The Other Woman

Regi: Nick Cassavetes

Hispiga Kate (Leslie Mann) inser att hennes man Mark (Nikolaj Coster-Waldau) är otrogen med coola advokaten Carly (Cameron Diaz) – Desperat söker Kate tröst hos Carly, som själv inte vill träffa Mark igen och verkligen inte detta veliga mähä. Ändå börjar de umgås med varandra och när det visar sig att Mark har ännu en älskarinna – ett 22-årigt bombnedslag med det töntiga namnet Amber (Kate Upton) – då beslutar de sig för att slå sina tre huvuden ihop och hämnas.

 

Det här med att den vita, manliga kritikerkåren omedelbart sågar dumma komedier med kvinnor, är det någon slags reflex eller? I USA har kritiken inte varit nådig mot denna film, men där (överflödet) manliga skribenter varit fixerade vid ”chick flick”-epitetet har (underskottet) kvinnliga varit mer oberörda. I Sverige tycker jag det är iögonfallande att både till exempel Pidde Andersson och Martin Memet Könick avslöjar att de satt och just ”vred sig” medan de såg filmen (på grund av filmens ”uselhet”, förstås, inget annat) medan Jorunn Amccoff och Emma Gray Munthe haft en totalt smärtfri bioupplevelse och bara önskar att den varit bättre.

Pidde: ”Vilka kommer att tycka att den här filmen är kul?”

Emma: ”Första halvan är humorguld”

Martin: ”Alla medverkande skådisar, tekniker och djur borde bara spola och glömma [sic]”

Jorunn: ”Regissören Nick Cassavetes har god hand med sina skådespelare /…/ Leslie Mann [är] väldigt rolig och skicklig på att växla från sockersöt hemmafru till förkrossad hustru, från gapigt fyllo till beräknande Lady Vengeance.”

Pidde: ”Gillar verkligen tjejer sådant här? Det här kan väl inte ens gå hem hos Blondinbella och hennes anhang”

Jorunn: ”Bortsett från att det bitvis är löjeväckande flamsigt, gapigt och övertydligt finns här en hel del underhållande sekvenser och det är roligt att den röda tråden är trions vänskap”

Martin: ”Filmen kommer säkert att, av någon ettrig amerikansk reklamtyp, kallas för ”full av starka kvinnoporträtt” och ”perfekt bio för tjejgänget”. Ja, kanske, men endast om man har levt under en sten de senaste sex decennierna ”

Emma: ”[D]et centrala i ”The other woman” varken är hämnden eller mannen, utan vänskapen dem [kvinnorna] emellan – och Kates försök att få livet att sluta kretsa kring en man.”

 

Förlåt, jag skulle skriva en egen recension här, men när jag kom hem och läste igenom de här recensionerna (läser aldrig innan jag ser en film) blev jag bara så förbluffad. Vadan dessa två radikalt olika inställningar? Å ena sidan två helt avslappnade kvinnor som tycker filmen är helt okej – Å andra sidan två rabiata män som avskyr den som pesten och avfärdar/svartmålar dess (eventuella) målgrupp.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag faktiskt överlag umgåtts mer med kvinnor än med män i mina dagar, och vet att ett ”tjejgäng” inte är något att vara rädd för. Det måste vara därför jag kände en så okomplicerad glädje inför The Other Woman. Visserligen är den inte speciellt bra, men den är i stora stycken underhållande och rolig. Tunn som en persienn, dum som en hund och inte sällan smaklös. Men – och detta är ett stort men – den vill inte vara något annat. Och gillar man Leslie Mann och Cameron Diaz är det omöjligt att helt ogilla den.

Trots att den verkar rida på Baksmällan/Bridesmaids-vågen tycker jag att The Other Woman bär på en intensiv 90-talskänsla. Det här med att en tjej blir dumpad av sin prince charming och ger sig ut på hämnd fick mig att minnas Julia Roberts i Min bäste väns bröllop och Meg Ryan i Hämnden är ljuv (båda 1997) och när humorn i andra halvan av The Other Woman börjar handla om laxermedel och manstuttar kommer Bröderna Farelly naturligtvis helt osökt till en.

Det finns något barnsligt effektivt i premissen: Tre svikna kvinnor hittar styrkan i sig själva och förlöjligar mannen som svikt dem på kuppen. Görs det bra så fungerar det. The Other Woman skulle kunna vara en otroligt rörig blandning av relationsdrama, budskapsfilm och fjantig komedi men manuset (Melissa Stack) balanserar ämnena så gott det går och Nick Cassavetes regisserar det habilt; Nick är son till John Cassavetes och Gina Rowlands och har aldrig varit någon att nämna ens i närheten av de två giganterna (trots att Rowlands var bra i Nicks mest berömda film Dagboken).

Det är främst på klippbordet filmen sjabblats bort. Filmen känns nerklippt och för kort, ungefär som att någon ängsligt velat hugga ner den till 110 minuter (vilket å andra sidan är rätt mastigt). När man har tre karaktärer med olika viljor så har man mycket att jobba med och en lättsam komedi är nog inte den bästa genren för en sådan film. Det är som att filmen vill mer egentligen. Hade man höjt ribban och satsat på en lite mer seriös film hade man kunnat komma långt.

