Kapitalet

Regi: Costa-Gavras

Den unge enprocentaren Marc blir vikarierande VD för en gigantisk investment-bank när den äldre blir sjuk; ingen av gubbarna i ledningen vill se honom som ledare och ett ännu större, amerikanskt hedge fund-bolag försöker dessutom köpa upp banken. Alla utnyttjar Marcs ungdom och tror han är för svag för att kunna behålla sin makt – Är han det?

 

Jag vill tycka om Kapitalet så mycket mer än jag gör, men jag kan bara inte skaka av mig känslan av besvikelse. I en välkommen våg av filmer som handlar om finanskrisen och megakapitalism har olika regissörer gjort oväntat stilfulla och konstnärliga försök att skildra detta på film – mina favoriter är ännu The Bling Ring och The Wolf of Wall Street – och det är väl höga förväntningar som spökar här.

Den åttioårige greken Costa-Gavras – känd för filmer som Z (1969), Gisslan (1972) och Missing (1982) – är en av filmvärldens få ännu levande och verksamma politiska regissörer ur gamla gardet. Och med en slående titel som Le Capital gör man sig gärna redo för Den Stora Filmen om Global Kapitalism.

Tyvärr är Kapitalet en sådan där hit-and-miss-historia där en lyckad komponent av filmen hålls tillbaka av en annan, mindre lyckad. Å ena sidan har vi den ofta fascinerande karaktären Marc, skickligt spelad av franska komikern (!) Gad Elmaleh, vars stålgrått stirrande blick passar rollen perfekt. Å andra sidan är han en till, på gränsen till klyschig, Michael Corleone-prototyp och han är mindre en djupare symbolisk figur än han är en protagonist i en slags gangsterfilm.

Intrigen är skicklig, å ena sidan; den ger åskådaren gott om utrymme att själv spekulera i vad som händer och den blandar fint händelseförloppen med fördunklingar och medveten luddighet. Vem har rent mjöl i påsen? Vem går att lita på minst? Vad för viktig information kan tänkas vara extra viktig?

Men, å andra sidan, så försvinner poängen i plotten. Det råder aldrig något tvivel om att hedgefond-jättarna från USA är de stora skurkarna men varför måste de ledas av en slött överspelande Gabriel Byrne som aldrig kliver ur klyschans land? Byrne verkar tro att han är med i The Wolf of Wall Street och kontrasten i det stålblå landskapet i Kapitalet är ganska slående.

Karaktärerna är uppenbart cyniska svin, visst. Men ska vi tycka om dem ändå? Marc, åtminstone, är en smart kille som är trevlig nog att stifta bekantskap med men inte nog för att vi ska bry oss hela vägen. Den barrocka twisten i The Wolf of Wall Street var ju att svinigheterna var dragna till max och en utstrålning som Leonardo Di Caprios är svår att inte till någon mån tycka om. Kapitalet är däremot formad som en thriller, med ett slags cyniskt depp-slut som inte direkt kommer som någon ”twist” för, vad kan filmen annars handla om än att greed is bad?

Att en film som heter Kapitalet är marxistiskt lagd är ju ingen överraskning (duh!). Men det hade varit mer intressant, då, med en mer filosofisk eller direkt politisk film. Thriller-storyn gör vad den kan för att hålla vårt intresse vid liv, men den sträcker sig inte så långt från formulan från ens Gudfader-filmerna. Samma sak gäller för Marc, som håller oss gissandes på samma sätt som Al Pacino gjorde i Gudfadern del II. Kommer han erövra sin roll som VD, kommer hans girighet ta över hans själ eller kommer han se igenom allt och spela ut kostym-asen mot varandra för att rasera hela systemet? Nyckeln är att han kommer göra en av dessa tre saker, vi vet bara inte vilket.

Men det är en ojämn film, och då har jag inte ens nämnt den trippla romantiska intrigen – Marc har en fru (Natacha Régnier) och två älskarinnor, en godhjärtad vit (Céline Sallette) och en farlig svart (Liya Kebede) för, well, varför inte göra det där extra uppenbart; de finns där bland annat för att ge oss mer moraliska ledtrådar till Marcs karaktär men i värsta fall blir Kapitalet bara förvirrande av alla de dåliga anledningarna.

På det stora hela är Kapitalet inte en direkt dålig film, och den är absolut mer fängslande än en förväntad gubbar-i-kostym-pratar-med-varandra-i-korridorer-film. Men den lämnar en inte klokare på ämnet i fråga, den teasar oss med tematiska ledtrådar och håller motorn varm med intriger vi sett i andra filmer. Den håller en sysselsatt oavbrutet men lämnar en otillfredsställd i slutändan.

FREDRIK FYHR

 

*

KAPITALET

Originaltitel, land: Le Capital, Frankrke.
Urpremiär: 8 september 2012 (Toronoto).
Svensk premiär: 26 mars 2014 (DVD).
Speltid: 114 min. (1.54).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (för svår för yngre)
Teknisk process och bildformat:  35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Gad Elmaleh, Gabriel Byrne, Natacha Régnier, Céline Sallette, Liya Kebede, Hippolyte Girardot, Daniel Mesguich, Olga Grumberg, Bernard Le Coq, Philippe Duclos, Yann Sundberg, Eric Naggar, John Warnaby, Jean-Marie Finn, Bonnafet Tarbouriech, Daniel Martin.
Regi: Costa-Gavras.
Manus: Karim Boukercha, Costa-Gavras, Jean-Claude Grumberg byggt på Stéphanie Osmonts roman.
Producent: Michèle Ray-Gavras.
Foto: Eric Gautier.
Musik: Armand Amar.
Klippning: Yannick Kergoat, Yorgos Lamprinos.
Scenografi: Sebastian Birchler.
Kostym: Eva-Marie Arnault.
Produktionsbolag: K.G. Productions, France 2 Cinéma, Confinova 8, France Télévision, Canal+, Cine+, Centre National de la Cinématographie (CNC).
Svensk distributör: Njutafilms.