Våga Vara Visuell – om analog kontra digital film (2/3)

Detta är en fortsättning på denna text. Tanken var att dela upp texten i två, men som Peter Jackson säger: Det får bli tre.

 

Så min poäng i korthet: Film är ett visuellt medium. Detta är en sanning som ligger nära hjärtat på de flesta filmskapare på ett eller annat sätt, men som en vanlig biopublik kanske inte tänker så mycket på.

Vilket leder oss till David Lynch och Christopher Nolan. Två väldigt olika regissörer som ändå har varsitt förhållande till visualitet som inte nödvändigtvis kommuniceras lika tydligt till publiken. (I nästa del pratar vi mer om Lynch).

Man skulle kunna tro att Nolan är ett dåligt exempel eftersom jag ofta gnällt på honom för att vara visuellt tråkig och för story-orienterad. Men Nolan spelar fortfarande in sina filmer på fysiskt filmformat, och propagerar för filmmediets överlevnad i en tid då digitalt filmskapande och filmvisande dominerar överlägset. Detta är en stor sak för många filmskapare och en del purister – vissa är för, andra mot – men såvitt jag förstår så är publiken (och Nolans fanboys) inte klara över vad det betyder. Vilket är lite creepy, när man tänker på att något i stil med 90% av världens biografer idag är digitala och de analoga biograferna blir färre och färre.

Nolan delar vurmen för filmformatet med Quentin Tarantino som bland annat sagt att film på digitala biografer är som att se TV på bio, och att han ska sluta göra film den dag man inte längre kan visa film på 35 mm någonstans.

Och den senaste nyheten att Nolans Interstellar ska visas på analoga biografer två dagar innan den visas på digitala har lett till en backlash från biografägare, som ju spenderat mycket pengar på att restaurera sina biografer till digitalt, och man har på reflex kallat Nolan för en snobbig elitist och bakåtsträvare.

Låt oss komma med ett litet tankeexperiment. Det här händer i USA. Hade det varit fråga om en kampanj över hela världen hade vi verkligen haft ett intressant scenario eftersom det finns ytterst få analoga biografer i Sverige överhuvudtaget. Jag bor till exempel i Göteborg, landets näst största stad, och här kan man bara se analog film på ett enda ställe och det är Cinemateket. Om Nolans kupp hade gällt i Sverige hade alltså publiken flockats till Bio Capitol den femte november – dagen efter man visat en 35 mm-print av den japanska klassikern Floating Clouds (1955) av Mikio Naruse för något dussin skallar.

Jag ska erkänna att det vore en syn att fylla den salongen med ung publik, för en helt ny film. Capitol är en gammal hederlig biografaula med 60-talsinredning där orgelmuzak spelas och en teatral signal ljuder innan visningen; gardinen glider isär, aningen motoriskt, och den flimrande bilden når duken medan salongen blir mörk.

Det är en slags filmkyrka dit man går för att be. Jämför man med SF:s biografpalats så är de mer som stålfärgade, luftkonditionerade film-motell där man checkar in och ut.

Man kan förstås se hela Interstellar-grejen som ett långsökt publicitetsstunt men det bygger hursomhelst på Nolans högst verkliga syn på film som något som förtjänar värdig visning, både vad gäller salong och format.

 

Jag är inte en speciellt nostalgisk person, och jag är den förste att erkänna att filmmediets död, och det digitala övertagandet, kanske är helt oundvikliga saker. Det är inte problemet – problemet är att människor inte vet skillnaden, eller tror att den bara är marginell.

Sanningen är att båda uppfattningarna bygger på okunskap.

Jag tror att människor reagerar med rädsla för det okända och det är också därför vissa reagerat så starkt mot Nolans beslut. Nolan vet skillnaden mellan film och digitalt och fanboys vet inte skillnaden – så de reagerar med indignation och ilska, det är logiskt.

Vi får artiklar som den problematiska ”Film Is What You Use To Make Movies” av Aaron Aradillas på rogerebert.com, vilken vill göra Nolan till en elitist och alla som föredrar film före digitalt till några slags posörer som (antar jag) ljuger om en ”metafysisk upplevelse” för någon slags social prestige – i själva verket, lyder argumentet, spelar formatet inget roll eftersom film bara är berättelser, story och plot, både i 35 mm-film och i 4K.

