Regi: Ruairi Robinson
Vetenskapsmän upptäcker en organism på Mars som gör dem till ondskefulla monster en efter en.
Jag undrar varför man inte kan göra en bra, seriös science fiction-film om Mars. Varför slutar de bara i smålunkande, halvintressanta upplevelser som Red Planet och Brian DePalmas Mission to Mars – Potentiellt intressanta filmer, tillintetgjorda av sin brist på riktning och ambition.
Last Days on Mars är ett till exempel, fast ännu tråkigare. Den börjar som en någorlunda gedigen science fiction-film men slänger snart sin potential överbord för att bli ännu en trött klon av Alien och därefter någon slags zombiefilm i rymden.
Den ser ut som en seriös film, om seriösa astronauter i framtiden, men egentligen är det bara en till skräpig skräckfilm med monster, fula effekter och tappra skådespelare. Last Days on Mars försöker bluffa till sig en kompromiss där vi ska ta det skräpiga på allvar. Men en monsterfilm behöver någon känsla av underhållning – tempo, rytm, humor – för att det ska vara värt vår tid. Och en långsam, mer seriös film behöver idéer för oss att leta efter.
Landar man i mitten, som Last Days on Mars försöker, hamnar man i ett perfekt mellanläge där en film vibrerar av sin egen monotona meningslöshet. Det är en monsterfilm utan spänning. Långsam helt i onödan, för den har inget att komma med som andra filmer inte redan har kommit med.
Skådespelarna är tappra, i synnerhet i upptakten och de korta ögonblick vi i början får av deras karaktärer. Olivia Williams är i synnerhet trevlig som en känslokall forskare som inte ens stannar upp inför vetenskaplig upptäckt när någon dör på kuppen. Att hennes karaktär inte är en skurk gör henne intressant, inte minst i denna genre där Den Onda Vetenskapsmannen är den typiska klyschan.
I övrigt önskar man mer. När den alltför individualistiska Marko (Goran Kostic) på egen hand ger sig iväg för att utforska upptäckten, som senare gör livet surt för alla inblandade, hade det varit nödvändigt med en känsla av mening eller motivation. Något som gör honom mer irriterande eller mer sympatisk. Det spelar liksom ingen roll nu vad han gör eller varför.
Den alltid lika sevärda kanadensiske skådespelaren Elias Koteas spelar ledaren som får dåligt samvete över hur allt går åt helvete, eftersom han har ledaransvaret. Det skulle också kunnat vara en intressant karaktär, men han får bara en eller två scener på sig att utforska karaktären.
Detsamma gäller för Liev Schreibers karaktär – till det dubbla, eftersom han är huvudpersonen. Han får bara ett fåtal scener på sig att ge oss en sympatisk karaktär och då renderas hans backstory till ett tradigt gammalt död fru-motiv.
Last Days on Mars är vad man får när manusförfattare inte har någon annan kunskap än klyschor att bygga en historia på. Allting kommer från andra filmer. Dialogen är klipp-och klistrad från all film-jargong man någonsin hört som simmar omkring i bakhuvudet. Och under den pompösa airen av pretentioner existerar en förvirrad brist på poäng och riktning som gör filmen, högst effektivt, till en film om ingenting alls.
En korkad fight mot slutet sätter fingret på det. Det är som om de två karaktärerna säger till varandra: ”Tja, här är vi. Inget finns kvar av storyn, så manuset säger att vi måste slåss nu”.
Till min stora förvåning såg jag att The Last Days on Mars är under 100 minuter lång. Den känns som minst två timmar. Den tragglar på i det bekantas rymdlandskap och får en att drömma om en bättre film medan den röda planetens sandfärg ligger som tät dimma över bilderna och Liev Schreibers rakbladstorra röst långsamt vaggar en till sömns.
FREDRIK FYHR
*
THE LAST DAYS ON MARS
Originaltitel, land: The Last Days on Mars, Storbritannien/Irland.
Urpremiär: 20 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär: 2 april 2014 (DVD).
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Liev Schreiber, Elias Koteas, Romola Garai, Olivia Williams, Johnny Harris, Goran Kosti, Tom Cullen, Yusra Warsama, Patrick Joseph Byrnes.
Regi: Ruairi Robinson.
Manus: Clive Dawson, byggt på en novell av Sydney J. Bounds.
Producent: Andrea Cornwell, Michael Kuhn.
Foto: Robbie Ryan.
Musik: Max Richter.
Klippning: Peter Lambert.
Scenografi: Jon Henson.
Produktionsbolag: BFI, Irish Film Board, Qwerty Films, Fantastic Films
Svensk distributör: SF.