Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Dubbelrecension: Draft Day/3 Days to Kill /

draft day videosöndag

2starrating

Draft Day

Regi: Ivan Reitman

Avdankad NFL-manager får chansen att drafta ligans bästa spelare mot tre av hans bästa i tre år framöver, på den amerikanska fotbollens stora bytardag.

 

3 Days To Kill (2014) KEVIN COSTNER

15starrating

3 Days to Kill

Regi: McG

Döende CIA-agent försöker bonda med sin tonårsdotter i Paris samtidigt som han måste ha ihjäl en random skurk.

 

 

Det finns intressanta nyheter – som ett riksdagsval – och så finns det helt ointressanta nyheter – som att E-Type klippt håret en centimeter – och så finns det nyheter däremellan. Som att Kevin Costner försöker sig på någon slags comeback. Det är kanske inte helt ointressant, men det höjer inte direkt pulsen.

Förra veckan släpptes hans NFL-film Draft Day på video i Sverige, och denna vecka hans action-flopp 3 Days to Kill. Filmerna gick på bio i USA på ungefär samma sätt: Snälla Kevin först, sedan Dumma Kevin. Till och med filmaffischerna talade sitt fånigt tydliga språk.

Costner har väl aldrig haft mycket till utstrålning, och hans brist på charm har gått hand i hand med hans bristande omdöme. Få andra Hollywood-karriärer kraschade mer förtjänt: Efter succén med Dansar med vargar (1990) blev Costner galen, praktiskt taget, och gjorde den ena monstruösa tretimmarsfloppen (Waterworld) efter den andra (The Postman) innan han inte hade några vänner kvar.

Så, det är väl lite fint att han smyger in bakvägen med ett par biroller här och var (Man of Steel och Jack Ryan: Shadow Recruit) och sedan två mellansmå produktioner i och med Draft Day och 3 Days to Kill. På något sätt blir han mer charmig på äldre dagar. Jag har aldrig varit något fan av Kevin Costner men känner ändå nostalgi bara för sakens skull. Hans sura nuna var del av min barndom. Hade han aldrig försvunnit hade jag väl fortfarande ogillat honom.

Med det sagt så kan man säga att jag hade viss behållning av att se både Draft Day och 3 Days to Kill. Synd att båda filmerna är ganska kassa.

 

Den bättre av de två är Draft Day, vilket kan komma som en överraskning eftersom ämnet är helt ointressant för den som nu inte har ett specialintresse för amerikansk fotboll. Det vore kanske taskigt att kalla filmen för en b-kopia av Moneyball – som handlade om den där andra amerikanska sporten baseball – men det vore också det rättaste och enklaste.

Costner spelar manager för Cleveland-laget med det fula namnet Browns och filmen utspelar sig på titelns ”Draft Day”. Du vet inte vad det är? Det visste inte jag heller (fick på ut på Wikipedia innan jag såg filmen, och då vet man att man jobbar för mycket). Men hursomhelst: I början av NFL-säsongen sänder ESPN en livesänd show där de olika lagen väljer och byter spelare med varandra. Detta är draft day. En big deal. Sex miljoner tittare såg det senast. En slags mega-variant av processen att välja brännbollslag – det är samma sak med de som blir valda först; spelarna som blir de prestigefyllda ”first draft”-spelarna kontra de som blir valda sist.

Moneyball visade ju ändå att sporten inte gör en sportfilm. Har du intressanta karaktärer och en stark intrig så spelar det praktiskt taget ingen roll vart din film utspelar sig. Draft Day har däremot inte mycket att komma med. Det enda filmen egentligen består av är Kevin Costner som går runt och pratar i telefon och tjafsar med andra managers. Kruxet är att han kan få den stora toppspelaren om han byter ut tre av sina bästa spelare i tre år framöver; detta retar gallfeber på Sura Coachen (Denis Leary) medan Hemliga Flickvännen Tillika Arbetskollegan (Jennifer Garner) tittar på honom med överseende.

Mycket mer personlighet än så har inte karaktärerna. Allt de säger till varandra är antingen överdrivet förklarande (”If you do this I’ll quit” säger Sura Coachen, så vi alla vet vad konflikten är) eller så förstärker de bara klyschorna karaktärerna bygger på (”You see things other people don’t, that’s one of the things I love about you” säger Hemliga Flickvännen). Costner har även en död pappa som var manager för laget innan honom, och det är ungefär samma sak där: Han har en död pappa. Bry dig!

