Guardians of the Galaxy

Regi: James Gunn

Tioåriga Peters mamma dör i cancer – han kidnappas därefter av utomjordingar och tjugosex år senare är han rymdsmugglare (med alias ”Star Lord”) i fjärran galax som ramlar in i en jakt på supermäktig ”orb” som flera olika karaktärer vill åt – inte minst superskurken Ronan. Av en slump träffar Peter på fyra andra oredliga karaktärer och snart är de ett ovanligt hjältegäng. Och det finns många fula fiskar i rymden när alla vill åt samma supersten.

Först tänkte jag: Jaha. Sen tänkte jag; Jaha? Sen tänkte jag: Okej. Sen tänkte jag: Nämen. Sen tänkte jag: Haha. Sen tänkte jag: All right! Sen tänkte jag: Tjoho!

Kort sagt: För att vara en film full av saker man redan sett förut är Guardians of the Galaxy riktigt kul. Den är jönsig, töntig och dumrolig – full av fantastisk action och äkta skratt.

När filmer följer formalia så mycket som denna gör brukar jag förlita mig på ett test – Hur Mycket Bryr Jag Mig I Slutet? – och denna passerade med högt betyg. Faktum är att sista tredjedelen – den där förutsägbara finalen där alla storytrådar klarats upp för En Sista Strid – är filmens verkliga höjdpunkt. En mycket ond skurk står med en hammare, redo att ta över världen med ett dundrande övermod. Attackflygplan formaterar sig under tiden för att bilda ett kraftfält av ett slag jag aldrig riktigt förut sett – två krigarprinsessor svingar sina elektriska klingor (?) mot varandra så att man ser den enas membran; farkoster kraschar, explosioner dånar högt i skyn, tempot är på en våldsamhet i sekunden men roligt, det har man. Actionscenerna är spektakulära och de som deltar i striden är värda att vinna.

Saken är den att Guardians of the Galaxy bär på en gammaldags retro-charm. En typ av barnslighet; en särskild attityd, både omogen och rå. Trots våld och förutsägbarhet gjorde den mig glad. Det är som den där stunden i första Star Wars när Han Solo återvänder till Dödsstjärnan och Darth Vader snurrar iväg ut i rymden – just den glädjen. Vet man inte vad jag menar kommer man aldrig förstå.

Det känns egentligen redan i början. Vår huvudperson Peter Quill (Chris Pratt) kidnappas av utomjordingar när han är tio år eller så. Året är 1988. Detta sker direkt efter att hans mamma dött i cancer. Det är frestande att tolka hela filmen som en pojkes fantasi; en dröm som till slut gör att han kan acceptera att hans mamma dött. Därför att vi, här nere på planeten Jorden, dör ju i saker som cancer.

Roligare då att vara i en galax långt, långt borta. Tjugosex år senare är Peter Quill en korsning mellan Luke Skywalker, Han Solo, Indiana Jones och Lone Starr (Bill Pullman i Det våras för rymden) när han åker omkring i rymden på jakt efter värdefulla föremål att stjäla och kränga vidare. Chris Pratt spelar honom som en både avslappnad och ständigt indignerad straight man; lite ”Seth Rogen i rymden”, men marginellt coolare förstås.

Utan att vi hinner tänka närmare på saken ramlar Quill, som kallar sig Star-Lord, huvudstupa in i ett rymdäventyr som får en att minnas den allra första Star Wars-filmen. Och ett par Star Trek-filmer. Och Battlestar Galactica. Och Stargate. Och Det femte elementet. Och Aliens. Och The Avengers. Det finns lite Demolition Man där också. Och Fortress. Och Power Rangers. Och Turtles. Och Sagan om ringen. Och, i synnerhet, såna där sci fi-serier för kids som brukade gå på Sommarlovsmorgon. Såna man fastnade i och till slut inte ville inte missa nästa avsnitt av.

Och så vidare. Guardians of the Galaxy är praktiskt taget ett enda lapskojs av varenda sci fi-äventyrsfilm du någonsin har sett – och ibland återanvänds till och med direkta scener från Rymdimperiet slår tillbaka. Och fort går det. Jag kan inte ens förklara intrigen i detalj. Första tredjedelen är full med karaktärer som flyger hit och dit och skriker och skjuter på varandra och alla heter saker som Nebula, Korath, Nova Prime, Yondu Udonta, Denerian Saal, Kraglin och Rhomann Dey.

Alla är de på jakt efter filmens McGuffin: En ”orb” som innehåller något som kan ge någon ”stor makt” och som den mega-onda Ronan (Lee Pace) naturligtvis vill ha; han är ungefär exakt som Darth Vader och han jobbar åt en slags ondskefull halvgud vid namn Thanos (Josh Brolin, i en cameo) som är ungefär som Kejsaren. De verkar leva på en mörk plats där alla nyanser är blå och silver och där jag antar att man måste se efter vart man går, så man inte ramlar ner i ett avgrundsdjupt mörker.

Poängen är att Peter i slutändan – á la Trollkarlen från Oz – samlat på sig fyra andra filurer. Den muterade tvättbjörnen Rocket (med fantastisk röst av Bradley Cooper), den livsfarliga Ronan-förrädaren Gamora (Zoe Saldana), den The Thing-store men i övrigt totalt lexikaliske och fantasibefriade Drax (Dave Bautista) och det vandrande trädet vid namn Groot (röst Vin Diesel) som bara har tre ord att säga närhelst någon frågar honom någonting: I Am Groot.

Filmen litar på att vi tycker att detta gäng är karismatiskt nog att bära hela filmen. Och, visst, de är charmiga. Jag var inte överförtjust i början av detta väldigt kaxiga gäng – för de vill alla vara Han Solo – men filmen vann över mig. Mot slutet insåg jag att jag ville se dem vinna. Jag var med dem hela vägen och tänkte, på allvar: Kom igen nu då, väktare!

Filmens upptakt kändes däremot ganska seg, i min bok. Eftersom storyn bara går ut på att alla vill åt samma obetydliga grej som innebär samma gamla vanliga världsherravälde, var det svårt att jubla av lycka. Eftersom filmen enbart består av referenser till andra filmer i samma genre – Peter själv är inte sen att omnämna Millennium Falcon när han pratar om rymdskepp – blev det snart klart att filmen inte hade något eget att komma med – och eftersom intrigen är lika mekanisk som det mesta man ser idag hade jag svårt att ha så kul åt karaktärerna som jag borde.

Som att Quill går omkring med en Walkman, till exempel, med lattjo 70-talsmusik. Eller när han förklarar för den stoiske krigarinnan Gamora (också kärleksobjekt, förstås) att på hans hemplanet finns det en legend vid namn Footloose; en legend som går ut på att hjälten Kevin Bacon lär människor med pinnar i röven det vackra i att dansa. Och jag kunde säga att, visst, jag är väl den killen, jag går med på det.

Men jag kom inte ifrån att jag tyckte om att se birollerna: Riktiga skådespelare som Djimon Hounsou, John C. Reilly, Michael Rooker, Glenn Close och Benicio Del Toro sminkade blå eller vita i ansiktet, uppklädda i fjantiga utstyrslar med repliker som: ”We’ll follow your lead, Star-Lord!”

Men där någonstans när filmen slutade tuffa på började den verkligen vinna över mig. När vi gått igenom uppbyggnaden och moll-fasen och alla halvfalska, automatiska scener, alla sedvanliga fängelseflykter och enstaka jakter genom rymden och gjorde oss redo för Den Sista Striden – ungefär med en halvtimme kvar av filmen – då insåg jag plötsligt att spektaklet fungerade.

För, visst, karaktärerna är kanske inte helt ”fördjupade” men de är nog så roliga och mångfasetterade. Den sura tvättbjörnen visar en del motstridiga, äkta känslor; det är inte bara gulligt utan ärligt talat rörande. Det stora trädet har ett stort hjärta – vem kan inte älska ett stort, älskvärt träd? Den goda, gröna tjejen är också en okej trooper – Som bäst är hon när hon slåss mot den onda, svartvitblå tjejen (Karen Gillan) som är en slags slav åt superskurken, som alltså dundrar omkring med sin stora hammare och säger saker som BEHOLD MY VENEGANGE UPON THEE (eller något sådant). Glenn Close spelar för övrigt president, tror jag det är, på den Tellus-liknande planeten Xandar. (Och, ja, jag gillar de här namnen – detta är en film som inte försöker vara otöntig någonstans).

Mest gillar jag väl Drax, den stora, våldsamma klossen som uttrycker allting exakt som han menar det, med de mest förfinade orden, och som dessutom inte förstår metaforer utan tolkar allt man säger bokstavligt (”Nothing goes over my head…! My reflexes are too fast. I would catch it.”)

I slutet bygger dessa vänner en slags allians av vänskap, broderskap, kärlek; sentimentalt mumbo jumbo som fungerar eftersom vi fått chansen att skratta åt dramatiken och inte ta det på det där blodiga allvaret som gör så många sådana här filmer pretentiösa och töntiga på riktigt. Det här är en film som aldrig låtsas som att en kamp om Xandars frihet, en kamp som står mellan Novas flygvapen och den onde Thanos arméer, inte kan vara något annat än trams.

Men den låter oss samtidigt tycka om våra karaktärer och deras äkta mänsklighet. När de lider, och de gör det emellanåt, lider vi med dem. De onda karaktärerna, som plågar dem, är nämligen de enda i filmen som inte förstår sig på det här med humor. Vi vill se dem inte bara besegrade, utan besegrade med rumporna bara.

Så vad mer kan jag säga? Det finns en massa små saker som händer här och var i filmen som jag inte har tid att gå in på. Därutöver: Stora explosioner, spännande slagsmål, roliga skämt och en del tårar. En uppföljare annonseras såklart utan subtilitet i form av ett blandband.

Soundtracket, på tal om det, innehåller Jackson 5, Björn Skifs och Marvin Gaye. Om ni tänker er alla de fåniga danser man kan dansa till de artisternas låtar, och kopplar ihop det med ett ”state of the art” rymdäventyr, så kan ni föreställa er Guardians of the Galaxy. Det är superhjältefilmernas disco-bowlingkväll.

FREDRIK FYHR

*

Denna text skrevs 1/8 2014

*

GUARDIANS OF THE GALAXY

Originaltitel, land: Guardians of the Galaxy, USA.
Urpremiär: 21 juli 2014 (Los Angeles).
Svensk premiär: 1 augusti 2014.
Speltid: 121 min. (2.01).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Film- och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista, Vin Diesel, Bradley Cooper, Lee Pace, Michael Rooker, Karen Gillan, Djimon Hounsou, John C. Reilly, Glenn Close, Benicio Del Toro, Laura Haddock, Sean Gunn, Peter Serafinowicz.
Regi: James Gunn.
Manus: James Gunn, Nicole Perlman, byggt på seriealbum av Dan Abnett och Andy Lanning.
Producent: Kevin Feige.
Foto: Ben Davis.
Klippning: Fred Raskin, Hughes Winborne, Craig Wood.
Musik: Tyler Bates.
Scenografi: Charles Wood.
Kostym: Alexandra Byrne.
Produktionsbolag: Marvel Studios, Moving Picture Company (MPC).
Svensk distributör: Disney.