Viktor Johansson, 31, är författare och filmregissör. Hans första långfilm Under Gottsunda är en originell uppvisning av stil, humanitet och politik.
Under Gottsunda beskrivs som en ”experimentell dokumentär”. Den handlar om rastlösa ungdomar, och några av deras föräldrar, i Uppsalaförorten Gottsunda – Två pojkar vill longboarda sig fram genom resten av sina liv; två tjejer blir höga av gas i plastpåsar; en pappa från Makedonien försöker lära sin dotter självförsvar, och säger att det är natt i Sverige året om; en mamma har blivit galen; en familj flyr ett krig och pappan har bara berättelsen om ”tennispojken” att berätta för sin lillasyster när hon växer upp. Alla lever de på ”samhällets baksida”, där bara drömmar finns och där alternativa världar långsamt gror.
Filmen har DVD-premiär i samband med höstnumret av FLM.
Först vill jag bara gratulera till en fantastisk film. Den har en oerhört suggestiv ton och den flyter fram så graciöst och självklart att jag inte blev klok på hur du lyckats utforma den. Hur lång tid tog filmandet?
Tack, kul du säger att den flyter fram, en sak jag ville försöka med form och klipp var att få fram en underjordisk känsla. Det handlar ju om underjordiska rörelser i Gottsunda, bokstavligt talat med barn som gömmer sig i tunnelsystem osv.
Så dels jobbade jag mycket med slow motion, man skulle få en känsla av att ungdomarna rörde sig i gyttja eller kvicksand. På ljudsidan har jag och Fredrik Hedlund en del droppande kloaker, men mest havsvågor och bubblande undervatten.
Under ytan.
Man kan göra så mycket med film bara man vågar ta nya vägar.
Jag tänker på filmen Biutiful.
Det är några scener när folk kramar huvudpersonen, då prasslar hans mygga till, fast det är lätt att ta bort, och egentligen säkert pålagt. Myggan kramas mot hans bröst, och det blir tyst och dovt, sen hör man hans hjärtslag därinne. Dels en dokumentär känsla med prasslet. Men man får också känslan av att filmen kommer inifrån honom, ljudet och bilden tas upp inifrån hans kropp. Häftigt.
Och för att svara på din fråga haha, filmen spelades in under tre sommarmånader, mest på kvällarna, tre timmar i taget. Förutom några delar med tennispojken och Makedonienfamiljen, de spelades in ett är tidigare. Sen klippte jag hela hösten.
Här finns en tidslinje: http://undergottsunda.se/undergottsunda/info.html
Hade du en klar bild över hur filmen skulle se ut på förhand eller utvecklades det allt eftersom? Hade du en strategi för att få det (tänker jag mig) spretiga materialet att gå ihop?
Temat skulle vara ungdomar och deras subkulturer, som jag också skriver böcker om och är väldigt inne i. Sen gällde det att samla in vad som fanns i Gottsunda, både dancehallgruppen Attitude Dance Crew och de ryska kampsportarna i Systema hade jag sett uppvisningar av tidigare. Longboardaren Sergej och palestinakämpen Kerim hade jag jobbat med på skrivarworkshopen Gottsunda Stories, de gick in med sina egna noveller och dikter. Sergejs berättelse om mamman som tvingar på honom karma är inte dokumentär ett dugg men eftersom han skrivit den som novell har han levt sig in i den totalt och kunde sitta med diktafonen och freestyla som om det var en intervju om saker han upplevt.
De subkulturer som inte gick att hitta fick jag uppfinna.
Och subkulturerna har ju en inneboende dramatik att rida på. Ska ungarna försvinna helt bort från samhället och in i sin egen värld, egna system när det stora systemet sviker?
Det blev frågeställningen.
Det var ett spretigt material, just att det är både dokumentärt och fiktivt har ju fällt några krokben för filmen. Men jag fick göra det till filmens stil, jag har länge vetat att jag gillar brokiga filmer, Gummo, Lucky People Center, så det är inte efterhandskonstruktion, jag lovar. Den ska vara så, haha, som man kan säga om ett galet konstverk.
