Regi: Roman Polanski
En regnig kväll i en tom teaterlokal. En trött regissör (Mathieu Amalric) har gått igenom 36 auditions utan att hitta en enda kvinnlig skådespelare till sin nya sexuellt utmanande pjäs – In kommer Vanda (Emmanuelle Seigner) försenad och ovårdad i språk och stil. Hon visar sig vara fantastiskt bra, och ett sadomasochistiskt spel utvecklar sig mellan de två.
Vissa filmer är mer som skämt. Man behöver inte tycka om något man ser i dem, poängen är att man förstår dem. Det är filmer som vet om att de är filmer, och de säger: Ta med dig fiskespöt för nu ska vi meta!
Roman Polanskis Venus in Fur är en sådan film. Det är en film byggd på en pjäs om en pjäs som är byggd på en bok. Den innehåller bara två skådespelare, och de leker en sadomasochistisk lek med varandra. Den ena är Emmanuelle Seigner – Polanskis fru – och den andra är Mathieu Amalric – som ser ut exakt som Polanski.
Som George Takei säger: Oh my!
Jag tror uppriktigt talat inte att filmen är så mycket mer än en förtäckt version av ett ”sex tape” med herr och fru Polanski. Mina förväntningar på filmen var ganska höga och det med rätta; Polanski har alltid varit en kinky typ, och en mästare på det subversiva, och där hans förra film Carnage också var byggd på en pjäs, och oförskönat teatral, var den ett lysande bevis på att dramatik inte förgiftar filmmediet. (Jag har överhuvudtaget aldrig förstått varifrån den tanken kommer).
Därför blev jag överraskad över hur tråkig och lat Venus in Fur visade sig vara. På ett intellektuellt plan förstår jag varför Polanski gjort den – men det förstod jag å andra sidan innan den ens började. Tekniskt sett handlar den om en regissör (Almaric) som en regnig natt, alldeles innan han ska gå hem, får dras med en försenad aktris (Seigner) som vill göra audition för hans pjäs. Det antyds att vi ska se henne som en blåst slampa men när hon väl läser rollen är hon briljant och ett sadomasochistiskt spel börjar dem emellan.
Detta eftersom pjäsen är en 1800-talsmelodram byggd på boken ”Venus in Furs” av österrikaren Leopold von Sacher-Masoch – som kom att mynta begreppet ”masochism”. Romanen, pjäsen, filmen (vi metar, kom ihåg) handlar om en man och en kvinnas sexuella maktspel med varandra. Regissören Tom ser det som en berättelse om det farliga i begäret – Vanda (Seigner) ser det som en relik från ett sexistiskt samhälle.
Detta avslöjar de vid något tillfälle till varandra. Jag minns inte riktigt när för det går undan i filmen och om ni tror att den här kontrasten mellan konst och politik har något att göra i filmen så är det verkligen en sanning med modifikation. Visst. Vanda tycker att pjäsen är sexistisk och Tom tycker inte det. Men filmen Venus in Fur (och Polanski, misstänker jag) skiter fullständigt i det. Vid något tillfälle får Tom spela kvinnan och Vanda mannen. Jag tror det gör Polanski detsamma; eventuellt hoppas han kanske vinna någon politisk poäng, ett koncept Tom tidigt i filmen visar förakt för (”Varför måste allt numera handla om sociala problem? Varför måste allt länkas till något specifikt? Det här är större än sociologi, psykologi…”) innan han sonika avbryts av Vanda, som ignorerar hans ”gnäll”.
Und so weiter. Långt innan ridån gått ner på den här 96 långa minuter långa filmen så hade åtminstone jag tröttnat på såväl de tomma karaktärerna som pjäsen de repeterar; likt en termit i en gammal Warner Bros-serie äter metaperspektivet långsamt upp alla potentialer till något enhetligt, något som hänger ihop, något som går att bry sig om. Tom har en fru som väntar där hemma, får vi veta, men han hålls kvar av Vanda oavbrutet för han går igång på kinky sex.
Det är det enda skämtet i filmen. Det finns inget varför. Ingen twist. Ingen egentlig humor; det idag ganska konventionella begreppet S&M är i sig självt det som ska vara roligt. Men… big deal? Polanski har varit här förut i exceptionellt mycket mer ambitiösa filmer som Bitter Moon (1992), Flickan och döden (1994) – inte minst visuellt; Venus in Fur är en tråkig, slappt klippt uppvisning i shot-reverse-shot-klippning och enstaka helbilder.
Till Polanskis försvar kan man säga att det är svårt att veta om felet vilar tyngst på honom eller på David Ives – som skrev originalpjäsen, och som skrivit detta manus med Polanski. Kanske det absurda fjanteriet mellan de två huvudpersonerna är roligare på en scen, då publiken har en inbyggd distans och kan betrakta karaktärerna mer hypotetiskt.
I filmen har Tom som sagt en flickvän, men det går inte att bry sig som vare sig honom eller henne för Amalric är så lik Polanski (naturligtvis medvetet) att man bara ser skämtet som Polanski är ute efter. Vad det nu är. Kanske han gjort filmen bara för att han blivit upphetsad av tanken på att se sig själv fastbunden till en gigantisk, penisformad kaktus.
Filmen hade förresten varit otroligt mycket mer intressant om Polanski själv faktiskt spelade huvudrollen. Det hade gett Venus in Fur en mycket mer tydlig experimentell prägel. Mathieu Amalric är för all del ett förstklassigt substitut, men Seigner har aldrig varit mycket till skådespelare (vilket hon visat i alla Polanskis filmer) och även om hon har rätt manér för rollen är hon också monoton, uppenbar, utan finess eller överraskningar, och hon avslöjar poängen med sin karaktär på en gång och stannar sedan där som en halvbra skådis-robot. Undantaget är en skum dans hon gör i slutet, som innefattar en random grimas som är fantastiskt obehaglig.
Venus in Fur är ingen ointressant film, och den kommer kanske sitta riktigt fint om man är tillsammans en höstkväll på något kulturcafé. Kaffe och rött vin, och lite Polanski på hösten; ja, det är mysigt. Och Venus in Fur har förstås ”feeling”. Men den fungerar helt enkelt inte speciellt bra som film, och den är gjord med en glimt i ögat så stor att den helt saknar blick.
FREDRIK FYHR
*
VENUS IN FUR
Originaltitel, land: La Vénus à la fourrure, Frankrike/Polen.
Urpremiär: 25 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär: n/a.
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: F65 RAW 4K; DI/35 mm; D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Emmanuelle Seigner, Mathieu Amalric.
Regi: Roman Polanski.
Manus: Roman Polanski, David Ives byggt på David Ives pjäs.
Producent: Robert Benmussa, Alain Sarde.
Foto: Pawel Edelman.
Klippning: Hervé de Luze, Margot Maynier.
Musik: Alexandre Desplat.
Kostym: Denise Diallo.
Produktionsbolag: R.P. Productions, A.S. Films, Monolith Films.
Svensk distributör: n/a