Se nu varför jag först var tvungen att skriva en text om visualitet i film. Det råder inget tvivel om att Aradillas är en film-människa, men ändå verkar han aldrig tänkt tanken att film skulle vara mer än filmade berättelser och underhållning för massorna – och inte heller visar artikeln något faktiskt intresse eller någon kunskap vad gäller analog film kontra digital. Istället, eftersom han själv inte vet skillnaden, så måste skillnaden vara någon slags nördig petitess.

Men det är inget hipstrigt eller flummigt. Man kan säga en hel del när man jämför analog film med digital, men en sak är säker: Det är två olika saker.

Det är inte som vinyl och CD. Digital film är inte en ”upprensad version” av analog film. Digital film är inte en version alls av analog film. Det är två separata format.

Analog film är också två saker, i sig. Dels är film ett format att filma på. Dels är film ett format att visa film på. Man kan jämföra analogt och digitalt i båda fallen, och hitta en uppsjö av för- och nackdelar. Digitalt är lättare och billigare att filma med, men om man har råd och är skicklig nog kan man göra bättre bilder på analogt. Digitala bilder innehåller en begränsad mängd information, pixlar, medan detaljrikedomen och kvalitén på analoga bilder är ganska gränslös. Digitala bilder med fel proportioner går inte att titta på, men man kan ”blåsa upp” 16 mm-film till 35mm och till och med 70mm och få en snygg bild – grynig, ja, men inte alls ogenomtränglig. Film kan, om man vet vad man gör, sparas i oändligheten. Vi vet inte hur vi ska spara digital media idag. Samtidigt: En gammal 35 mm-print kan vara sliten och omklippt, eller mixtrad med för att bli mer hållbar; en digital restaurering av en gammal film kommer direkt från master-negativet (första kopian av filmen) och visar den exakta bilden oavsett hur många gånger man ”spelar” filmen. Vi kan hålla på hela dagen.

Men det enda verkliga problemet, här och nu idag, för analog film är att det inte finns tillräckligt många analoga biografer att visa analog film i. Tekniken är inte daterad. Det är en fråga om marknadens utveckling.

Filmat från en visning av en knastrig 35mm-print av Arnold-klassikern Predator (1987) i Texas. Ja jag ser ironin i att förklara analog charm i en uppläggning på YouTube, men man kan fortfarande se flimret (från de faktiska fotografierna när när de spelas upp 24 rutor i sekunden) och den uppenbara skillnaden på en analog visning jämte en digital, i denna lilla bootleg.

 

Jag är ingen filmskapare, så jag ska fokusera på film som projektion och hur en publik är i kontakt med mediet. När man gör en film på analog teknik så måste regissören och fotografen analysera i förväg hur projektionen blir, för en analog kamera och en analog projektor är (nästan) samma sak. Filmar man digitalt så trycker man på REC och man får ungefär samma bild hur man än gör. Detta för att en bild byggd på si och så många pixlar aldrig kan ha mer variation än så.

Analog film är – enkelt uttryckt – ihopklippta fotografier som spelas upp 24 per sekund för att skapa illusionen av att fotografierna rör sig. Bilden på duken projekteras direkt från negativet, som när man tittar på diabilder, och i det starka vita ljuset från projektorn finns en vibration, ett flimmer, som om filmen andas, från skarven mellan fotografierna, själva motorn till bildernas rörelse.

Digital film är en mediafil som projekteras på en duk. Bilden är fläckfri, ren och platt, med andra färger och annan textur än analog film. Oavsett vad man ser på så kommer en film på till exempel DCP – Digital Cinema Package – se ungefär likadan ut vad gäller färger, ljus och skuggor.

