True Detective – Och varför TV är sämre än film (1/2)

… eller, okej, varför jag föredrar film. Diskussioner är alltid välkomna och bra.

Klicka här för del 2 av denna text.

 

TL;DR: Don’t think so.

*

Cinema is a question of what is left within the screen and what is left out of it.
/Martin Scorsese

Jag tittar inte på TV-serier, och är inte speciellt förtjust i dem.  Egentligen är det inte ett speciellt kontroversiellt påstående – åtminstone tycker inte jag det – men få saker har gett mig så många diskussioner och ibland direkt vredgade kommentarer. ”TV är ju bättre än film nuförtiden” och ”TV är det nya film” heter det ofta. Jag håller inte med, av anledningar jag strax ska förklara.

Men tillåt mig komma med en ingångspunkt. Vid enstaka tillfällen, när jag får tid över till att se filmer jag själv vill se, brukar jag kolla upp en TV-serie för att se vad fuzzen är om; helst då en serie som verkar ha något tilltal till mig utöver själva storyn eller konceptet, för jag blir oftast besviken av de sakerna, och alltid först efter att en säsong är klar.

Ett av många saker jag ogillar med TV-serier är nämligen tittandets fetisch; vänta-på-nästa-avsnitt-vakuumet, dreglandet över cliffhangern, de orimliga och oproportionerliga popkulturella spekulationerna mellan avsnitten. Ska jag se en serie ska den åtminstone ha en början, en mitt och ett slut. Praktiskt taget kan man säga att jag ser en säsong, som om jag ser en väldigt lång film eller en miniserie. Det är så jag är programmerad, helt enkelt, och låt det stå som en föraning till hela det här argumentet.

Jag tycker om Woody Harrelson, jag tycker om Matthew McConaughey och jag säger aldrig nej till en bra thriller, så den bisarrt hypade serien True Detective verkade vara intressant nog för att ta en titt på. Första säsongen bestod av nio avsnitt så det var också relativt överkomligt.

Jag visste redan på förhand att serien inte kunde vara lika bra som hypen föreslog. Jag noterade på IMDb att serien hade betyget 9.5 och läste samtidigt en DN-krönika om folkomröstningen i Krim, där de första siffrorna talade för att 95% av befolkningen ville bli ryskt. Wolfgang Hansson skrev: Så höga siffror hittar man bara i diktaturer.

Indeed, tänkte jag. 9.5 är inte en opinion. Det är slaveri.

 

Jag tycker ibland det verkar som att innehållet, utförandet, genren, intrigen, storyn, praktiskt taget allt i en TV-serie är helt ovidkommande. Allt utom dess själva existens. Det ska finnas en TV-serie att snacka om, må den sedan handla om vad som helst. Hypen genereras som ebb till flod, därefter vill alla se vad det handlar om, tusentals människor ”fastnar” som enligt protokoll och, och, och… och sen då? Vad händer sen? Har vi blivit klokare, har vi lärt oss något om mänsklighetens predikament? Har vi ens blivit underhållna, eller har vi bara hittat ett sätt att spendera TV-timmar på? Finns det någon skillnad?

Passiviteten i TV-serietittande har alltid stört mig. Dels den kritiska passiviteten, när man sitter framför själva serien; dels den sociala passiviteten, när man bara accepterar att man är del av ett popkulturellt fenomen och automatiskt diskuterar med andra om vad man sett, oavsett om man tycker det man sett är bra eller inte.

Passivitet är förutsättningen för att en sådan här hype ska kunna genereras. 9.5 är inte resultatet av en kritisk massa. Om mängder av människor ska kunna flockas kring en och samma serie, och ovillkorligt älska den, då måste det krävas att ingen ifrågasätter serien på en grundläggande nivå. Det vill säga: Är storyn intressant? Är intrigen spännande? Är tematiken meningsfull? Är det snyggt eller kreativt gjort?

9.5 föreslår en publik som från början utgår ifrån att True Detective är en fantastisk serie – varför skulle alla annars prata om den? – och frågan blir istället hur bra den är, hur intressant den är, vad man vill se i säsong 2 (som man naturligtvis också utgår ifrån ska komma).

 

Jag försöker inte trampa någon på tårna nu. Min åsikt här är egentligen helt subjektiv. TV-serier är i grund och botten inte min grej. Jag blir avtänd på TV-serien som fenomen – som jag just förklarat – och uttråkad av dess form.

 

Lite TV-historia

TV-seriens form har alltid sett likadan ut. Produktionerna har blivit snyggare, budgeten högre, namnen kändare och publiken större men formen är densamma. Sitcoms förutan så kan en fiktiv TV-serie i allmänhet vara antingen en dramaserie eller en såpopera och oftast lite både och. De är i båda fallen fixerade vid narrativ och karaktärer.

En såpopera är en ständigt pågående följetong där vad som helst egentligen kan hända för det finns inget planerat slut (tills någon bestämmer sig för att spränga allt i luften). Klichébilden av en såpopera är smöriga, sentimentala småstadsdramaserier som Hem till gården och i Sverige saker som Tre kronor och Rederiet.

Men om man ska vara teknisk så var Tre kronor och Rederiet dramaserier, inte såpor, bland annat eftersom de gick på kvällstid (de faller därmed under den så kallade ”prime time”-kategorin). Definitionen för vad som är och inte är en såpa är en glidande sådan (pun intended).

The Sopranos och Sex and the City, serierna som anses ha vänt upp och ner på hela pannkakan, var egentligen också inte mycket mer än en slags såpa – en ständigt pågående följetong utan beräknat slut, där vad som helst kan hända och där det som hände och/eller uppdagades för karaktärerna var grejen.

Förutsättningen är och förblir att man ska ”fastna” i serien genom att gilla karaktärerna och därefter acceptera avsnitt efter avsnitt. En såpa – mer eller mindre definierad som en sådan – är också funktionell så tillvida att man kan försvinna ut ur den och komma tillbaka in i den utan vidare problem eftersom allt som händer är godtyckligt. Saker förändras i intrigen kontinuerligt. Man kan säga att den är självgående.

Dramaserien, motsatsen till såpan, bestod i allmänhet av fristående avsnitt fram till 80-talet (och serier som Spanarna på Hill Street) då den började merga ihop sig med såpan genom att skapa en kontinuerlig storyark som löpte mellan avsnitten och vi fick såväl thrillerserier (Arkiv X) som komediserier (Ally McBeal) och sitcoms (Seinfeld) med både separata avsnitt och mer eller mindre övergripande storyarker. Oftast existerade dessa arker säsongsvis – det vill säga att varje säsong innebär en ny storyark – och detta är praktiskt taget samma typ av serier vi ser idag, inklusive True Detective som tangerar miniserien (dvs. en TV-film uppdelad i olika avsnitt).

 

Okej, så TV-serier har blivit så creddiga idag att man ofta hör det sägas att ”TV är bättre än film”. Vill man ändra ”bättre” till ”större” så kan man till någon mån få rätt vad gäller teknikaliteterna. För några år sedan började det stå klart för mediebolagen att TV-serier är mer inkomstbringande än Hollywood-filmer och Hollywood-studiorna är själva de första att erkänna att de inte är intresserade av kvalitet.

Det finns knappast något bättre exempel än när Steven Spielberg – en av de mäktigaste filmskaparna i världen – på allvar hade svårt att få sin Lincoln-film lanserad på bio. Distributörerna föreslog att han släppte den som TV-film, eftersom det är där ”kvalitetsproduktioner” hamnar om de vill bli inkomstbringande, och han fick kämpa hårt för att få en biorelease åt filmen.

