Regi: Ritesh Batra
Änklingen Saajan är revisor på ett kontor med en månad kvar till pension; hemmafrun Ila gör lunch åt sin man varje dag som därefter levereras till hennes mans jobb via Bombays berömda lunchbox-system. Men något går snett och Saajan får Ilas mat istället. Han tycker den är utsökt, lämnar en lapp i lådan och de börjar därefter brevväxla dagligen via lunchlådan.
Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: En film handlar inte om vad den handlar om, den handlar om hur den handlar om det. Storyn som serveras i The Lunchbox är ordinär, och på många sätt förutsägbar, men den är regisserad, agerad och sammanställd på ett ofta helt fantastiskt sätt.
Dels har filmen en urban atmosfär och ett skönt, lunkigt tempo som gör att vi vill stanna upp och lyssna på vad karaktärerna säger till oss. Det finns ett särskilt lugn i takfläktar, bullriga spårvagnar och en korg som glider ner i ett öppet fönster från ovanvåningen. Det finns en särskild tröst i att ingenting finns kvar. Som för Saajan (Irrfan Khan). Hans fru är död. Han lever ensam. Snart pensionerad. Ingen familj (vad vi vet). I fönstret mitt emot hans kan han varje kväll se en familj äta kvällsmat. Barnen är små, vinkar till honom. Han röker på sin balkong, vinkar tillbaka. Är han olycklig? Är han deprimerad? Jag tror inte det. Ritesh Batra (manus och regi) tvingar mig inte att välja.
Sen har filmen också fantastiska skådespelare. De är fantastiska för de går upp till bevis i den här filmen och får agera mot dofter. Som när hemmafrun Ila (Nimrat Kaur) luktar på sin mans skjortor. Vi vet vad hon känner: Doften av en annan kvinna. Sättet hennes ansikte reagerar, analyserar, reagerar igen.
Sättet Saajans näsa närmar sig lunchlådan – som han fått av Ila, via en miss hos de som levererar lunchen till honom – och sättet Irrfan Khan måste förmedla till oss, otroligt subtilt, om det luktar gott eller inte. Det är så graciöst att en lat åskådare kanske tar det för givet, men det är i de här stunderna som filmen uppstår. När karaktärer funderar, luktar, känner; det är en taktil film, mycket känslig och nätt.
Man kan alltid jämföra med en konventionell, amerikansk film, typ Du har Mail (1998), för att se vad en film som The Lunchbox gör annorlunda. I en sådan typ av film skulle Ila och Saajan a) ha varsitt liv med varsitt problem, b) börja brevväxla till allt större förnöjelse, c) få trassel i sina vardera liv på grund av problemen i punkt a, d) finna tröst hos varandra och defintivt förstå att de är kära, e) träffas, varpå det går snett f) försonas, pussas, lyckligt slut.
The Luchbox följer flera av de här punkterna men inte alla – och de klyschor den undviker gör att den lämnar kvar sig en genomlevd känsla av mänskligt liv och levande. Skådespelarna är så bra att man omedelbart tar dem för riktiga människor – Irrfan Khan har en mäktig blick i sina ögon, det minns nog de flesta som såg Berättelsen om Pi, och Nimrat Kaur har en förmåga att se oroad men ändå självsäker ut; ungefär som att hon vet att saker i livet kan gå dåliga när som helst, men om man har ro i själen så kan man klara sig någorlunda oskadd.
Det vet nog Saajan, för den delen också. Faktum är att de inte är några typiska turturduvor. Deras brevväxling skulle kunna vara intrigen i en Hollywood-film men de lever inte i en sådan film. Saajan är myket äldre än Ila, det går inte att säga om de har något gemensamt. Saajan tycker att Ilas mat är mycket god – och vi får ingen anledning att misstro detta – men ska inte Ilas liv gå ut på mer än att laga mat?
Filmen är berättad på ett sådant sätt att vi följsamt får möta Saajan och Ila i deras vardag. En bedårande skådespelare vid namn Nawazuddin Siddiqui spelar Shaikh, en ung kollega till Saajan som han till en början finner irriterande; ju mindre polerad Shaikh försöker vara, desto mer av Saajans förtroende vinner han. Till slut visar det sig att de bär på lika mycket smärta båda två, och de kan bli vänner. Jag tror det är så, i alla fall.
Ilas pappa är döende i lungcancer. Hennes mamma (Lillete Dubey) är snäll. Ila pratar med tanten som bor på våningen ovanför men vi får aldrig se henne i bild. Ilas man (Nakul Vaid) är som man tänker sig: Vanlig, tråkig, tar henne för givet. Vi vet att han är otrogen på en gång, långt innan Ila. Det brukar ju vara så i sådana här filmer. Filmen är självmedveten inte genom hysterisk ironi utan genom vaksamt lugn.
Staden Bombay pågår i bakgrunden antingen som ett avlägset myller från Ilas öppna fönster eller som en mummel från matsalen där Saajan äter hennes mat. Allt känns autentiskt och närgånget, som känslan av att röra sig genom en folkmassa när man sovit för lite. Långfilmsdebutanten Ritesh Batra slår inte på stora trummor – alltid klokt av ”nybörjare” – utan använder all sin naturliga begåvning för att berätta allt så enkelt som möjligt. Fotot bjuder på enkla, vackra inramningar och klippningen mellan objekt – takfläktar, inte minst – gör att man hoppar till, men inte så att det märks på kroppen. Till och med ljudmixningen är anmärkningsvärd – Ljudet av en stad, av rinnande vatten, av en folkmassa där en röst i mängden skrattar oväntat högt – åt dig? Vem vet. Kanske var det inget, fortsätt gå.
”Fel tåg kan leda till rätt station”. Så säger de i filmen. Det gäller absolut för Shaikh, Saajans kollega, som inte hade några förutsättningar för de framgångar han emellertid får. Men gäller det för Saajan och Ila? ”Vi får se” säger hon och tittar ut genom det där öppna fönstret och bilder från tågstationen visar tågen som går mot norr och mot söder. Ila och Saajan är två poler som dras till varandra – men de tvekar – och The Lunchbox är en film där deras kärlek till varandra inte är mer eller mindre stark än deras kärlek till god mat. Den fick min mage att kurra.
FREDRIK FYHR
*
THE LUNCHBOX
Originaltitel, land: Dabba, Indien/Frankrike/Tyskland/USA.
Urpremiär: 19 maj 2013 (Cannes International Critics’ Week).
Svensk premiär: 8 november 2013 (Stockholm International Film Festival), 25 april 2014.
Speltid: 104 min. (1.44).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Irrfan Khan, Nimrat Kaur, Nawazuddin Siddiqui, Lillete Dubey, Nakul Vaid, Bharati Achrekar, Yashvi Puneet Nagar, Denzil Smith, Shurti Bapna.
Regi: Ritesh Batra.
Manus: Ritesh Batra.
Producent: Anurag Kashyap, Guneet Monga, Arun Rangachari.
Foto: Michael Simmonds.
Musik: Max Richter.
Klippning: John F. Lyons.
Scenografi: Shruti Gupte.
Kostym: Niharika Khan.
Produktionsbolag: Sikhya Entertainment, DAR Motion Pictures, National Film Development Corporation of India, Asap Films, Rohfilm, Cine Mosaic, Aide au cinéma indépendant, Centre National du Cinéma et de L’image Animée, Dharma Productions, Institut Francois Mitterand, Medienboard Berlin-Brandenburg, Ministère des Affaires Étrangères, UTV Motion Pictures, arte France Cinéma.
Svensk distributör: Scanbox.