Eftersom filmen har en deadline – en klocka tickar ner mot själva draft day-eventet – så har filmen en viss sebarhet. Det finns ett inbyggt underhållningsvärde i att se stressade människor arbeta under tidspress. Det är kul att se skådespelarna också – Ellen Burstyn dyker upp som Costners mamma, P. Diddy (eller vad han heter) har några scener som toppspelarens manager och Frank Langella är pampig som dryg VD för Browns-laget. På det stora hela taget är det en sympatisk produktion, som inte kommer undan sitt vansinnigt tråkiga manus.

Regissören Ivan Reitman är en veteran som förr i tiden gjorde roliga filmer (Ghostbusters, Dagissnuten, Twins) men som sedan Arnold-föder-barn-fiaskot Junior (1994) mest gjort trista fiaskon. Han är likväl ett proffs och det bästa med filmen är den visuella utformningen. Reitman försöker hotta upp filmen genom ett ganska lustigt användande av split-screen, där linjen som skiljer bilderna är flytande så karaktärer vandrar praktiskt taget in och ut ur varandras scener. Emellanåt skapar det faktiskt en ganska schysst effekt, som ger lite liv och rörelse åt bilderna.

Men på det stora hela är nog Draft Day inte en film du planerat se någon gång framöver, och din instinkt är helt korrekt. Det är en beige och ostimulerande film, vars främmande sportsammanhang inte gör saken bättre.

 

Medan Draft Day är ett habilt gjort sömnpiller är 3 Days to Kill däremot dålig på riktigt. Filmen är lanserad som en medveten Taken-ripoff där Costner spelar döende CIA-agent som försöker bonda med sin dotter i Paris. Han har inte träffat henne under större delen av hennes uppväxt men nu när han har terminal cancer ska han ta tillfället i akt (hon vet förstås inte att han är döende). Hux flux kommer en spion-donna (Amber Heard) in i bilden och ger honom någon slags drog som kan förlänga hans livslängd. Hon vill ha hans hjälp att ha ihjäl någon helt ointressant skurk vi inte vet vad grejen är med, förutom att han försökte sälja smart bombs i början av filmen.

Filmen är regisserad av den otäcka signaturen McG (mest känd för Charlies änglar) och byggd på ett manus av Luc Besson (mest känd för Flera tusen gånger bättre filmer än Charlies änglar). Sällan har jag sett en tydligare diskrepans. Medan Bessons manus är en ganska elegant balansgång mellan actionkitsch, sentimentalitet och suggestivt berättande är McG:s regi fullständigt fyrkantigt och klumpigt. 3 Days to Kill blir därför som att se en elefant försöka dansa balett.

Det är en hopplös film som inte bara framhäver vad som är bra i Bessons manus utan även det som är lite dåligt – Som att hela far- och dottergrejen är oinspirerad och gjord flera gånger förut. Eller att intrigen dessutom bara förklarar deras relation via en standard-ark (först ogillar de varann sen bondar de, etc) och under tiden bjuder manuset bara på ett par olika stående skämt som förklarar att pappa Costner har problem med tonårsdottern (för övrigt spelad av Hailee Steinfeld). Dessa innefattar en lila cykel han köpt till henne (som han själv får använda) och Icona Pops I Love It som ringsignal (som hon lagt in på hans mobil och som ringer vid diverse olägliga tillfällen). Meh.

Att Costners CIA-agent är sjuk är för övrigt också praktiskt, tycker manuset. Varje scen han har som är lite spännande slutar med att han ramlar omkull och inte orkar något mer. Kul.

Överhuvudtaget är det en pratig och tråkig film, vars actionscener saboteras av vansinnigt dålig klippning där man inte ser någonting som händer; folk skjuter åt höger men någon ramlar omkull åt vänster, i biljakter far bilar fram åt helt olika vinklar som om de är på väg att krocka in i varandra (och det är när man har en aning om att de ens är i samma körfält).

Dessutom klipper filmen bort små etableringsbilder i vanliga scener också. Costner har en scen, till exempel, där han pratar i mobil med sin ex-fru (Connie Nielsen) medan hon står på andra sidan gatan. Hon ser honom inte, och ljuger om att hon är upptagen. Han säger att de bör ses. Hon har fortfarande inte sett honom. Klipp till nästa scen där de sitter i samma rum.

Varför fick vi inte se henne se honom? Vart tog skämtet vägen? Hallå filmen, vart är dina scener?