Manuset är, vad jag förstår, baserat dels på en workshop med unga människor i Gottsunda, dels på din roman Den mörka sporten som kom ut på W&W tidigare i år. Det känns som att alla projekten hör ihop? Berätta mer om de sambanden. Hur ledde allt fram till Under Gottsunda?
Den mörka sporten kommer ju från en kortfilm jag gjorde, med Nikol Nikolyan som spelade street tennis, sen växte den storyn i och med Gottsunda, att jag läste så många bra texter från ungdomar i Gottsunda. Ja, allt växer in i vartannat.
Den del av Under Gottsunda som explicit utgår från Den mörka sporten är tennispojkens, när han berättar en saga för sin lillasyster, en saga om kriget.
Lillasystern gräver i sandlådan under den scenen, men den allusionen till underjorden kom inte med så mycket. Jag hade till och med köpt massa tennismedaljer som hon fick gräva ner, en underjordisk skatt som några andra barn sen grävde upp, men det blev inte så trovärdigt så jag klippte bort det.
Du har skrivit manus till filmen – Jag fick intrycket av att inget manus fanns. (En komplimang). Hur mycket i filmen består av improvisationer? Är allt byggt på ungdomarnas egna berättelser och idéer eller är några av de mer mystiska inslagen dina egna? (Jag tänker till exempel på början av filmen, med de två pojkarna som ropar efter någon i ett litet hål i marken).
Precis, är det inte det man vill, att publiken inte ska se manus. Utan tro att det är livet som utspelar sig framför dem.
Innan vi började spela in fanns ett litet treatment, men till och med det får man släppa om det inte går som man tänker. För det kaos och liv som finns i människor ska man inte styra bort med manus. Det har jag lärt mig med mina kortfilmer. Jag har varit med om skådespelare som sagt de istället för dom, och annat skriftspråk, eftersom det står så i manus, av respekt för texten.
Dissa texten. Glöm manus.
Kom ihåg planerandet, alla förberedelser, där har du djupförståelsen, men glöm själva planen.
Kanske har jag med mig ett självförtroende från författandet, jag vet att jag kan skriva, jag behöver inte bevisa det med film.
Så spelade vi in första tillfället väldigt improviserat. Sen gick jag hem och skrev hur allt skulle fortsätta, spetsade till det jag såg, gjorde så att säga extremsport av allting. Kerim och Ibbe oroade sig mycket för barnen i Palestina, så då skrev jag dem till gatukämpar, att de gjorde slangbellor för att gatubarnen i Palestina gjorde det.
Det hade varit stenkastning på bussarna i Gottsunda, och alla såg det som jordens undergång och gnällde. Så jag ville vända på det gnälliga perspektivet helt. Vilket skulle vara det mest godhjärtade motivet för att kasta sten på bussen? Jo, som en protest mot alla stridsvagnar som kör över barn i Palestina, såklart.
Jag tycker det finns ett klart sociologiskt drag över filmen. Den blir ju en kanal för de här ungdomarnas röster. Var det emotionellt för dig? Utvecklade du någon nära relation till ungdomarna, eller har de varit mer vaksamma?
Det var emotionellt. Dels slog det mig att precis alla medverkande kände att de behövde försvara sig och förklara att de inget hade med bilbränderna att göra. Tänk att ha det i skallen hela tiden, att folk ser dig som bilbrännare.
De tunga saker de här ungdomarna gick och tänkte på, överkörda barn i Palestina, knarkande kompisar, det överdimensionerade självförsvaret, det påverkade mig mycket.
Och att de ville dela med sig.
Vem var det som sa att en film är lika bra som kontakten och relationen mellan den som står bakom kameran och den som står framför? Stefan Jarl va?
Det stämmer nog.
Jag har läst att David Gordon Greens George Washington (2000) var en inspiration till filmen – också en film med unga människor i en ”pseudo-dokumentär” inramning. Tilltalas du specifikt av den här typen av film eller är det mer ett funktionellt sätt att göra film när man saknar andra medel?