Det tycker jag också märks i intrigen: Karaktärerna är bra, men storyn om deras hämnd på stackars dumbommen Mark (Nikolaj Coster-Waldau) känns aldrig riktigt som huvudfokuset. Filmen är snarare förälskad i sina huvudkaraktärer. I synnerhet många scener i början av filmen – när Kate (Mann) och Carly (Diaz) lär känna varandra och försöker deala med det här att de är hustru respektive älskarinna (”Don’t call me mistress!”) till samma man – är roliga. Det påminde mig om det där Meg Ryan säger om kvinnan hon tror Tom Hanks karaktär är ihop med i Sömnlös i Seattle (1993): Hon vill hata henne men hon verkade lik förbannat vara en sådan hon själv skulle kunna umgås med.

Carly och Kate gillar varandra, damn it, och de utgör varandras motpoler som bra vänner ska. Det är väl därför Mark velat ha båda, de liksom ”kompletterar” varandra. När det sedan visar sig att det finns en till älskarinna – ett 22-årigt bombnedslag med det töntiga namnet Amber – då är dock måttet omedelbart rågat. Till hämnd!

Men intrigen hamnar i ett dödläge kring mitten för de tre kvinnorna är samlade – och hämnden är i sikte – men inget händer egentligen, förutom att tjejerna blir bättre kompisar och den oundvikliga förnedringen av Mark blir mer och mer försenad. Kanske hade det behövts en till plot-point för att fylla upp sista tredjedelen av filmen på ett bättre sätt.

Men nu är filmen förälskad i sina karaktärer, och det går att förstå. Eller, jag säger karaktärer men jag menar egentligen skådespelare. En lättsam komedi behöver ju inte starka karaktärer så mycket som den behöver skådespelare med starka personligheter.

Mycket står och faller på ens inställning till Leslie Mann som spelar huvudpersonen och publikens identifikator. Jag hatade This is 40 och fick spader av henne där, men det var bara för att hon var ohejdad. Här har hon en karaktär, en anledning att vara som hon är, och en anledning att variera sig: Som många påpekat är hon fantastisk på att spela patetisk, självömkande, samt fyllranka. Hon fångar fint Kate – En person som blivit dumpad och är smart nog att veta hur hon bör göra men för emotionell för att kunna göra det.

Cameron Diaz spelar den stenhårda advokat-kvinnan – jämförbar på många sätt med hennes roll i den eoner mer komplexa, men jämförbart missförstådda, The Counselor – som på samma sätt som Kate växlar mellan stolthet och känsla själv växlar mellan ett högburet huvud (”You have to cry on the inside!”) och en uppeldad blick av uppriven avundsjuka.

Jag skulle kunna nämna Kate Upton här, som spelar Amber, men hennes uppgift är att vara en snäll och/men tämligen blåst tjej med modell-kropp och det gör hon onekligen utan problem.

The Other Woman hade verkligen behövt en manusbearbetning, och en mer säker hand vid klippbordet, men för att vara en lite misslyckad film rent narrativt är det glädjande att så mycket kul ändå finns i den. Leslie Mann är rolig. Cameron Diaz är rolig. Sättet de tittar på Kate Upton är roligt. Sättet de vinner sin vänskap på är fint och kärnan i filmen når fram – Och fastän humorn blir låg kring mittenstrecket och direkt infantil mot slutet, så är det svårt att klaga (såvida man nu inte klagade redan på Dum och dummare eller Den där Mary, filmer lika infantila som denna). Det är kul även att se en himbo få sin värld förstörd, hur grymt det än må låta. (Det är bara en film, ser ni; det finns symbolvärde här som är uppfriskande).

Jag hade inte tänkt se något i helgen (är fortfarande lite förkyld) men kände att jag kunde kosta på mig en kalkon (vilket jag fått för mig att detta skulle vara) för jag har faktiskt inte sett tillräckligt många dåliga filmer i år (ett slags lyxproblem). Döm om min förvåning när det visade sig att The Other Woman ju är en helt okej komedi. Den hänger inte ihop speciellt bra som film betraktad, och det är synd, men när den kommer på video kan man helt klart ödsla en eftermiddag på den.

Och, det är klart. Är ni ett gäng tjejer som ska gå på bio så kommer nog The Other Woman funka som en perfekt förfest. Sen får snubbarna säga vad de vill.

FREDRIK FYHR

 

PS.

Vi lever i ett ängsligt land, så jag känner mig manad att påpeka att jag inte är ute efter någon polemik jämte i recensionen nämnda herrar Andersson och Könick: Jag läser recensionerna på Konstpretton veckovis och har följt Pidde sedan svenska Total Film-tiden. Det hör inte till vanligheterna att jag använder andra recensenter i en egen recension på det här sättet, men den ”manliga” och ”kvinnliga” läsningen var här så fenomenalt tydlig att jag var tvungen att poängtera det.

 

*

THE OTHER WOMAN

Originaltitel, land: The Other Woman, USA.
Urpremiär: 1 april 2014 (Nederländerna)
Svensk premiär: 25 april 2014.
Speltid: 109 min. (1.49).
Åldersgräns och lämplighet: 7; innehåller dock mycket sex och en del bajs.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Cameron Diaz, Leslie Mann, Nikolaj Coster-Waldau, Don Johnson, Kate Upton, Taylor Kinney, Nicki Minaj, Kenneth Maharaj, Alyshia Ochse, Victor Cruz, Madison McKinley, David Thornton.
Regi: Nick Cassavetes.
Manus: Melissa Stack.
Producent: Julie Yorn.
Foto: Robert Fraisse.
Musik: Aaron Zigman.
Klippning: Jim Flynn, Alan Heim.
Scenografi: Dan Davis.
Kostym: Paolo Nieddu, Jacqueline Oknaian.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, LBI Productions.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox.