Heli

Regi: Amat Escalante

Kille ute i mexikanska bushen får det trist ställt när knark-gangsters har ihjäl halva hans familj.

Heli är sådan där film som inte förstått att det inte finns något ”coolt” eller automatiskt ”bra” med våld, misär och nihilism. Det är en entusiastiskt gjord gangsterfilm, våldskåt och töntig, förklädd i ett arthouse-paket.

Förlåt, smarthouse brukar jag kalla det. Filmer där man bestämmer sig för att filma saker med statiska kameravinklar och låta folk glo ut i ingenstans i en minut bara för att filmen sammantaget inte ska bli under 60 minuter. Heli är inte lika konsekvent i sitt misslyckande som Paradis: Tro men den har praktiskt taget samma intrigprototyp som Smärtgränsen och den använder samma billiga knep som Miss Violence till exempel. (Ni hör att jag varit här förut).

Regissören Amat Escalante vann regipriset i Cannes förra året, vilket jag ser som en stor överraskning. Om något är Heli en ganska osäker och halvt amatörmässigt regisserad film. Alla skådespelare är amatörer som – därför, antar jag – manierats till att bli zombies och när fotot inte består av tråkiga, orörliga helbilder består det av extremt övertydlig symbolik eller (min favorit) de där skrattretande, iögonfallande meningslösa stunderna då folk bara glor medan tiden går.

Men mest av allt är Heli en film intresserad av våld. Jo, den må komma med en påklistrad social angelägenhet för en arthouse-publik att nicka i samförstånd till, men det ändrar inte faktumet att detta är en film gjord av någon som måste tända på våld.

Storyn är egentligen en helt vanlig gangster-melodram om en kille vid namn Heli (Armando Espitia) som råkar hamna i trubbel med knark-gangsters. De attackerar hans familj – likaså den korrupta militären/polisen som vill ha sitt försvunna knark. Knark, knark. Alltid samma sak i Mexiko.

Så en och annan i Helis familj dör, knall och fall, som i Harmonica eller någon annan Westernfilm. Heli sörjer detta ett tag. Ger sedan tillbaka. Som i en Western. The End. Alla detaljer – som när och hur folk dör eller hur ”tjejen” (hon är typ tolv) blir katatonisk efter en våldtäkt – är helt förutsägbara och går att pricka innan de kommer.

Enda skillnaden är att allt detta sker i en mexikansk ödemark som är fullständigt astråkig och deprimerande. Den politiska poängen man ska dra här är att Mexiko har områden där laglöshet råder, där överheten är korrupt och där gangsters är elaka jävlar. Men det vet ju alla som sett en film av Robert Rodriguez.

Jag tror rentav att Escalante har en liten Rodriguez i sig. En liten nörd som gillar våld. Och, visst, om våld är serietidningsartat kan det vara underhållande, och om det föranleds med ett hot kan det vara spännande, omskakande, realistiskt. Men ingen film har någonsin fungerat när den bara vältrat sig i den och filmat det rakt upp och ner för att utnyttja publikens gemensamma nämnare: Vi ger oss på könsorgan, djur och barn. Då kommer alla åtminstone garanterat känna något!

Vilket är strategin Heli följer. Det rör sig inte om jättemånga scener, tekniskt sett, men de kopplas ihop av en ödemark av långa tagningar då absolut ingenting händer. Den enda gången Escalante är engagerad i filmandet är när någon torteras genom att få kuken uppeldad och sedan hängs från en bro; när någon vrider nacken av en pudel, skjuter ihjäl en kedjad pitbull och matar en ko med kokain; när någon stryps; när någon mejas ner med ett automatvapen.

Det är som att det finns någon slags oskriven lag att filmer blir bättre – eller ”hårdare” eller ”drabbande” – av att ha en massa bisarrt våld med. Men det enda man istället gör är ju att ifrågasätta varför filmen innehåller en scen där någon hissas upp i ett tak och blir slagen med ett crocket-slagträ medan några kids spelar TV-spel i samma rum. Det ska förstås vara chockerande, men det betyder ingenting.

Förutom då, förstås, att alla i det här lilla samhället är avtrubbade zombies som vant sig vid att leva i ett korrupt, våldsamt samhälle. Det uppenbara problemet med filmen är att Escalante inte inser att detta är ett problem för filmens sebarhet, och att han därför inte hittar en lösning på problemet. Om ingen i filmen är medveten om problemet, och om vi inte har en position där vi kan fundera på det (det är uppenbart från början), så blir ju Heli bara en tråkig film om uttråkade människor som går runt och slår, hugger, hänger och skjuter ihjäl varandra.

Escalante är förstås inte obegåvad, men han verkar så upptagen av sin egen attityd och viljan att berätta, att han inte tänker på hur han bör berätta; följaktligen missar han att det finns en personlig berättelse här – om Heli – som han helt misslyckas med att berätta på något värdigt sett. Filmen borde handla om Heli, få oss att förstå hans liv. Men inte en enda stund passerar då vi inte förstår att vi bara tittar på en självmedveten film vid namn Heli. Kontexten är meningslös. Berättelsen finns inte. Estetiken är otroligt tråkig. Och såvida man inte går igång på våld finns inget att hämta.

FREDRIK FYHR

*

HELI

Originaltitel, land: Heli, Mexiko/Nederländerna/Tyskland/Frankrike.
Urpremiär: 16 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär: 7 november 2013 (Stockholm International Film Festival), 12 september 2014.
Speltid: 105 min. (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW; DI 2K/35 mm; D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Armando Espitia, Andrea Vergara, Linda González, Juan Eduardo Palacios, Reina Torres, Ramón Álvarez, Gabriel Reyes, Felix Alberto Pegueros Herrera, Kenny Johnston, Laura Saldaña Quintero.
Regi: Amat Escalante.
Manus: Gabriel Reyes, Amat Escalante.
Producent: Jaime Romandia.
Foto: Lorenzo Hagerman.
Klippning: Natalia López.
Musik: Lasse Marhaug.
Scenografi: Daniela Schneider.
Kostym: Daniela Schneider
Produktionsbolag: Mantarraya Producciones, Tres Tunas, ZDF/Arte. samprod. Le Pacte, CONACULTA, FOPROCINE, unafilm, Lemming Film, Ticoman, Iké Asistencia, ass. No Dream Cinema. support Fonds Sud Cinéma, CNC, Ministère des Affaires Estrangères et Européennes, Film- und Medienstiftung NRW, Netherlands Film Fund, Sundance.
Svensk distributör: Njutafilms.