Locke

Regi: Steven Knight

En förman kör från Skottland till London för att en kvinna han bara träffat en gång nu ska föda hans barn. Bakom honom lämnar han familj, jobb och hem: När han kommer fram kan dessa saker vara borta.

I Locke spelar Tom Hardy en man vars liv förändras medan han sitter bakom ratten på väg från Skottland till London. Det är naturligtvis kväll – och runtom honom lyser lamporna från den övriga trafiken; lyktorna lägger sitt matta, gula ljus över motorvägen och par efter par av vita och röda billjus passerar och flankerar honom.

Locke, som mannen bakom ratten heter, är på väg till en kvinna han bara träffat en gång; en gång, men ikväll föder hon hans barn. Trafiken är bra, så han borde hinna. Gång på gång säger han det: Trafiken är bra. Som om den när som helst kan bli mindre bra.

På sätet intill har han en lista med människor han måste ringa. Dels hans fru och barn, som förväntar sig att han ska komma hem snart och titta på fotboll. Dels människor han jobbar med. Han är förman på en byggarbetsplats. Hans karriärs största uppdrag går av stapeln på morgonen – över tre hundra ton cement ska läggas och företagets VD i Chicago har lämnat över ansvaret helt på Locke; men Locke tänker inte vara där. Det råkar vara så att någon föder hans barn och han tar beslutet att åka dit för att vara där när det föds.

Hans egen far lämnade familjen. Han har svurit – sedan lång tid tillbaka, känns det som – på att aldrig bli som honom. Han pratar med honom som om han sitter i baksätet men vi anar att han inte är galen – det är mer som en typ av terapeutisk hjärngympa. Något han gör för att balansera stressen, och hålla fokus på känslan; att han trots allt vet varför han gör som han gör.

För stressad är han, medan han dribblar nummer i sin inbyggda telefon. En kollega är argare än Gordon Ramsay och säger att han kommer få sparken. Donald, killen han lämnat över ansvaret till, har visst druckit lite cider och kan inte hitta mappen han behöver för att se vad han ska göra. Och var det C6, kan det inte vara lite C5?

Även om vi inte vet vad skillnaden mellan C5 och C6 är så vet vi att Locke inte vill ha frågan. Han lägger sin panna mellan tummen och pekfingret och andas djupa andetag. Om det är något annat än C6 kommer byggnaden inte att stå, förklarar han därefter så sansat han kan, så varför fråga?

Och så har han frun, som berättar att hon sitter i ett svart rum och hoppas att han är någon annan än den han utger sig för att vara. Att hon kräkts, och att han är en ”clown”.

Och så har han älskarinnan, som är vidgad fem centimeter. Han har fyrtiofem minuter kvar att åka. Om trafiken håller i sig. Hon frågar om han älskar henne. Han svarar: ”Hur skulle jag kunna göra det…?”

Hon lägger på. Ändå är han på väg.

Det fina med Locke är att vi är där med huvudpersonen. Inga flashbacks, inga sidointriger, Tom Hardy lämnar aldrig bilen. Rösterna som möter honom har en suggestiv och originell effekt – När vi hör dem berätta, vad de gör och vart de är, måste vi automatiskt föreställa oss hur det ser ut; hur Lockes hus ser ut, hur akutmottagningen ser ut; hur scenen spelas ut. Det är som radioteater, eller Karlavagnen; också saker gjorda för att köra bil i natten, på väg mot en allvarlig destination.

Tom Hardy ankrar filmen genom att reagera på det han hör, förklara vad som behöver förklaras, och se allmänt melankolisk ut. I det subtila skapar han Locke, och låter oss förstå att han egentligen är en mycket lugn och ordnad person och att det här inte är karaktäristiskt för honom. Men vi ser vem han är, och vi förstår den tragiska logiken. Det är bara han och vi som vet är att saker ur det förflutna nu upprepar sig, och han måste bevisa att det kan bli annorlunda den här gången. Gradvis förstår vi, medan vi ser på filmen, hur saker hänger ihop. Medan Locke växlar samtal på den lysande instrumentbrädan läggs lager på lager av information fram, och till slut kan vi se som en inre karta över händelseförloppen, och hela Lockes liv.

Det är skickligt, ovanligt; Locke är en film som inte bara vet hur man tar hand om en liten budget utan som dessutom är intresserad av att visa oss något som åtminstone känns lite nyskapande. Filmen har dock en brist, och det är misstaget att tro att publiken inte bryr sig om vad som händer.

För i en film som handlar om att överge saker, är det ironiskt att Steven Knight – manus och regi – överger sin egen film och låter den sluta på 85 knappa minuter, helt utan en tredje akt. Han försöker få det att se ut som att det är meningen – genom att lägga patos på några scener och repliker – men filmen är fullständigt oupplöst i slutet och det är otillfredsställande.

Tycker jag.

Men. Hursomhelst. Jag vill inte sluta på en negativ not. Locke är originell, intelligent berättad; den består av Tom Hardys kanske första bevisligt starka roll och han bär upp den på ett formidabelt sätt. Den är berättad på ett sätt som får en att tänka mer än vanligt, och medan den pågår fängslar den bara genom de enklaste ting; och elektriskt ljus mot tjockt, svart mörker förstås. Nattvägar under svarta himlar. Den slutar för tidigt – man vill ha mer; det hade verkligen inte skadat. Men det vi får är också bra.

 

FREDRIK FYHR

 

*

LOCKE

Originaltitel, land: Locke, Storbritannien/USA.
Urpremiär: 2 september 2013 (Venedig).
Svensk premiär: 16 maj 2014.
Speltid: 85 min. (1.25).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Film- och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Hardy, och röster av Olivia Colman, Ruth Wilson, Andrew Scott, Ben Daniels, Tom Holland, Bill Milner, Danny Webb, Alice Lowe, Silas Carson, Lee Ross, Kirsty Dillon.
Regi: Steven Knight.
Manus: Steven Knight.
Producent: Guy Heeley, Paul Webster.
Foto: Haris Zambarloukos.
Klippning: Justine Wright.
Musik: Dickon Hinchliffe.
Kostym: Nigel Egerton.
Produktionsbolag: IM Global, Shoebox Films.
Svensk distributör: SF.