Nyheter 7/9 2014

Life is very tough. If you don’t laugh, it’s tough.
/Joan Rivers, 1933-2014.

 

O’boy, Roy!

Vem vann Guldlejonet i Venedig om inte Roy Andersson med hans senaste film, unisont hyllade En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. I en sådär skriven DN-intervju tidigare i veckan får han utrymme att prata om filmens inspirationskällor; europeisk arthouse från 60-talet, såklart, men också verkliga politiska tragedier och Helan och Halvan. Och så gav han en halv känga till ”adepten” Ruben Östlund som han kallar för ”lärling”.

Hursomhelst är det värmande – Man blir glad för Roy, som är en av få stora och seriösa regissörer som man kan säga verkar vara sympatiska människor också. En duva har svensk premiär den fjortonde november.

Överhuvudtaget är september starten på festival- och galasäsongen. På Venedigs sjuttioförsta festival togs Silverlejonet emot av ryssen Andrej Konchalovski för The Postman’s White Nights, Jurypriset gick till The Look of Silence av Joshua Oppenheimer. Både det manliga och kvinnliga skådespelarpriset Coppa Vulpi gick till Hungry Hearts och Adam Driver och Alba Rohrwacher. Se fler vinnare här. Alla dealar var spikade den femte september och vi får vänta och se när vi kan börja leta i stjärnorna efter svenska releasedatum på några av dessa titlar.

Birdman

Under tiden har två riktiga cineastfestivaler avlöst varandra över i väst – förra helgen wrappade Telluride i Colorado ihop och för några dagar sedan gick filmfestivalen i Toronto upp, där intressanta titlar alltid dyker upp (jag tycker båda dessa festivaler allvarligt konkurrerar med den i övrigt mer prestigefyllda indiefestivalen Sundance).

Att försöka gå igenom alla rapporter man läser dagligen från dessa olika festivaler är på gränsen till omöjligt – över gränsen är att försöka sammanfatta dem – men hajpats har att Bill Murray hyllades med en egen dag i Toronto i samband med premiären av hans nya film St. Vincent och visningar av Stripes, Ghostbusters och Groundhog Day. Därutöver har det snackats om revivals för dels Reese Witherspoon – i Oscarsambitiösa hajkdramat Wild – och dels Jake Gyllenhaal (vars storhet Hollywood-vetare nu undrar varför den inte är större).

Fler revivals det snackats om i Toronto är Al Pacino (?), Adam Sandler (igen) och någon kille Från Downtown Abbey. (Läs mer här).

Och på Telluride regerade Michael Keaton med en efterlängtad huvudroll i Iñárritus nya, hyllade film vid namn Birdman. Filmen beskrivs som en ”energisk och frenetisk backstage-komedi av själv-reflexiv flärd” och har jämförts både med Bob Fosses All That Jazz och John Cassavetes Opening Night. Två väldigt bra filmer, som föreslår en specifik stil. Detta är något att se fram emot.

Foxcatcher

En annan stor snackis på Telluride var Foxcatcher, som man redan nu börjar snacka Oscars om. Filmen är regisserad av Bennett Miller och placerar Steve Carell som den ekonomiskt oberoende brottningsnörden John DuPont som kom att coacha en olympisk mästare (Mark Ruffalo) som han sedan sköt ihjäl. Channing Tatum är på sina bara knän och fiskar Oscars i rollen som DuPonts ”dumma men djupa” bror.

Oscarshetsen är rekordartat tidig i år. Variety spekulerar ivrigt efter ”årets Oscarsvinnare” i årets Telluride medan Jason Bailey på Flavorwire med sund ilska skrivit en text om hur ”press Oscar obsession is ruining fall film festivals for everyone”.

På tal om Oscars så har länder runtom i världen nu också börjat skicka iväg sina nomineringsbidrag för bästa utländska film. Sverige skickar inte helt oväntat ”adepten” Ruben Östlunds Turist. Hoppet finns faktiskt – den här gången – att filmen kan bli nominerad, för Turist fick fett med cred på Cannes. Men att gissa vilka som nomineras i denna kategori är praktiskt taget omöjligt – Vill ni checka vilka filmer som olika länder skickat finns ett första gäng i bokstavsordning från Albanien till Litauen här. För övrigt: Indiewire är och förblir den bästa sidan för Oscarsspekulationer.

Och medan hösten drar igång blickar Hollywood tillbaka med en grimas på den sämsta biosommaren på 17 år (finansiellt sett, vad annars). Förutom Guardians of the Galaxy, Transformers 4 och Teenage Mutant Ninja Garbage har det inte blitt någon succé, och Guardians är inte i närheten av Iron Man 3, vars succé alla studior någonstans hoppats på och räknat med. Ingen film nådde ribban 300 miljoner dollar, vilket inte skett sedan 2001… ja, ni hör ju hur absurt det låter.

Alla säger samma sak. Filmerna är sämre, det är för dyrt att gå på bio, folk laddar ner och ingen går utanför dörren längre överhuvudtaget.

Alla dessa saker är förmodligen sant. Så länge människor inte har en anledning att gå på bio kommer de inte göra det – men det motsatta gäller också, vilket filmer som Gravity har visat. Drömfabriken hoppas nu på att höstens två fantasy-kalvar – Mockingjay – Part 1 och sista (äntligen!) Hobbit-filmen – ska rädda dagen. Och sommaren 2015 förväntas knäcka systemet eller något eftersom tusen upphausade titlar släpps på en och samma gång.

Jag påminner om min text från något år sedan där jag frågar mig hur länge bubblan kan hålla.

Och om ni har tid över: Trion i MovieGeeksUnited-podden är spot-on i frågan, som alltid:

 

Också:

Varför du ej bör klicka på nakenbilder på Jennifer Lawrence

och:

Faktumet att läckta nakenbilder på folk är de facto sexbrott.

 

Därutöver…

Är det bara jag som noterat att SF gjort ett avtal ihop med StudioCanal?

Enligt Cineuropa ger dealen SF fullständiga distributionsrättigheter till alla StudioCanals filmer i hela Skandinavien och all deras digitala distribution. Praktiskt taget betyder det här att det inte kommer finnas en enda fransk film som inte distribueras av SF i Sverige. Jag undrar om det är början, slutet eller fortsättningen på det konstanta flödet av franska feel-good-filmer med dåliga svenska titlar?

Det motsatta gäller också. Omedelbart efter att dealen gjorts har man påbörjat franska engelskspråkiga remakes på Snabba Cash samt två thrillers vid namn The White Island (regi Jens Jonsson) och The Ambassador, med manus av Henning Mankell. Produktionerna kommer gå igång under 2015, uppbeefade av denna deal mellan SF och StudioCanal.

 

Och så något helt random:

Cary Elwes har skrivit en memoarbok om inspelningen av Rob Reiners av många älskade The Princess Bride, såhär 25 år senare. Boken heter As You Wish: Inconceivable Tales from the Making of The Princess Bride och kommer kunna beställas från Amazon för den som vill. Jag blir inte klok på hur detta kommer sig, men nu är det så det är.

 

Veckans videos

Roy ställer skåpet där det ska stå för Jonna Vanhatalo Birro på Moviezine och pratar om varför moderna filmer är visuellt fattiga. Och för sakens skull drar vi till med en till Venedig-intervju med Roy, för sakens skull.

Citat:

I built up my studio by producing commercials. But this time around, I didn’t need to interrupt the process to make commercials for liquidity, and I am happy about that. I hope I don’t have to shoot commercials any more to fund my next movie, because the quality of commercials has declined. I am almost a little ashamed to be involved in that business. But when I started my career at that time, there were some very good commercials around.