Analoga filmer kan däremot se olika ut eftersom en analog film är filmad med projektionen i åtanke. Ljus och skugga fångas inuti kameran och figurer i bild uppstår i förhållande till ljus och mörker (precis som i vanligt analogt fotografi). Digitalt fotografi bygger upp en bild, och renderar den så att alla ytterligheter är minimerade. Ett bra exempel på skillnaden kommer från en av kommentarerna till Aradillas text. Han förklarar hur han såg Ghostbusters på bio i restaurerat, digitalt format:

 

Det finns ett skämt i filmen där Egon lyser med en ficklampa på publiken för att blända oss, men skämtet fungerade inte för på digital  film har man inte lika mycket ljusstyrka. Man kunde stirra rakt in i den där ficklampan och det hade ingen effekt alls, speciellt inte på sättet de tänkt sig.

Efter att ha sett några filmer på Cinemateket nu, så vet jag exakt vad han menar. I synnerhet svartvita filmer kan man nästan få ont i ögonen av att titta på, eftersom ljuset från duken är så starkt. Digitala bilder är snällare. De påverkar oss inte lika mycket.

 

Sedan har vi frågan om autenticitet. Gamla filmer, som till exempel Ghostbusters, gjordes på film men när vi ser en digital version ser vi en kopia. På samma sätt som ett vykort som föreställer Mona Lisa inte är samma sak som att stå på Louvren och titta på Mona Lisa, är en 35mm-print och en digital version av Ghostbusters inte samma sak.

Jag känner att jag verkligen vill hamra in det här budskapet. Det är inte en liknelse. Jag menar det bokstavligen. Ja, vi pratar fortfarande om filmer när vi pratar analogt och digitalt. På samma sätt som kaffe och te fortfarande är drycker. En bil och ett flygplan är båda fordon. Hockey och fotboll är båda sporter. Men de är inte samma sak, och upplevelsen är en annan.

Och en upplevelse är snart inte med oss längre. Snart lever vi i en kaffelös värld och måste nöja oss med te.

 

OBS! Jag stödjer inte alls den romantisering av dålig bild och knastrigt ljud som bland annat Tarantino brukar tala om. Att se en 35 mm-print i dåligt skick (Predator-kopian som visades i Texas verkar på gränsen, till exempel), kan ha en viss charm men den charmen är ganska oviktig. Det jag menar är att färg, djup, kontrast, ja allt med bilden ser bättre ut på analog film än i digitalt. Tittar man lite på denna inspelning av en 35mm-version av Argentos Suspiria (1977) tycker jag man kan förstå vad jag menar, även om klippet förstås bara är en digital (!) bootleg.

 

Hade jag läst Aradillas-texten för några år sedan så hade jag kanske hållit med, för jag hade glömt upplevelsen av analog film då. Det var inte förrän jag faktiskt gick till Cinemateket och såg The Thing och blev helt absorberad i upplevelsen, som jag förstod vilken galen grej det är att detta medium – som filmer bestått av sedan 1895 – inte längre skulle existera. Jag gjorde det till min uppgift att gå dit fler gånger och skriva om fler filmer. Jag är nu klar över att analog filmvisning är en fullständigt överlägsen upplevelse.

Men det betyder inte att analog film är det bästa att filma i. Frågar du mig idag så säger jag att jag inte har någon aning om huruvida Nolan borde gjort Interstellar analogt eller inte: Dels för att vi lever i en digital värld. Dels för att filmen innehåller mycket specialeffekter, vilket föreslår att man skulle göra den digitalt.

Kanske det är lika bra att de flesta filmer som görs idag görs digitalt. Men jag vet, utan minsta tvivel, att gamla filmer förtjänar att ses analogt. Att se Citizen Kane eller En kvinnas martyrium på DCP är väldigt nära upplevelsen av att se dem på BluRay via projektor. Det är filmer som förtjänar att visas på formaten de spelades in i.

Och analogt filmskapande förtjänar inte heller att dö. På samma sätt som moderna filmer kan göras i svartvitt, eller till och med som stumfilmer (som The Artist), så borde det finnas en självklar och öppen möjlighet för framtida filmskapare att filma analogt om det överensstämmer med visionen de har om ett projekt. Förutsatt att de vet hur man gör.

 

FREDRIK FYHR

I tredje delen av denna text ska vi snacka David Lynch och den mer konstnärliga aspekt av visualitet på film.

 

*

 

Side By Side är en mycket rekommenderad dokumentär att se för de som vill ha en crash course i det här.