Både och. Gordon Green har sagt i en intervju att just en rapsodisk film är det enda möjliga som debut. Man kan inte betala en huvudroll att stanna kvar en hel film. Han berättar att folk kommer och går, detsamma med Under Gottsunda, en del ungdomar får jag ingen kontakt med längre, moppegänget har inte kvar sina mopeder för extratagningar. En förgänglig sommar. Fint om en film är en genomströmning.
En kort stund kan folk ställa upp gratis, då får man skrapa ihop småbitar från en uppsjö av medverkande och pussla ihop.
Och verkligheten är ju gratis, därför passar det dokumentära bra. Solljus och träd är magnifikt och lyxigt och gratis. Visst kan det vara svårt att få rent ljud utomhus, men annars är det bara levande. Det suger med alla filmer som utspelar sig inomhus med tapeter och dött ljus från lampor, man får klaustrofobi.
Det var väldigt skönt när t ex en film som Nånting måste gå sönder gav sig ut i terrängen, i det hemliga bakomlandet. Annars blir det lätt bara mellanbilder, och platta vyer som tar slut av en vägg.
Mellanbilder brukar man ju säga är för teve. Om det är något jag fått från Roy Andersson och Reuben Östlund så är det att jag vill se hela kroppen i sitt sammanhang.
På tal om David Gordon Green så såg jag hans senaste film Joe för inte så länge sedan. Där lät han en hemlös alkoholiserad man ha en av de centrala rollerna i filmen – Mannen dog några dagar efter inspelningen. Det finns en sublim sekvens i filmen där vi ser honom dansa full längsmed gatukanten – Jag drabbades verkligen av skönheten i bilden men kände också något olustigt… Ser du en etisk dimension i att använda sig av människor som inte är i samma maktposition som en själv? Eller att använda skådespelare som eventuellt inte ”tjänar” på filmen på samma sätt som du kanske gör?
Jag måste se Joe, men ryktet om den hemlöse skådespelaren har nått mig från flera håll. Han verkar göra en breakout performance, bara för att gå bort efter filmen.
Ja, man måste vara försiktig såklart, det är jag som har makten, med kamera och klipp. Utbildade skådisar, som Makedonienpappan spelad av Vanco Nakev, kan man pusha till att tappa ansiktet. Men ungdomarna, jag har varit noga med att inte avslöja någons familjesituation t ex, allt sånt är påhittat och spelat.
Vi har skrivit historierna tillsammans på workshopen och på facebook. Och sen har de gått godkänna klippningen. Systema ville t ex klippa bort en scen med Magda i skyddsmask och pistolatrapp på en skolgård, den osade våld, och det hade de rätt i.
Jag tror inte det är fel att säga att Under Gottsunda har en inbyggd politisk kontext. Hur ser du på filmmediets politiska potential? Kan en film vara en agitator eller en opinionsbildare? Har du haft ett politiskt mål med filmen?
Ett politiskt motiv kommer faktiskt från FLM-texten ”Det är inte bara Malmöpolisen som äter frukost”. Ur tidskriften som nu släpper filmen på DVD, cirkeln är sluten. Jonas Holmberg skrev om dokumentärserien Malmöpolisen, där vi fick polisen äta frukost hemma med sin goa familj, förklara varför kollegorna kallat ungdomar för apejävel, de hade tydligen klättrat på väggarna. I samma program får vi se dessa ungdomar, de rör sig hotfullt i mörkret med huvtröjor och konfronterar en politiker. Vi får inte se dem äta frukost, de porträtteras inte med go familj.
Samtidigt spred sig den rasistiska skräckfilmsgenren Hoodie horror, där förortsungar i huvtröjor terroriserade medelklassen.
Jag ville bara visa att ungdomar i Gottsunda också äter frukost, äter Ben & Jerrys, dricker kaffe och Power King, har söta småsyskon etc.
Såhär skrev jag i treatment, se att frukosten är med redan där:
Vi cirklar kring ett gäng gapiga killar, mörka, på den vidsträckta parkeringsplats som är Gottsunda. På avstånd ser vi dem som ett gäng, en klump, vissa döljer sina huvuden i huvtröjor. Men vi ska komma närmare. I mindre och mindre cirkar närmar sig kameran dem. Vi ser vilka de är. Vi ska följa med dem hem. De ska bli individer. Barn som måste äta frukost. Barn med intressen, egna hemmasnickrade subkulturer.
