ge oss något bevis på, eller argument för, det. Jag menar… tänk om de har fel?

Slutet är sorgligt, men mer sentimentalt än omskakande. Man anar att filmens budskap hade gått in bättre om den tagit lite farligare vägar, vågat sig på lite gråzoner, haft färre såsiga montage och en och annan tankeställare. Kvinnorna i filmen är helt osynliga. Vissa partier – som en svängom med en ny advokat (Don Franklin) som har en jätteful peruk och påminner väldigt mycket om Denzel Washington i Philadelphia (1994) – kommer och går på försvinnande korta minuter, som om filmen egentligen är en nedklippt miniserie.

Men en sak har Any Day Now som få andra filmer har: Sångnummer med Alan Cumming. Om filmen har en not av originalitet och själ så är det när han, både med och utan drag, croonar sånger vid barpianot; inte minst i finalen, där han wailar sig igenom I Shall Be Released med en passion som saknas i resten av filmen. Jag vet inte om han är en stor talang, röstmässigt. Men han har den där särskilda utstrålningen. Han är just precis den kille, eller tjej, man skulle stanna upp och lyssna på om han gick upp på en enslig barscen och tog tag i mikrofonen.

 

FREDRIK FYHR

 

*

ANY DAY NOW

Originaltitel, land: Any Day Now, USA.
Urpremiär: 20 april 2012 (Tribeca Film Festival).
Svensk premiär: 21 oktober 2014 (DVD).
Speltid: 98 min. (1.25).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Alan Cumming, Garret Dillahunt, Isaac Leyva, Frances Fisher, Gregg Henry, Jamie Anne Allman, Chris Mulkey, Don Franklin, Kelli Williams, Alan Rachins, Mindy Sterling, Doug Spearman, Randy Roberts, Michael Nouri, Jeffrey Pierce, Louis Lombardi, Clyde Kusatsu, Donna W. Scott.
Regi: Travis Fine.
Manus: Travis Fine, George Arthur Bloom.
Producent: Kristine Fine, Travis Fine, Liam Finn.
Foto: Rachel Morrison.
Klippning: Tom Cross.
Scenografi: Elizabeth Garner.
Kostym: Samantha Kuester.
Produktionsbolag: PFM Pictures.
Svensk distributör: Koch (DVD), SF Anytime (VOD).