 

Men att filmer blivit mindre ambitiösa och TV-serier mer ambitiösa, ändrar inte på deras skillnader; varken vad gäller form eller tradition. Dessa skillnader tycker jag fortfarande är fundamentala. Film och TV är inte samma sak.

Jag, till exempel, föredrar alltid en film (nästan vilken som helst) framför en TV-serie (nästan vilken som helst) eftersom jag tycker om rörliga bilder som konstform; även om bilderna bara finns till för att underhålla mig, är det visualiteten som attraherar sinnet. Hur och varför de är sammanställda. Varför vi ser just dessa bilder, fotade och klippta på det här sättet, och inte på ett annat.

 

Och även om en film kan vara sämre på en narrativ eller tematisk nivå kan den fortfarande vara en tillfredsställande visuell och sinnlig upplevelse – Ett praktexempel var när jag nyligen gick och såg Wes Andersons senaste film The Grand Budapest Hotel. Filmen irriterade mig, liksom Andersons senaste filmer gjort, och jag tyckte inte det var en speciellt meningsfull eller lyckad film.

Men den hade färg, form, stil, och i biosalongen uppstod dess kännbara stämningar, en själ; en teknisk briljans genomsyrade filmen, både Andersons minutiösa scenografi, kameravinklarna och den lekfulla klippningen, som skapade en rytm, en särskild sebarhet som bara kan hittas i en film. (David Bordwells senaste blogpost, om det gamla 4:3-bildformatet som Anderson använder, är också beroendeframkallande läsning för den som bryr sig).

En TV-serie är nästan alltid visuellt trist (vi ska prata om Twin Peaks en annan dag). Detta har man egentligen alltid vetat. Traditionsenligt gör man inte TV-serier för att de ska vara snygga utan för att de ska vara begripliga. Publiken ska så enkelt som möjligt fastna, så fotot har alltid varit väldigt hantverksmässigt med fokus på skådespelarnas ansikten och kroppar med spartansk scenografi – allt för att ge plats för manuset och dialogerna.

Oftast är TV-produktioner, nu som då, gjorda under tidspress; manusen skrivs fort, skrivs om innan kamerorna rullar, omtagningarna är minimala så den kreativa processen är aldrig mer än på ritsch ratsch-nivå. Lika snabbt blir avsnitten klippta, habilt så det förslår, och inte mycket tid lämnas på till exempel ljudmixing vilket resulterat i det ökända ljudet av till exempel klackarna längsmed studiogolvet i Glamour eller det psykbrytsframkallande antalet wao-wao-ljud när hissarna öppnas och stängs i Rederiet.

Generellt sett så har alltid TV-serier gjorts så att de ska vara så enkla som möjligt att följa – vilket förintar all visuell potential. Den enda regissör jag, på rak arm, kan komma på som lyckades göra något visuellt intressant utefter de här förutsättningarna var Ingmar Bergman, som dekorerade ett avsnitt av Scener ur ett äktenskap med en hypnotisk kräftskivemåne.

Aldrig har en kräftskivemåne sett så spännande ut.

 

Men i takt med att TV-serier blivit mer populära har vi på något sätt gått med på illusionen att de här sakerna förändrats. Det har de sannerligen inte gjort. TV-serier är fortfarande tråkigt utförda, i allmänhet, med typiska shot-reverse-shot-dialoger, fokus på närbilder och halvbildsinramningar (medium shots); allt tämligen basalt och torftigt utfört. Inget som någonsin ger en åskådare något intressant att titta på – även en medioker film kan fortfarande göra stora saker med sina rörliga bilder. Bilderna i TV-serier förblir sterila och livlösa.

Det vore förstås inget problem om de tråkiga bilderna gav plats åt berättelser och karaktärer som är intressanta nog att följa men TV:s traditioner går igen även där – Hastigt skrivna manus, hastigt gjorda produktioner, snabba inspelningsdagar, lite utrymme för skådespelare att ta ut svängarna och överhuvudtaget inte mycket kreativt arbete för en regissör. Så det är fortfarande väldigt sällan som TV-serier, i mitt tycke, kommer fram med intressanta karaktärer eller berättelser (Scener ur ett äktenskap är för övrigt ett undantag som bekräftar regeln då det praktiskt taget är TV-teater).

Manuset till ett typiskt avsnitt av en TV-serie består av klyschiga dialoger, ovidkommande utflykter i intrigen som bara syftar till att förlänga historien via utfyllnad, och scener som inte kan missförstås utan alltid bara betyder exakt det de ser ut att betyda. Cliffhangers är helt godtyckliga; Det kan finnas en låda i ett avsnitt av en TV-serie som inte öppnas och då kan man vilja se nästa avsnitt för att se vad som finns i lådan. På den nivån är det, när allt kommer omkring. Man kan praktiskt taget ”fastna” i vilken TV-serie som helst. Det gäller för Glamour och det gäller för The Walking Dead. Det gäller för Rederiet och det gäller för Lost. Det gäller för Beck och det gäller för True Detective.

 

True Detective sammanfattar fint vad jag ogillar med TV-serier. Medan den då och då är rimligt underhållande är den också visuellt tråkig. Den består av en story som är alldeles för lång och då lyckas den ändå inte fylla ut sina fyrkantigt formulerade karaktärer som hostar upp klyschiga dialoger som inte ger oss något utrymme att spekulera i vilka de är. Varje avsnitt bygger på att anti-klimatiskt avfärda förra avsnittets cliffhanger och rigga upp en ny; fortsätt-titta-reflexen förväntas vara Pavlovsk.

Den känns också väldigt 90-talsretro; inte bara utspelar den sig till hälften år 1995 men den går även ut på ett omaka krim-par (check) i jakt på en seriemördare (check) som har religiösa (check) motiv och allmänhet groteska medel (check) – Nihilism står mot traditionell moralism (check) och ett höstigt, stålgrått raster ligger över hela härligheten (check).

Det har gjorts tusen gånger förut och True Detective är ganska blek i jämförelse med go to-exemplen När lammen tystnar (1991), Seven (1995) eller till och med Chris Carters serie Millennium som True Detective med lite justeringar nästan skulle kunna vara en fjärde säsong till – Av en slump, mest, för klyschorna är så lätta att koppla ihop med varandra. True Detective, eller åtminstone dess fans, beter sig som om dessa tidigare exempel aldrig existerat.

Woody Harrelson agerar straight man mot Matthew McConaugheys ”holy psycho”, en typ av klyschkaraktär man ser då och då när amerikansk film och TV vill flörta med Nietzsche. Hans coolt svartsynta livsåskådning kommer i melodramatiska repliker som har en inbakt, färdigformulerad retorik som till 0% liknar sättet människor pratar i verkligheten.

Både Woody och Matt har förstås manlighetsproblematik, då de är osentimentala och kallsinta och det här går ut över deras familjer (i synnerhet Woody som vänstrar på sin fru och har problem med dotterns sexualitet etc; Matts familj visar sig redan vara borta sedan tidigare på grund av hans jobb förstås). Det här är också gjort till dödens gräns – Michael Manns Heat (1995) ser jag fortfarande som den cinematiska diskussionen som sätter punkt för den här tematiken; jag har åtminstone inte sett någon polisfilm som tar det vidare i någon intressant mening och som studie i maskulinitet är True Detective gammalt som gatan i jämförelse med en film som The Place Beyond the Pines till exempel.

Utöver den tematiken finns även väldigt nördiga, helt okontrollerade, blinkningar till allsköns olika Wikipedia-artiklar då intrigen vimlar av tomma referenser till alltifrån medeltida draman till Rob Bryantons gamla YouTube-klassiker Imagining the Tenth Dimension. Detta nätverk av referenser skapar ingen som helst enhetlig mening och det finns därför ingen anledning till att intressera sig för det. Återigen, hade serien varit intressant på det stora hela hade det förstås varit kul kuriosa. Nu är det bara strössel på ett tomt kakfat.

***

 

I True Detective liksom i alla TV-serier – såväl sitcoms som såpor – pratar karaktärerna i skriftspråk istället för talspråk, komplett med ”catchphrases” och ”zingers”. De gör orimligt snabba bedömningar och använder i förbifarten absurt välformulerade argument för att få fram sina poänger med varandra; när de är allvarliga, oftast när Woodys fru gnäller på honom, har de perfekt tillfredsställande psykoterapeutiska samtal som psykologer bara drömmer om att kunna ha med sina patienter.

Som i Christopher Nolans Inception – en film jag tror är ganska inspirerad av detta knäckebröd-och-vatten-torftiga manusskrivande – säger karaktärerna Exakt Vad De Menar så att Man Vet Exakt Vad Som Pågår och vad för ”djup” man än hittar i karaktärerna så finns det Kristallklart På Ytan av Orden I Sig Själva… Förstår Ni Vad Jag Menar? Det Är Väldigt Övertydligt och Uppenbart och det är Svårt Att Misstolka Ord Som Bara Betyder Det De Betyder.

Vill du tänka själv? Lycka till! Om inte alla hänger med så kommer det ju kanske bli komplikationer när man ska prata om avsnittet på jobbet dagen efter. Denna åskådarvänliga logik har alltid gällt vad gäller TV-serier, och gäller fortfarande, även om det har blivit mer pretentiöst och nu erbjuder en falsk känsla av att man får mer än man får.

 

Ändå antar jag att vissa tyckt det var coolt med den parallella, oorganiserade klippningen som hoppar mellan 1995, 2002 och nutid. Jag erkänner själv att detta är det grepp, förutom skådespelarna, som gör True Detective ganska sebar och emellanåt lite underhållande. Det är förvisso inte alls originellt – Carl Theodor Dreyer gjorde exakt detta i sin första film Presidenten och det var 1919 – men det leder till att vi åtminstone får lite överraskningar ibland; någon sa si men i verkligheten var det så, någon gjorde ditt men sen visar det sig att det blir datt ändå.

Detta känns förresten också väldigt post-Tarantino/90-talsaktigt och Bryan Singers överskattade-men-underhållande The Usual Suspects (1995 igen!) är inte långt bort i huvudet. Liksom i den filmen lämnas man dock som åskådare helt tomhänt när överraskningarna är slut.

 

Halvstora spoilers finns i detta stycke:

Och så har vi utfyllnaden, TV-seriens heligaste narrativa koncept. Hela mittendelen av True Detective – ungefär avsnitt 4-7 – är på en narrativ nivå slöseri på tid, och består bland annat av en onödig sidointrig där Matt går undercover bland knarkskurkar, och en lång red herring-gåta som är helt orimlig. Därefter, när allt detta är avklarat, snubblar de över mördaren efter en random, forcerad slump. Det mest logiska sättet att hitta en mördare – kartläggning och spaningsarbete – existerar tydligen inte här utan en långdragen och långsökt serie sammanträffanden, det är tydligen vad man ska vänta på. I varje avsnitt finns en cliffhanger som i nästa avsnitt besvaras med en ny. Det är det fetischistiska tittandet som erfordras – Det spelar ingen roll vad vi ser på, och helst ska det inte ifrågasättas alls; bara fortsätt titta!

 

 

FREDRIK FYHR

 

Eftersom detta blev en lång text – surprise, surprise – så har jag delat upp den i två delar. Avslutande delen – om vad filmformen kan göra som serieformen inte kan – har fler specifika exempel från True Detective och kommer kring (video)söndag, 30/3.

*

Cliffhangern i slutet av avsnitt 3 – där Matt pratar om ett ”monster” – fick mig för övrigt att skratta tills jag grät.

*

Klicka här för del 2 av denna text.