Vi ska följa dessa klungor hem, lära känna dem, deras tysta ritualer.
Det är din första långfilm. Du har producerat fem kortfilmer sedan 2005 men också skrivit fem böcker. En förutsägbar fråga, men ser du dig som en författare eller filmskapare i första hand? Kompletterar de två varandra, i så fall hur?
Kortfilmerna är bara träning, de är inte bra i sig haha, men förstudier. Webcamflickorna och Tennispojken är ju förstudier till mina senaste romaner.
Jag har främst varit författare, det är för författarskapet jag fått stipendier.
Du har inte frågat om ekonomin bakom filmen än. Det är inte känsligt. För att kunna jobba med filmen har jag tagit pengar från ett arbetsstipendium från Författarfonden, 80 000, som väl är tänkt att skriva böcker för. Jag har också jobbat som personlig assistent. Mestadels klippningen har ju tagit ett halvår.
Typ 5000 kr fick vi in via crowdfunding på Indiegogo.
Sen har jag fått 10 000 kr från Film i Uppland, men det är för en kortfilmsversion, som troligtvis blir ”Kerim”. En så kallad Tribute som ska publiceras av Dazed Digital.
Under Gottsunda har varit inne och vänt på Svt, den hade typ ett sändningsdatum till indiefilmssatsningen Frizon men för få fiktionsbidrag kom in det året. Så gör mer indielångfilmer så tar vi över nästa filmsommar!
Hur har din kreativitet utvecklats? Vart tror du att du är på väg härefter?
Jag är helt inne i nästa filmprojekt. Sitter och klipper Himmel över Flogsta, som jag spelade in i somras. En slags uppföljare till Under Gottsunda. Långfilm om stadsdel i Uppsala, hybridfilm mellan fiktion och dokumentär. Studenter som hoppar av och blir vildar.
*
Lite generella frågor. Vart växte du upp och hur var det?
Källby i Västergötland. En otroligt trygg uppväxt, så det är ett mirakel att jag kan skriva så mörka ungdomsberättelser med den bakgrunden.
Vart bor du nu och hur är det?`
Nyss flyttat till Dalkarlså i Norrland. Nyss sprang jag ut och plockade kantareller till crepsen.
Har du alltid velat göra film, och har det varit ett intresse sedan barnsben?
Först ritade jag, sen gick jag filmgymnasie, sen började jag skriva poesi.
Vilken är din tidigaste filmupplevelse?
Oj, att hyra den första Turtlesfilmen kanske. Sen visade jag den för mina kusiner och hoppade i soffan inför sköldpaddornas entré, snart kommer de!
Om du bara får välja en filmskapare…?
Harmony Korine
Vilken är den senaste bra filmen du såg?
Mannen från Mallorca av Bo Widerberg.
Nämn en film du avskyr som andra älskar?
Jag står inte ut med duktiga filmer, det får inte vara för välgjort. Därför har jag svårt för Gudfadern.
Nämn en film du älskar som andra avskyr?
Tja, Teenage Mutant Ninja Turtles II: The Secret of the Ooze är väl inte cineasternas älskling. Men början, den tickande musiken som från Snuten i Hollywood, ett New York dränkt i trådig pizzaost. Så kickar man igång en film.
Nämn en bok du burit med dig hela ditt liv:
Giljotin av Bruno K. Öijer
Gun to your head: Världens bästa film är:
Gummo
Hur tycker du svensk filmkultur- och industri ser ut idag. Vad är det största problemet?
Jag skulle vilja ha mer mystik, inte veta var en film kommer ifrån, inte från en bok, inga fler genomtvättade manusfilmer. Lite råhet. Svampar som ploppar upp ur underjorden. Därför gillar jag Container. Och Man tänker sitt.
*
Under Gottsunda recenseras nästa vecka.
3 svar på ”INTERVJU: Viktor Johansson”