Dansk i Vilda västern dödar mannen som dödat hans familj men den döda mannens bror är elak typ med en massa andra elakingar i släptåg, som vill döda honom tillbaka – så dansken får döda alla andra istället innan de dödat honom.
The Salvation är ingenting man ser mer än en gång, men det är en film som har en viss charm medan den pågår. Det är en dansk Western-film, vilket skulle översättas ungefär till en köttbulle-Western. Tyvärr är det inte tal om någon Dollar-trilogi utan estetiken närmar sig snarare de där reklamerna McDonald’s brukar ha för El Maco. Allt är liksom glansigt och lite plastigt och såväl eld som blod är fult animerat genom datorer.
Och så, förstås, är storyn en klyscha i en klyscha i en klyscha. The Salvation är ingenting annat än en skräpfilm, som borde ha kommit direkt på video men som nu valsat in i biosaloonen. Förmodligen för att det är just en skandinavisk produktion, och för att man vet att det är lukrativt att para ihop Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt som två bröder.
Tråkigt nog finns ingen större spinn på det här danska. Filmen är som vilken annan b-western som helst. Rent tekniskt sett är de två bröderna soldater som flytt något krig eller annat i Danmark på 1800-talet. Det leder till att de har en och annan dialog på danska.
Men det är ju fåordiga gentlemen, det här. Överhuvudtaget ordas inte mycket. Mads är huvudpersonen – Micke är inte med så mycket i filmen, men han får en och annan scen – och för att göra en kort historia ännu kortare så kan man sammanfatta intrigen såhär: Sur dansk får sin familj dödad av elak skurk, så sura dansken ger sig på den elaka skurken.
Den elaka skurken spelas av Jeffrey Dean Morgan som är riktigt stabil som skurk. Han har spelat antihjälte förut (Watchmen) och snäll pappa (The Possession) och han är en alltför sällan använd karaktärsskådespelare som är minst lika proffsig som någon annan i filmen; på tal om lite förbisedda proffs får vi även Jonathan Pryce som en ynkrygg till borgmästare, och Eric Cantona (fotbollsproffs, då) som gunslinger i mängden.
Jag nämnde att filmen har en viss charm. Charmen ligger i faktumet att den överhuvudtaget gjorts. Här har vi en skandinavisk produktion som efterapar en amerikansk till sådan perfektion att man undrar om någon ens kommer notera att produktionsbolagen är skandinaviska. Att den ändå är så pass lång som 89 minuter är smått oerhört, för när jag tänker efter händer inte speciellt mycket i filmen förutom att ett par människor har ihjäl ett par andra människor.
Våldet är brutalt och in your face – eller, det är tanken i alla fall. De första scenerna – när Mads med fru och barn blir attackerade av odrägliga främlingar – har en Sam Peckinpah-inspirerad ångest över sig men Mads blir ändå aldrig någon övertygande hämnande ängel. Vaga allusioner görs till att våld föder våld, och att en mördare alltid måste vara en Ond Man (så om Mads blir mördare är han dömd). Men det blir inte mer än lösa idéer.
Dessa vaga ockultismer mynnar ut i en symbolisk figur spelad av Eva Green. Änka till den första person Mads har ihjäl; skurkens bror. Nu är hon då slav åt skurken. Hennes tunga har skurits ut av indianer och hon är ett ärr över läppen – sådana förtecken är ju inte att leka med, och Eva Green är idealiskt vald i rollen eftersom hon har förmågan att kunna stirra ihjäl folk. Implicit blir hennes karaktär också ett slags järtecken. Där mördare går, följer hon. Green har ju gjort en del skräpigare filmer på sistone och denna roll hade kunnat vara mer intressant än de hon haft i de filmerna – men så blir det inte förstås, för The Salvation är inte intresserad av att vara ”intressant”. (Men hon har åtminstone kläderna kvar den här gången).
Frågan man får ställa sig inför sådana här filmer – som innehåller noll procents originalitet – är om de är tillräckligt välgjorda eller underhållande. Visst, de erbjuder ingenting man kommer minnas när man kommer ut, men är det värt att gå in? Tja. De två medelålders kvinnorna som satt ovanför mig i biografen tyckte inte det (och de visade sitt missnöje högt, förstås, för efter en viss ålder har man tydligen rätt att skrocka hej vilt om vad som helst på en biograf). Men paret som satt intill mig verkade hyggligt nöjda. Själv har jag nog sett för många filmer för att beundra eller helhjärtat rekommendera en film som The Salvation. Den är okej gjord, okej spelad, men den enda anledningen till att den gjorts är för att man hoppats på att tjäna lite cash.
Det är alltså en våldsam och blodig explotationfilm i några slags fårakläder. Inte en bra film, alltså, men det är klart: Om man inte behöver just en bra film så duger den väl. Praktiskt taget alla karaktärer i filmen skjuter ihjäl varann och sen är filmen slut. Den ger en allt man nu kan tänkas få ut av det.
FREDRIK FYHR
*
THE SALVATION
Originaltitel, land: The Salvation, Danmark/Storbritannien/Sydafrika.
Urpremiär: 17 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 12 september 2014.
Speltid: 89 min. (1.29).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2K; DI 2K/35 mm; D-Cinema/2.35:1 (ej verifierat).
Huvudsakliga skådespelare: Mads Mikkelsen, Eva Green, Jeffrey Dean Morgan, Eric Cantona, Mikael Persbrandt, Douglas Henshall, Michael Raymond-James, Jonathan Pryce, Alexander Arnold, Nanna Øland Fabricius, Toke Lars Bjarke, Sean Cameron Michael, Jose Domingos, Sivan Raphaely.
Regi: Kristian Levring.
Manus: Anders Thomas Jensen, Kristian Levring.
Producent: Sisse Graum Jørgensen.
Foto: Jens Schlosser.
Klippning: Pernille Bech Christensen.
Musik: Kasper Winding.
Scenografi: Jørgen Munk.
Kostym: Diana Cilliers.
Produktionsbolag: Zentropa. samprod. Forward Films, Spier Films. support. F.I.L.M.S, Det Danske Filminstitut, DR, Nordisk Film- & TV-Fond, Film i Väst, The Department of Trade and Industry of South America, Media Programme of the European Community, Nordisk Film Distribution, TrustNordisk.
Svensk distributör: Studio S.