 

Det hade inte heller skadat med en vettigare skurk. Tekniskt sett är det en snubbe som går under aliaset The Wolf (spelad av Richard Sammel, AKA martyr-nazisten som får huvudet inslaget i Inglourious Basterds) och han har i sin tur en albino (Tómas Lemarquis) som jobbar åt honom; eller något sådant (och ja, de kallar honom bara för ”The Albino”).

Men vad de gjort, varför det är viktigt eller varför Costner skulle bry sig är helt ovidkommande. Filmen kan knappt hålla igång sin egen intrig. Så fort skurkarna dyker upp är filmen fullständigt ointressant. Och när de försvinner, och Costner är kvar med sin tjuriga tonårsdotter, är den istället otroligt tråkig.

Det mest irriterande med denna fult ihopsatta film – ibland är dubbningen fel, ljudet ur synk och delar av klippningen är bokstavligt talat slarv någon missat – är dock att man kan se, mellan raderna, potentialen i Bessons manus. Det finns en tematik om föräldraskap här som är ganska patetisk, men lite fin och väldigt Bessonsk. Costner tar hjälp av en annan figur med orent mjöl i påsen, men han är någon högt uppsatt politiker och han har en mycket bättre relation med sina tonårsdöttrar. Dessutom – i filmens mest samaritiska inslag – har Costner en hemlös afrikansk familj i sin lägenhet. De har flyttat in via något slags kommunalt regelverk och naturligtvis gillar han dem inte först, för att sedan värma upp sig för dem (andra gången den metoden används i filmen). De föder hursomhelst också ett barn som får namnet Ethan (efter Costners karaktär) fastän det är en tjej.

Så gullar han med det nyfödda barnet som är tre månader gammalt och har en hel del hår på huvudet. Det är en sådan film. 3 Days to Kill känns som en vitsig titel; man får nästan känslan av att det tog tre dagar att göra filmen och det sista de kom på var titeln.

 

FREDRIK FYHR

 

*

good kevin costner

DRAFT DAY

Originaltitel, land: Draft Day, USA.
Urpremiär: 11 april 2014 (USA, Kanada).
Svensk premiär: 8 september 2014 (DVD).
Speltid: 110 min. (1.50).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm; D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kevin Costner, Jennifer Garner, Frank Langella, Denis Leary, Chadwick Boseman, Terry Crews, Arian Foster, Timothy Simons, David Ramsey, Wade Williams, Laura Steinel, Griffin Newman, Sean Combs, Josh Pence, Ellen Burstyn, Brad William Henke, Tom Welling, W. Earl Brown, Sam Elliott, Christopher Cousins, Kevin Dunn, Rosanna Arquette, Stephen Hill.
Regi: Ivan Reitman.
Manus: Scott Rothman, Rajiv Joseph.
Producent: Ali Bell, Joe Medjuck, Gigi Pritzker, Ivan Reitman.
Foto: Eric Steelberg.
Klippning: Dana E. Glauberman, Sheldon Kahn.
Musik: John Debney.
Scenografi: Stephen Altman.
Kostym: Frank L. Fleming.
Produktionsbolag: Summit Entertainment, Lionsgate, OddLot Entertainment, The Montecito Picture Company.
Svensk distributör: Nordisk Film (DVD).

*

evil kevin costner

3 DAYS TO KILL

Originaltitel, land: 3 Days to Kill, USA/Frankrike/Grekland/Ryssland.
Urpremiär: 12 februari 2013 (Los Angeles).
Svensk premiär: 17 september 2014 (DVD).
Speltid: 117 min. (1.57). ext. cut 123 min. (2.03).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm; D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kevin Costner, Amber Heard, Hailee Steinfeld, Connie Nielsen, Tómas Lemarquis, Richard Sammel, Marc Andréoni, Bruno Ricci, Jonas Bloquet, Eriq Ebouaney, Joakhim Sigue, Alison Valence, Big John, Michaël Vander-Meiren.
Regi: McG.
Manus: Luc Besson, Adi Hasak.
Producent: Luc Besson, Adi Hasak, Ryan Kavanaugh, Marc Libert, Virginie Silla.
Foto: Thierry Arbogast.
Klippning: Audrey Simonaud.
Musik: Guillaume Roussel.
Scenografi: Jeremy Cassells, Sébastien Inizan.
Kostym: Olivier Bériot, Roemehl Hawkins.
Produktionsbolag: 3DTK, EuropaCorp, Feelgood Entertainment, Paradise/MGN, Relativity Media, Wonderland Sound and Vision.
Svensk distributör: Scanbox.

2 svar på ”Dubbelrecension: Draft Day/3 Days to Kill /

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *