Regi: Yaron Zilberman
En berömd stråkkvartett kämpar med att hålla ihop när gruppens fadersfigur, på ståbas, annonserar att han fått Parkinsons och inte kommer kunna spela i framtiden.
Det här är en förvånansvärt bra och intelligent film, av det slag som passerar under radarn och inte finner en publik eftersom den inte har en bra säljvinkel eller en uppenbar målgrupp.
Eller, det finns ju konstnärliga människor förstås men försök sälja något till dem. Målare, sångare, skådespelare, till och med idrottare och schackspelare – alla som har ett aktivt intresse för ett hantverk av något slag kommer att förstå vad A Late Quartet är ute efter, och känna karaktärernas delikata problem.
Andra kanske finner den lite udda. Den handlar om fyra personer som spelat klassisk musik i tjugo år och nu händer saker som kan få deras kvartett att splittras. ”Och?” kanske någon frågar. Jag antar att man kan förlåtas för att tro att detta är ett ointressant överklassproblem.
Men det vore helt enkelt inte rättvist. A Late Quartet är ett bra drama och en känslig film, alldeles säkert en personlig film för de fyra skådespelarna Philip Seymour Hoffman, Christopher Walken, Catherine Keener och Mark Ivanir. Lika mycket som det är en film om professionella musiker är det en fim om professionella skådespelare. Det är en film gjord för, och av, kreativa människor.
Det är också en film där de delikata harmonier som utgör stor musik reflekterar de delikata harmonier som utgör vänskap. Du kan spela Bachs cellosviter, men spelar du en ton fel så är allt meningslöst. Men inte bara det: Spelar du utan passion eller känsla kan du lika gärna låta bli.
Första violinisten Daniel (Ivanir) avbryter sin elev Alexandra (Imogen Poots) innan hon hunnit spela ens fyra takter av Beethovens opus 131. Istället ger han henne en bok att läsa i läxa. En biografi om Beethoven. ”Ska du spela opus 131 omoget måste du åtminstone veta vem Beethoven var”.
Alexandras pappa Robert (Hoffman) är kvartettens andreviolinist. Förargat berättar hon om Daniels beteende. Robert säger: ”Well, he’s got a point though” och förklarar att han brukar tänka sig att han inför publik alltid spelar som om han spelade inför någon som låg på dödsbädden och önskat det som sin sista vilja.
Alexandra spelar en schackpjäs-roll i filmens intrig, då hon börjar utveckla känslor för sin Daniel, vilket i sin tur kommer förarga Robert – Robert är gift med tredje violinisten Juliette (Keener) och Juliette är den mest allvarliga medlemmen. Hon har alltid ställt allt, inklusive sin dotter Alexandra, bakom musiken.
Basisten Peter (Walken) är dock hennes fadersgestalt och när han meddelar att han inte längre kommer kunna fortsätta erkänner hon att hon inte vet om hon kan göra det heller.
Logiskt sett finns ingen anledning till att de inte bara kan ersätta Peter när han lägger basen i skåpet. Men hela deras sociala struktur börjar istället darra och snart är allt i fara.
Det händer på samma sätt som det händer med musiken jag nämnde. En person gör något fel och hela ensemblen faller ihop. A Late Quartet fångar de musikaliska kvalitéerna i sociala samspel genom imponerande subtila drag. Hela filmen får något sublimt och uppfriskande över sig. Den är intellektuell men inte krävande. Djup men enkel, som en vacker och lite mystisk sjö.
Skådespelarna är med oss hela vägen och ber oss se dem. Vi ser fin övning, fyra strålande skådespelarpass. Chaterine Keener är alltid bra i sådana här filmer, och hon börjar allt mer kännas som USA:s indiefilmsmamma; det är också alltid skönt att se Christopher Walken i en normal roll i en seriös film; Mark Ivanir, vars genombrott var i Schindler’s List, ser vi alltför sällan i bra filmer och i filmens periferi står Imogen Poots och visar sin närvaro som om hon med illa dold iver väntar på att bli nästa Hollywood-stjärna.
Philip Seymour Hoffman borde vara elefanten i filmens rum, men han är för bra för att man ska tänka på att han inte är med oss längre. Robert, hans karaktär, är klassisk Hoffman; självupptagen, dricker för mycket, har en tendens att fatta dåliga beslut och lider stundtals svårt av självförakt, men i slutändan har han hedern i behåll eftersom hans hjärta är gott och hans moral stark.
Filmens final är den mest underdrivna jag sett på länge, men också en av de mest givande och överraskande. De fyra sitter inför publik, en av dem spelar sin sista konsert någonsin, och när tonerna kommer känner man deras känslor. Efter tjugo års stel samspändhet har deras dammar brustit och de har delat verkliga känslor med varandra. De kan nu lägga undan sina notpapper, blunda och spela från sina hjärtan. Och man hör dem i tonerna.
En film som A Late Quartet kan aldrig vara ett världsomvälvande mästerverk, för den strävar inte efter att vara det. Inte alla filmer måste det. Du bör inte leta efter en sådan film här Du bör leta efter en film om känslorna vi kanske inte alltid har ord för, problemen som är så finkänsliga att de inte går att prata om eftersom de kan krossa hjärtat på en sekund. Det tar sin tid att hitta tillbaka till ro och styrka när mod och stolthet sviker, svajar, och själen vinglar till och tappar balans. A Late Quartet ger oss tid, nog med tid för att låta berättelsen nå oss och sjunka in, och känslan liknar det av att läsa en god bok på en tidig, småkylig vårsöndag. Jag fann att jag tyckte mycket om den.
FREDRIK FYHR
*
A LATE QUARTET
Originaltitel, land: A Late Quartet, USA.
Urpremiär: 10 september 2012 (Toronto International Film Festival)
Svensk premiär: 26 mars 2014 (DVD).
Speltid: 105 min. (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Catherine Keener, Christopher Walken, Philip Seymour Hoffman, Mark Ivanir, Imogen Poots, Madhur Jaffrey, Liraz Charhi, Wallace Shawn.
Regi: Yaron Zilberman.
Manus: Seth Grossman, Yaron Zilberman.
Producent: Vanessa Coifman, David Faigenblum, Emanuel Michael, Tamar Sela, Mandy Tagger, Yaron Zilberman.
Foto: Frederick Elmes.
Musik: Angelo Badalamenti.
Klippning: Yuval Shar.
Scenografi: John Kassarda.
Kostym: Joseph G. Aulisi.
Produktionsbolag: Opening Night Productions, RKO Pictures, i association med Concept Entertainment, Unison Films, Spring Pictures.
Svensk distributör: SF.