Transcendence

Regi: Wally Pfister

Vetenskapsman dör och blir artificiell intelligens på Internet – tar över marknader, botar sjuka och får eventuellt storhetsvansinne. En massa karaktärer springer runt och försöker stoppa honom.

En film kan inte vara hypotetiskt sett bra – den måste vara bra för att vara bra. Ett konstigt påstående, kan man tycka, men värt att poängtera efter att ha sett Transcendence. Det är en film som handlar om saker som är intressanta och som förtjänat en bättre film.

Den påminner mig om en jobbig kille jag brukade träffa varje gång jag gick till en viss bar i en viss studentstad där jag levde många år. Han talade vitt och brett om diverse ämnen, och han höll låda på ett sätt som verkade hyggligt intressant. Tills man insåg att han inte var på väg någonstans med något av vad han sa – till slut började han prata i cirklar, och kom tillbaka till sakerna han börjat med. Detta hände vanligen vid femte eller sjätte ölen. Ibland min. Alltid hans.

Så lyssna nu, så här ligger det till, jag ska berätta förej, det är riktigt coolt: Transcendence handlar om artificiell intelligens; det är en spekulation om framtiden. En världsberömd vetenskapsman som heter Will (Johnny Depp) har stora drömmar om att skapa hårdvara med ett medvetande. Han blir skjuten med en radioaktiv kula av en terroristorganisation, som motsätter sig den teknologiska utvecklingen; medan hans kropp tynar bort för hans kollega och fru Evelyn (Rebecca Hall) över hans medvetande på Internet där hans medvetande överlever – kanske eller kanske inte med hungriga drömmar om världsherravälde. Terroristorganiastionen blir fast beslutna att sätta stopp för honom, med ett ”virus”, och  de samarbetar till och med med FBI för att lyckas.

Storyn bjuder ju på frågor att ställa. Kan Will som supermedvetande störta världsordningen för att skapa en bättre eller är han ett hot mot västvärldens frihet; är han mänsklighetens framtid eller bara en till självupptagen egocentriker från en dekadent, socio-kapitalistisk västvärldskultur? Hur bedömer vi hans medvetande? Är det fortfarande Will eller bara en dator? Är terroristerna bad guys eller inte? Är Will skurk eller inte?

Transcendence använder förstås inte begrepp som ”skurk” – den vill inte svara på så enkla frågor. Det är filmens styrka och det är därför jag gillar dess intentioner. Det är också därför jag stör mig på Wally Pfister – Christopher Nolans fotograf – som här i sin regidebut inte har medlen att berätta historien på ett sätt som gör dem rättvisa; manuset av Jack Paglen (också en debutant) är lika ofärdigt och rörigt. Filmen är som halva ritningen till en idé av en bra film.

Första tredjedelen av filmen är i synnerhet svår att hänga med i. Inte för att det är kryptiskt eller subtilt eller för att det lämnar över frågorna på åskådaren – det är inte en utmanande film. Det är svårt att hänga med i filmen för att den tvärtom är berättad som en konventionell film; den skyndar sig igenom sitt händelseförlopp med dialoger som rappt ska förklara vad som händer hela tiden fastän det är omöjligt att förstå eftersom vi inte fått en grundläggande förståelse för vad filmen är ute efter. Gradvis, medan jag såg filmen, började jag förstå vad den egentligen ville. Då förstod jag också att den inte lyckats.

Är Will en dator eller är han fortfarande sig själv? Denna fråga borde filmen åtminstone fixera på, för att ge oss en emotionell punkt att koncentrera oss på. Men Transcendence är full av karaktärer som kryllar längsmed intrigen; deras enda syfte är att intrigen ska fortsätta. Plot, plot, plot. Ständigt denna överskattade plot, som filmer av det här slaget (och målgruppen – överkritiska fanboys) slösar tid på att bry sig om. Meckiga dialoger där folk förklarar diverse omständigheter. Tråkigt foto utan visuella idéer. Ospännande försök till spänning, klyschor och romantiskt smet.

Kate Mara är en arg terroristmedlem. Henne ska vi bry oss om, fastän hon har ganska lite tid i filmen. Paul Bettany är också med i gruppen, fast han jobbade för Will först. Det ska vi bry oss om. Cillian Murphy och Morgan Freeman jobbar på FBI. Vi ska in på deras kontor och bry oss om dem också. De måste ju också vara del av den sablarns ”plotten”.

Men, kära film. Du som skulle kunna vara så bra. Har du idéer, så fokusera på idéerna. Intrigen borde vara det minsta att bry sig om.

Men, nej, vi måste ha en kärlekshistoria också, mellan Hall och hennes uppkopplade zombie-make. Den ska helt klart vara viktigare än det vi pratat om hittills – utom möjligen de där ”idéerna” filmen typ är intresserad av – och det största misslyckandet med filmen är kanske att deras relation på ett så uppenbart sätt inte blir trovärdig. Det finns bara för mycket jäkla plot i Transcendence. Deras del av plot-kakan är för liten. De får inte plats. Inget får plats. Allt är plot-gröt.

Problemet är att manuset och regin är lika klumpigt som de är ambitiöst. Evelyn (Hall) inser ”gradvis” att data-Will är moraliskt ambivalent; dels är det förutsägbart och dels får det inte tillräckligt med utrymme. Och så hjälper det förstås inte att dialogen är tråkigast tänkbara: ”You’ve gone too far!” och ”These are my thoughts and my feelings!”; mot slutet blir det direkt sås- och smörvarning när Depp förvandlats till en korsning mellan HAL 9000 och en manlig variant av Scarlett Johansson i Her.

Så, å ena sidan vill Transcendence fungera konventionellt, med klyschor och enkelt berättande. Å andra sidan vill den handla om intressanta idéer som kräver en mer ambitiös film. Det är frustrerande. Filmen är helt enkelt inte tillräckligt bra. Idéerna är subtila men berättandet klantigt – och för varje intressant steg filmen tar så ser den också till att garantera att det inte blir något intressant av det hela.

Det mynnar förstås inte ut i något intressant heller; en film som så konstant vaggar mellan det ena och det andra kan ju bara framhäva det tomma hålet i mitten. Transcendence har sina idéer mitt på bordet men använder dem inte; filmen argumenterar inte för något. Data-Depp är bara en filmkaraktär utan innebörd. Terroristerna saknar i slutändan syfte. Vi får ingen uppfattning om varför det skulle tänkas vara intressant att de – till exempel – samarbetar med FBI. Jaha. Finns det en konflikt där? Leder det till några konsekvenser? Ger det något att ”fundera” över? Vad? När filmen inte gör något med sina idéer, är det inte tvärtom? Hindrar den inte en från att tänka?

Jag orkade verkligen inte lyssna på karaktärerna efter ett tag. Manuset är förgiftat av Christopher Nolans Inception-syndrom där de förklarar och förklarar och förklarar varenda liten omständighet i Den Heliga Plotten som om de håller ett Power Point-fördrag. De rabblar fort också, för filmen hinner ju inte med sina fina idéer om vi ska stå här hela dagen och förklara vad som kommer hända i Den Heliga Plotten.

Jag fann mig själv drömma om en bättre film. En där vi faktiskt fick tänka själva; en visuellt genomarbetad film. Som Hitchcock sa: Film ska inte vara filmad teater, och dialog ska bara användas när det inte går att förmedla information på något annat sätt; kan man inte förklara det visuellt ska man inte hålla på med film.

Tänk om alla bara kunde hålla truten i den här filmen. Tänk om manuset var tre gånger mindre. Nästan ingen dialog, ack så skönt. Hall och Depp hade kunnat dela blickar och vara lugna och säkra med varandra, som par i verkligheten är. Använda egna referenser och utstråla något privat, intimt. Vi hade inte ens behövt träffa terroristerna; de hade kunnat vara ledda av någon kick ass-figur som enkelt förklarar för oss att det här gänget tröttnat på ord och vill gå till handling. Vetenskapsmännen hade kunnat hålla tyst om hur allt hänger ihop – för vem orkar spekulera om sånt ändå; ville vi veta exakt hur Jurassic Park fungerade efter att vi sett Mr. DNA? Nej.

Och varför måste Data-Will ha ett ansikte, som om han bara är en kille fångad inuti en burk? Varför kunde han inte få vara mer fördold, hotfull, suggestiv? Och ska inte detta vara en film om globalisation och apokalyps? Vart är resten av världen? Finns det inget sätt att förmedla tematik om människor och maskiner än genom karaktärer som blödigt förklarar för oss att ”människors känslor är slumpmässiga och kan inte kalkyleras av en dator”. Nähä, sägeru? Djup rulle, det här!

Vad jag önskar att Transcendence kunnat få vara en svår, kryptisk, mystisk film om saker som behöver svåra, kryptiska och mystiska filmer. Det borde ha varit en film som satsat pengar den eventuellt kunnat förlora. Ha! Jo men jag menar allvar. Alla inblandade hade kunnat hålla sina huvuden höga och med integriteten intakt säga att de velat göra en genuint bra film för människor som tycker om att tänka.

Istället faller Transcendence in i den tråkiga kategorin av moderna filmer som lider av ett Hollywood-system som helt fegat ur och inte längre vill sponsra något som eventuellt inte tjänar extremt mycket pengar – Ridley Scotts The Counselor och nu senast röran Maleficent, är andra exempel från i år på filmer som borde och kunnat bli mycket bättre om de inblandade hade fått tid och möjlighet att i lugn och ro skapa en bra film; utan press från ängsliga exekutivproducenter vars egna huvuden rullar om cashen inte kommer in.

FREDRIK FYHR