Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

A Most Wanted Man

amostwantedman

25starrating

Regi: Anton Corbijn

Ett litet spionteam, lett av den lufsige Bachmann (Philip Seymour Hoffman) använder en idealistisk advokat (Rachel McAdams) och en vemodig bankir (Willem Dafoe) för att ta reda på om en ung muslimsk man som flytt från Ryssland är terrorist eller inte.

 

En bra spionfilm är som att titta på när folk spelar poker. Jag vet inte hur poker går till. Varje gång måste någon förklara reglerna för mig och till nästa gång har jag glömt dem igen. Men medan spelet pågår kommer jag ihåg dem, bit för bit; gradvis förstår jag tjusningen i spelet och till slut kan jag vara engagerad själv.

Det är samma sak med bra spionfilmer, alltså. Det är en av de mest okonventionella filmgenrerna för de måste oundvikligen handla om människor som har sekretess som sitt yrke. De får inte säga rakt ut vad de menar, och det mesta de gör sker via koder och signaler. Som åskådare får man såklart inte det här förklarat för sig rakt upp och ner; man måste vara smart nog att själv lista ut vad som försiggår. Förväntar man sig James Bond när man går och ser A Most Wanted Man kommer man bara se en film där folk går omkring och pratar med varandra.

Filmen är byggd på en roman av John Le Carré och intrigspelet cirkulerar kring en muslimsk man (Grigoriy Dobrygin) som kanske eller kanske inte har att göra med islamistiska terrorgrupper. Det hela utspelar sig i Hamburg; en plats där säkerhetspolisen arbetar hårt sedan elfte september 2001, efter att det visade sig att mycket av attackerna planerades där.

Vår man i Hamburg heter Günter Bachmann (Philip Seymour Hoffman) och är mer eller mindre övertygad om att Issa, som mannen heter, är oskyldig till terrorism; han är skärrad efter att flera bokstavligt talat tortyrliknande fängelsevistelser i Ryssland och Turkiet. Att hans liv inte varit en solskenshistoria står klart. Vi får veta att hans mamma dog när han föddes. Hon var femton år. Issa var resultatet av en våldtäkt.

På sin sida har han en idealistisk advokat (Rachel McAdams) och, utan att han vet om det, Bachmann och hans lilla men dedikerade team vars metoder kränker varenda mänsklig rättighet som har att göra med integritet. Men, för vad det nu är värt, är de ute efter sanningen. Annat är det med Bachmanns chefer och överordnade: Issa verkar vara en terror-kandidat så god som någon i deras ögon; en krigshetsande byråkrat vill ha hans huvud på ett fat oavsett vad och en kvinna från CIA (Robin Wright) ger Bachmann ett leende med överseende när han säger att Issas idealism kanske inte är helt demokratisk men att han är oskyldig till något de behöver bry sig om.

Bachmanns plan är att använda Issa för att komma åt en fulare fisk: En rik, äldre muslimsk man (Homayoun Ershadi) som med större sannolikhet bidrar al-Qaida med pengar via ett rederi i Cypern. Vägen till honom går bland annat via en melankolisk bankir (Willem Dafoe) som lider kval över att hans pappa, också bankir, tvättade pengar.

Karaktärerna har flera intressanta drag och intrigen nystas skickligt upp steg för steg på ett sätt som kräver en uppmärksam åskådare. Det är en film att studera och följa, inte en att glo igenom. Och det är alltid roligt att se något och kunna tänka: Aha, men då måste det ju ligga till på det viset.

Ändå lider A Most Wanted Man av en avgörande brist på emotionella insatser. Det är en ganska bra film, men den hade behövt en till dimension för att vara riktigt bra. Vi förstår vad som sker i filmen om vi följer med den, och vi förstår att inte allt är glatt (liksom i de bästa spionfilmerna visar denna klart och tydligt vilket bittert och glädjedödande skitjobb spioneri måste vara). Men åskådaren blir inte belönad för sin möda. Istället glider intrigen oss ur händerna, och vi känner ingenting för någon karaktär. Mitt i all realism, all byråkrati och alla pokeransikten glömmer filmen bort sin mänsklighet.

Filmen är regisserad av snajdige fotografen Anton Corbijn, känd för sina musikvideor och den (enligt mig oerhört överskattade) Ian Curtis-filmen Control (2007). Men elefanten i filmens rum är förstås Philip Seymour Hoffman. Denna film är det sista han spelade in – och så kommer den alltid vara känd. Han är fantastisk, förstås, som en Rolf Lassgård-lufsande, kedjerökande trenchcoat-spion som andas genom näsan och har en perfekt tysk brytning. McAdams ska också ha en tysk brytning men ibland verkar hon glömma det. Resten av skådespeleriet är oproblematiskt, med den stabila unga begåvningen Daniel Brühl på ett hörn också.

Det är synd att Hoffmans ofrivilliga svansång blev en sådan kall och undertryckt film. Han får inte så mycket att jobba mot, trots att alla skådespelare i filmen är bra. Ett problem är, som ofta i sådana här filmer, skildringen av muslimerna, ”goda” som ”onda”. De är inte mindre dehumaniserade bara för att de inte är rent svartmålade; inget försök görs egentligen för att vi ska förstå deras utsatthet eller ens vad de är för människor på individnivå.

Till viss del kan det förstås förklaras som del av spionagets vardag. Bachmann övervakar inte folk för att han är intresserad av deras favoritfärg och stjärntecken; det är bara business. Problemet med filmen är att realismen inspirerar till apati; som om dessa ämnen (säkerhetspolisens övervakning, global terror och djupt rotad rasism) bara är intellektuella saker man måste begripa, inte nödvändigtvis bry sig om.

 

FREDRIK FYHR

 

*

amostwant

A MOST WANTED MAN

Originaltitel, land: A Most Wanted Man, Storbritannien/USA/Tyskland.
Urpremiär: 19 januari 2014 (Sundance).
Svensk premiär: 12 september 2014.
Speltid: 122 min. (2.02).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm; D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Philip Seymour Hoffman, Rachel McAdams, Grigoriy Dobrygin, Rainer Bock, Robin Wright, Willem Dafoe, Homayoun Ershadi, Mehdi Dehbi, Daniel Brühl, Martin Wuttke, Nina Hoss, Ursina Lardi.
Regi: Anton Corbijn.
Manus: Andrew Bovell, baserat på romanen En eftersökt man av John le Carré.
Producent: Andrea Calderwood, Simon Cornwell, Stephen Cornwell, Gail Egan, Malte Grunert.
Foto: Benoît Delhomme.
Klippning: Claire Simpson.
Musik: Herbert Grönemeyer.
Scenografi: Sebastian T. Krawinkel.
Kostym: Nicole Fischnaller
Produktionsbolag: The Ink Factory, Potboiler Productions, Amusement Park Films, Demarest Films, Film4, Senator Film.
Svensk distributör: SF.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *