Förr eller senare exploderar jag

Regi: Josh Boone

Cancersjuk tjej blir kär i cancersjuk kille.

Jag vet. Förlåt. Jag vill inte vara ”den där” killen. Jag önskar det såg ut på ett annat sätt. Efter rätt goda omdömen, och rykten om sönderbölade biografer, önskade jag att jag skulle gilla Förr eller senare exploderar jag lika mycket som the next girl. Jag hade fått för mig att det var något mer än en Young Adult-filmatisering. Och att Shailene Woodley innebär någon slags kvalitetsstämpel efter The Spectacular Now och ganska underskattade Divergent.

Men man vet aldrig något säkert här i livet och jag blev överraskad av den här filmen. Jag vet inte hur jag ska säga det. Vart jag ska börja. Men Förr eller senare… är inte en bra film. Det är en för lång, och ganska dåligt berättad, TV-film med en oinspirerad intrig och en pompös attityd som gör den både pretentiös och missvisande.

Fastän det är en löjligt sentimental och romantiserad film har den mage att ge sken av att den skulle vara en ”sann” eller ”oglamorös” bild av barncancer och död. Det är lite grann som att säga att Titanic är en ”sann” skildring av olyckan 1912, eller att Forrest Gump ger en realistisk bild av folk som ligger lite efter mentalt. Man önskar att det vore så, kanske, men det är såklart inte det alls.

Woodley spelar Hazel, en tjej som har cancer i lungorna, och det irriterande med filmen är hur lite den visar av hennes sjukdom fastän den samtidigt spelar på den. På det stora hela är Hazel som vilken annan YA-karaktär som helst; tydligen ska hon vara lite krass och sådär, men ärligt talat så trollar den genuint begåvade Woodley med knäna en hel del. I manuset är karaktären ganska tom. Och hennes dödliga cancer är mest en detalj som finns där för sakens skull. Vi ska bara komma ihåg att hon har cancer. Då ska resten fungera mycket bättre, liksom automatiskt.

Hon får en och annan attack – men då filmas saker inte alls realistiskt eller i ett sant ljus, utan i dramatisk slow motion med emotionellt ledande musik på ljudspåret. Och majoriteten av tiden är hon som vem som helst, spenderar dagarna inuti indiepop-montage tillsammans med en mirakulöst perfekt kille (Ansel Elgort) som lever för att tillgodose hennes behov.

Filmen lägger en jäkla massa förtroende på Elgort. Vi ska verkligen gilla hans karaktär, Gus. Han gillar verkligen sig själv. Konstigt nog gillar alla andra honom också – inte minst Hazels mamma (Laura Dern) fastän han skriker date-rape: Gus är en självbelåten, totalt narcissistisk slyngel som är så besatt av sig själv att han vill gå på sin egen begravning innan han dör. (Gus har också cancer).

Det som ska vara en fin film om två förälskade, cancersjuka ungdomar blir istället en olustig romans, precis med samma förtecken som Twilight-filmerna. Den unga kvinnan i huvudrollen förnekas all frihet och självständighet. Den unga mannen tränger sig in – as it were – i alla hennes sociala domäner och erövrar hennes själ; äger den sedan. Han har en cigarett i munnen som han aldrig tänder – håll i er nu; det är en ”metafor” för den egna fria viljan.

Och, förstås, en metafor för att unga män ser sexiga ut med en cigg i munnen. Hur kan en film om cancer inte vilja släppa ciggen som estetisk popkonst? Det är en av många kommersiella lösningar i filmen, lika sluga som cyniska.

Liksom anden i lampan ordnar han alla hennes drömmar och önskningar och sköter praktiskt taget hennes liv åt henne. Därefter har han ordnat en perfekt skuldfälla där hon inte har något annat val än att ”bli kär” i honom – för annars skulle ju hans magiska krafter inte finnas kvar i hennes liv och hon skulle till exempel inte kunna åka till Amsterdam.

Jo, för de åker till Amsterdam, Gus och Hazel, för att träffa en författare hon gillar. Han har skrivit en bok hon läst flera gånger och nu vill hon veta hur boken slutar – den tar nämligen slut mitt i en mening. Detta är hon väldigt frustrerad över – vilket föreslår att hon vet väldigt lite om litteratur och, liksom många i henns generation, vill ha direkta, objektifierade svar med specifika, klickbara meningar; hon kanske tror hon förstår konst men det gör hon inte.

Det här låter kanske som en konstig kritik men jag försöker bara förstå vad filmen är ute efter. Jag fattar faktiskt inte. Författaren visar sig vara ett alkoholiserat surkart (Willem Dafoe) som jag antar ska vara en slags antagonist. Han säger elaka saker till henne om att alla bara tycker synd om henne och att hennes vilja att bli klar över hans bok är ett symtom på en förlängd barndomspersonlighet och psykologisk omyndighet, allt på grund av cancern.

Här misslyckas filmen kapitalt med att göra sin egen tematik logisk. Hela Amsterdam-delen (inklusive en blek och tafatt, oromantisk båtfärd och en oglamorös tur till Anne Frank-museet samt en stel lyxmiddag) är uselt berättad. Dafoes surkart är ofrivilligen en mer intressant karaktär än de två turturduvorna – detsamma kan sägas om mamman spelad av Laura Dern, som hålls i marginalen av filmen så att vi bara tillåts ana sorgen som cancern innebär i hennes och hennes mans (Sam Trammell) liv.

Det hade varit ett smart drag i en bättre film. Man kan säga det om mycket i filmen. Det är ganska mycket i den jag skulle kunna förlåta hade det inte varit för den självbelåtna och aspartan-söta hållningen filmen har till sig själv.

Inte bara är den svår att tolka och inte bara är den konstigt regisserad, full av obekvämt fotade och klippta scener (mitt största WTF-moment kom återigen i Amsterdam, när Hazel och Gus kysser varandra inne på Anne Frank-museet och folk helt oförklarligt börjar applådera), den stora käppen i ljudet är filmens position. Den vet, den är så säker på att den är en bra film – att den måste vara en bra film, för den håller cancer-ämnet gisslan och använder det som alibi mot all kritik. Den säger liksom ”kolla här, cancer, det här är cancer, du kan inte dissa en film om cancer lika lite som du kan slå en kille med glasögon, så det så”.

Denna brist på ödmjukhet gör att filmen inte kan nå sin egen potential – den tror nämligen redan att den är säker från början. Filmen har ingen aning om att karaktärerna kan verka odrägliga för somliga – för de har ju cancer. Filmen har ingen aning om att det filosofiska gullegull de säger till varandra är kitschig kylskåpspoesi – för de har ju cancer.

Det är ett retoriskt trick. Gör en bölig film om cancer och påstå att den är rättvis och saklig. Sälj den till en publik tonårstjejer som inte har cancer. Istället blir den då förstås sjukt masochistisk, som besinningslöst objektifierar cancer och död för primitiva, kathartiska syften. Varje ton i filmen har en falsk klang, för den trycker så desperat på gråt-knappen.

Det finns ärliga tårar att fälla för en film. En film där karaktärer och handlingar skapar effekter. Man vet kanske inte ens varför man blir tårig – ta en film som The Perks of Being a Wallflower till exempel, en sublim ungdomsfilm. Men Förr eller senare exploderar jag är gjord som en billig reklamfilm med döende elefanter eller bortsprungna pingviner. Gråt! Gråt! GRÅT DÅ DET HANDLAR JU OM CANCER! HAR DU INGET HJÄRTA ELLER?

Filmen är hycklande rakt ner till sitt eget dissande av religion. Hazel och Gus träffas på en terapisession ledd av en fånigt kristen figur som håller sessionen i ”hjärtat av Jesus” – men sen blir Gus en exakt Jesus-figur för Hazel, någon som tar hennes smärta och offrar sig för att göra hennes liv lättare. Han är en Manic Pixie Dream Boy och – som i Twilight-filmerna – är tjejen i huvudrollen så karaktärslös att målgruppen förväntas placera sig själv i hennes tomma skal. Dröm Att Det Är Du.

Det är en lika cynisk film som Twilight-filmerna, bara paketerad i en falsk yta av fluffig ”mening” och ärliga avsikter när det i själva verket är precis tvärtom. Filmen använder cancer för sentimental effekt, gör det till en metafor för allt skit ungdomar känner och vältrar sig därefter i eländet utan ände. Den tar en ung, cancersjuk tjej bort från sina föräldrar (som reduceras till teddybjörnar i filmen – det är bara bra att de ”är där”, men saknar helt syfte i övrigt) till hjälpen av en – med Dafoe blir det två – dominanta män som olovligt går in och tar över hennes vilja, hennes tankar, känslor och hela hennes privatliv; på ett sätt filmen såklart föreslår att unga tjejer ska acceptera och tycka om.

Jag hade en dämpad, helt oberörd känsla efter att ha sett filmen. Först förstod jag inte hur det kom sig. Men sen, ju mer jag tänkte på Förr eller senare exploderar jag, desto mer föraktade jag den. Det är en osmaklig film, under en publiks värdighet. Under ytan av sin falska marknadsföring är det en moraliskt rutten film, ganska dåligt gjord också. Om jag är en minoritet här, so be it.

 

FREDRIK FYHR

 

*

FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG

Originaltitel, land: The Fault in Our Stars, USA.
Urpremiär: 16 maj 2014 (Seattle International Film Festival).
Svensk premiär: 22 juni 2014.
Speltid: 126 min. (2.06). Ext. cut 132 min (2.12)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2K; DI 2K/35 mm; D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Shailene Woodley, Ansel Elgort, Nat Wolff, Laura Dern, Sam Trammell, Willem Dafoe, Lotte Verbeek, Ana Dela Cruz, Randy Kovitz, Toni Saladna, David Whalen, Milica Govich.
Regi: Josh Boone.
Manus: Scott Neustadter, Michael H. Weber efter romanen The Fault in Our Stars av John Green.
Producent: Marty Bowen, Wyck Godfrey.
Foto: Ben Richardson.
Klippning: Robb Sullivan.
Musik: Mike Mogis, Nate Walcott.
Scenografi: Molly Hughes.
Kostym: Mary Claire Hannan
Produktionsbolag: Temple Hill Entertainment.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden).