Regi: Dayyan Eng
Kontorsråtta har problem på jobbet, och med frun efter ett missfall; får besök av den mystiske Chuck som vill ordna upp hans liv, bland annat genom att bli superhjälte ihop med honom.
Jag har en teori om att den första bilden i en film avslöjar allt vi behöver veta om den. De första tjugofyra bildrutorna. En film både introduceras och sammanfattas i denna enda bild. Det låter mystiskt. Kanske det inte alltid stämmer. Men påfallande ofta, har jag märkt, kan en film förstås från första sekunden.
Den första bilden i Inseparable är, tekniskt sett, ett stort vitt ljus. Tio minuter senare har jag listat ut filmens ”twist” och jag försöker förstå vad den håller på med egentligen. Den rör sig hysteriskt hit och dit – allt för att dölja sin uppenbara twist? Är allt bara ett försök att dölja sina egna spår?
Om man får en hjärnskakning och sekunderna innan medvetslösheten drömmer ihop en film så vore den Inseparable. Den börjar med att Li (Daniel Wu) ska ta livet av sig. Flashbacks förklarar för honom att tragedin varit framme i hans liv. Så knackar det på dörren. Kevin Spacey står där. Kallar sig själv för Chuck. Undrar om han behöver hjälp. Säger att han bor ”ovanför” honom.
Låter det stora vita ljuset bekant i det här läget?
Det hade varit en sak om Inseparable var en förutsägbar film. Nu är det flera förutsägbara filmer nerkört i en halvtrasig mixer. Det är Capras Livet är underbart men i A Beautiful Mind-förpackning som en Kick-Ass-spinoff.
Vad handlar filmen om?
Jo. Li jobbar på kontor. Det är något med hans arbetskollega som inte stämmer; hon pressar honom både på det ena och det andra i kopiatorrummet. Hans kompis vill bli kallad Valentino och de har tagit bort blommorna vid hans kontor. Chuck hänger, som av en slump, på taket till Lis hyreshus och där är han omgiven av blommor… Det kanske inte spelar någon roll. (Eller?). Li har en fru som är sur på honom för det mesta – Tydligen har hon fått ett missfall, vilket gjort deras ”relation” lite ”stel”; hon hade för lågt ämne i kroppen, orsakat av keffa läkemedel, så Li syr en superhjältekostym för att bli superhjälte. För då kan han komma åt onda chefen för de keffa läkemedlen och samtidigt hjälpa tanter över vägen för Li är ju egentligen en schysst person också – det måste man vara som superhjälte – och filmen handlar minst lika mycket om hans schyssta personlighet som den handlar om hans relation till sin fru, deras missfall, läkemedelsbranschen, business-världen, blomkrukor och växter, goda änglar.
Ja, det är ett drama, en romantisk komedi, en superhjältefilm, en övernaturlig komedi, et cetera, et cetera. Trots den kompletta rörigheten ständigt lika förutsägbar, för allt är en uppsättning klyschor; om än mosade och ihoprörda till en oklar smet, på darrande ben serverad av manusförfattaren och regissören Dayyan Eng som en dålig deltagare i Masterchef presenterar en tallrik överkokt gåslever.
Filmen är även en parentes i historien som den eventuellt första kinesiska filmen med en riktig Hollywood-stjärna i huvudrollen (efter Kinas ekonomiska boom, inte minst i filmvärlden).
Kevin Spacey är också det enda som gör Inseparable lite sebar medan den pågår. Han är visserligen på autopilot i sin deuchebag-karikatyr men den deuchebag-karikatyren är rolig. Om jag någon dag gud förbjude skulle överväga att dingla i en hemmagjord galge skulle jag inte vilja ha någon annan vid min dörr att stoppa mig. När Li frågar vem Chuck är egentligen säger han ”I’m a hit man from the CIA” och skrattar på sig några sekunder senare: ”The look on your face, man!”
Inte originellt, men kul. Inseparable hade kunnat vara en sådan film. Men nu är det en borderline-film istället med en intrig som är komplett omöjlig att utveckla något intresse för eftersom amatörmässigheten är monumental; vi har en kontorsråtta med knackig relation till sin fru – vänta, han får besök från ”ovan” – vänta, hans fru har fått missfall, hon är inte död (vilket man i de första flashbacksen får för sig) – nej, nej, nej, han ska vara superhjälte – eller har han måhända bara en tillfällig psykos (en läkare i filmen tycks rabbla ord identiska till de i den nuvarande Wikipedia-artikeln om den sällsynta sjukdomen) som gör allt vi ser helt ovidkommande då… eller? För varje steg filmen tar glömmer den bort vad för steg den redan lämnat bakom sig.
Som om Eng misstänker att han inte har någon kontroll över sin egen film väljer han att avslöja den allra mest förutsägbara twisten ungefär 40 minuter in – men andra halvan av överraskningen är kvar i kaninhatten. Varför skulle vi inte veta B om vi vet A? Mot slutet av filmen uppdagas det vi redan vet och en karaktär säger ”Took him long enough!”
Ja men eller hur!
Jag nämnde en chef över ett läkemedelsföretag där uppe någonstans. Peter Stormare spelar honom. Senast, i Bad Milo, nämnde jag att Peter Stormare i jönsiga roller kan vara en bra upplevelse om filmen är bra. I Inseparable får vi honom krypandes på alla fyra i kalsonger, kallad för ”blöjmannen”. Det är en dålig upplevelse. Tur i oturen att jag kan få båda exemplen exemplifierade under så kort varsel.
Inseparable är inte en sådan där aggressivt dålig film – den har en god själ. Li verkar vara en trevlig person och alla runt honom rimliga karaktärer hade filmen varit bra. Men jag irriterar mig på amatörmässigt filmskapande och Inseparable ligger på infantil nivå från början till slut – Hade mer etablerade filmskapare gjort den hade jag kallat den ogenomarbetad; nu är den bara generande okunnigt gjord.
Å andra sidan. Kevin Spacey är vid några tillfällen utklädd till Mystery Men-aktig superhjälte och han ser verkligen fantastiskt urbota dum ut i den kostymen. Jag ger dig bilden att ackompanjera denna recension. Vill du se 96 minuter enbart för att ett par av dem innehåller Spacey runtrännandes i denna outfit? Tänk länge och väl, och säg sedan inte att jag inte varnade dig om du ser denna snälla men väldigt dåliga film.
FREDRIK FYHR
*
Originaltitel, land: Inseparable, Kina.
Urpremiär: 8 september 2011 (Pusan International Film Festival, Sydkorea).
Svensk premiär: 16 april 2014 (DVD).
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: 35 mm. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Daniel Wu, Kevin Spacey, Beibi Gong, Ni Yan, Peter Stormare, Kenneth Tsang, Mo Zhang, Tonghseng Han.
Regi: Dayyan Eng.
Manus: Dayyan Eng.
Producent: Dayyan Eng, David U. Lee.
Foto: Thierry Arbogast.
Musik: Eric Lee Harper, Nathan Wang.
Klippning: Dayyan Eng.
Scenografi: Thomas Chong.
Kostym: Xu Laurence.
Produktionsbolag: Colordance Pictures, Fantawild Pictures, Trigger Street Productions.
Svensk distributör: Njutafilm.