Afflicted

Regi: Derek Lee, Clif Prowse

Två barndomsvänner och filmskapare ger sig av på en jorden runt-resa men kommer inte speciellt långt efter att en av dem förvandlas till en vampyr.

 

Jag har inte varit snäll mot Found Footage-filmer (skräck-mockumentaries á la Paranormal Activity, även om du borde veta det vid det här laget) men jag ska ge genren detta: Den utvecklas. Om än blygsamt. Ändå mer än de flesta ser.

Det har varit på gång länge, men jag tror det är dags att slopa ordet ”found” och bara kalla det footage horror. Jag föreslog något liknande efter Into the Storm och i fjol kallade jag V/H/S 2 för ”post-found footage”. Det hela är förstås bara en nördig iakttagelse, men jag har inte så mycket annat att komma med när jag recenserar videoaktuella Afflicted – Kanske inte en genuint dålig film, och verkligen bland de bättre Found Footage-filmer jag sett, men knappast bra och inget jag rekommenderar för någon annan än de svåra fallen.

Regissörerna Clif och Derek spelar sig själva i filmen. De är unga filmskapare. De har verkligen känt varandra sedan de var små, och de har gamla videoinspelningar från 90-talet som bevisar det. Nu ska de i ett års tid åka jorden runt och filma allt de ser; under tiden ska de blogga och ha kontakt med folk hemma och crazy shit’s gonna happen.

Men de kommer förstås inte så långt, för detta är en skräckfilm. Derek hamnar i säng med en fransyska och plockar på sig en något mindre trevlig åkomma som gör att han får Chronicle-aktiga superkrafter. Till saken är att han har en sällsynt hjärnskada som gör att han inte får hetsa upp sig för mycket – och varför han nu åker jorden runt i ett års tid med detta i åtanke är förstås inget man ska tänka för mycket på (det är ändå bara en plot point som ganska uppenbart sparas till slutet). Och i vilket fall som helst börjar superkrafterna förstås snart ha biverkningar…

Filmen utvecklar sig till en Amerikansk Varulv i London-klon – även om Derek tekniskt sett förvandlas till vampyr – där vår unge hjälte är i ett okänt landskap och måste lösa sitt problem bäst han kan mot allt svårare odds. Problemet är att det hade fungerat mycket bättre utan Found Footage-inramningen, eftersom vi ganska snart (vid ett specifikt tillfälle) helt slutar tro att det vi ser på är verklighet. Den där patetiska FF-känslan uppstår: När Clif, som är filmens tilltänkta regissör, pratar självmedvetet med kameran så pratar han egentligen med oss i publiken. ”Det här ska vara på riktigt, yo” säger han, ”Okej att det inte är det men det ska vara det”.

Men jag sa alltså att det här är en av de bättre jag sett, och att subgenren utvecklar sig. Det är sant. Det Afflicted gör som är lite intressant, och detsamma gäller för många andra ”footage”-skräckisar, är att den slopar den bakomliggande idén om att det ska vara ”found”. Materialet vi ser i Afflicted tycks nästan ske medan det pågår, regissörerna har flera kameror än en och utrustningen är ganska ambitiös; Internet är alltid uppkopplat och yttre faktorer påverkar intrigen. De är inte vilsna i skogen, eller inlåsta i sitt hus med en demon; de är online, i webkameror, blir jagade av polis och de har redan hunnit redigera delar av materialet innan de dör.

Det här kommer inte spela någon roll för de som hatar genren, för de var redan från början ointresserade av att engagera sig för den. Redan när The Blair Witch Project (1999) kom så var det samma tjat om att handkameran är skakig och att filmen inte går att se på. Frågade man om inte ens egen inspelning skulle vara lika skakig möttes man av en slö tystnad. Kritikerna var inte intresserade av argumentet, och inte intresserade av att diskutera saken vidare.

För att kunna uppskatta Found Footage-filmer måste man ge sig hän. Man måste acceptera det som verklighet att man någon gång hittat detta läskiga material och klippt ihop en film. För min del kände jag alltid att det var just därför de flesta brast: Man såg för tydligt, på olika sätt, att det hela var fejk. Eller rättare sagt: Filmerna misslyckades allt som oftast med att skapa autenticitet. Alltid fick man fråga sig: ”Men varför skulle någon filma det här”?

Men det börjar kännas mer och mer som att genren kommer att överleva sig själv, åtminstone några år till. Det beror på flera saker. Dels är det billigare och enklare än någonsin för unga människor att göra filmer som ser relativt snygga ut – följaktligen är karaktärerna i Afflicted unga filmskapare och de har många olika kameror. Detta gör att vi inte behöver fråga oss ”vem som filmar”, för vi tappar snart koll på vem som filmar vad. Clif och Derek har kameror på sina cykelhjälmar och axelvaddar, vilket gör att filmen då och då till och med kan närma sig ett TV-spelsperspektiv utan att det känns alldeles fel.

Hela problemet angående vem som ”hittat” materialet och ”klippt ihop” det, försvinner också i de nya ”footage-filmerna”. En del av subgenrens charm har legat i mysteriet ”Vad hände och hur kan materialet förklara det”. Karaktärerna i FF-filmer är oftast ensamma och utsatta, isolerade från omvärlden, och det är inte förrän vi i efterhand ser på materialet som vi hör deras sista rop på hjälp (…!) De har dött och lämnat materialet kvar. Det har varit underförstått att vi ser det efter relativt lång tid.

Visst. Fortfarande gör man sådana Found Footage-filmer (Devil’s Pass, till exempel) men de börjar kännas alltmer passé. Istället är det filmer som Afflicted som gäller – Och säkert finns det andra som visar det lika bra; The Dirties finns det en polariserande film som heter, och senaste Paranormal Activity-filmen hade samma potential innan den for åt skogen. Karaktärerna redigerar sitt foto medan de sker; de lägger upp det på Internet så vi delar det vi ser med alla med en Internetuppkoppling, hypotetiskt sett. Folk skriver till dem off-screen. Känslan är mer här-och-nu än detta-har-hänt. Det är interaktivt. Indirekt kan det också vara en exemplarisk uppvisning av DIY-filmskapande år 2014.

Den här texten blev mer en förklaring av en iakttagelse än en recension av filmen Afflicted. Jag har redan antytt vad jag ogillar med den: Den har en otroligt tråkig twist i mitten som gör att hela inramningen blir irriterande, för det hade fungerat bättre som spelfilm. Men den är skickligt genomtänkt och ganska välspelad och jag funderade oavbrutet, medan jag såg filmen, på vart nästa kameravinkel skulle vara, hur nästa del av (den otroligt förutsägbara) intrigen skulle berättas, vad för visuella trick som fanns i regissörernas bakfickor, om vi skulle flyga upp i luften eller sugas neråt marken i nästa stund.

Så det är möjligt att duon Prowse och Lee har mer att ge. I grund och botten har Afflicted en för dålig story och ett för tråkigt manus. Inte heller är den läskig, och mellan varven är den ganska trist också. Den bygger upp ett mysterium som, efter att det avslöjas, känns otroligt oinspirerat och gjort. Men jag vet inte. Om man nu skulle råka vara extra intresserad av Found Footage-filmer, som jag ändå masochistiskt nog är, så kan Afflicted vara värd att checka av akademiska eller hobby-artade intressen: Det är en film som visar vart denna knepiga subgenre tar sina nästa steg.

 

FREDRIK FYHR

 

*

AFFLICTED

Originaltitel, land: Afflicted, Kanada/USA.
Urpremiär: 9 september 2013 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 17 september 2014 (DVD/BR).
Speltid: 85 min. (1.25).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: MPEG-4 AVC 1080p (BR)/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Derek Lee, Clif Prowse, Baya Rehaz, Michael Gill, Benjamin Zeitoun, Zach Gray, Jason Lee, Edo Van Breemen, Gary Redekop, Lily Py Lee, Ellen Ferguson.
Regi: Derek Lee, Clif Prowse.
Manus: Derek Lee, Clif Prowse.
Producent: Chris Ferguson, Zach Lipovsky.
Foto: Norm Li.
Klippning: Greg Ng.
Musik: Edo Van Breemen.
Scenografi: Courtney Stocksad.
Produktionsbolag: Automatik Entertainment, IM Global, Téléfilm Canada.
Svensk distributör: Universal (Sony) (DVD/BR)