Nebraska

Regi: Alexander Payne

Gamla gubben Woody har fått en reklamlapp i handen och blir övertygad om att han vunnit en miljon dollar, varpå hans luttrade son David tar med honom på en roadtrip till Nebraska (där ”pengarna” ska hämtas ut) för att få lite tid med honom.

 

Alexander Paynes Nebraska handlar om en man som försöker få tid med sin far innan den gamles minne helt försvinner in i dimman som är Alzheimers. Vet man inte det kanske den framstår som en ganska märklig film.

Det sägs inte rakt ut. Han lider alltså inte av den sentimentala och orealistiska ”Hollywood-Alzheimers” som brukar skildras när det utsagt rör sig om sjukdomen – istället är det en trovärdig och seriös skildring, vilket betyder att det aldrig förklaras rätt ut.

Det är en försiktig trend som går igen i amerikansk film, detta att skildra psykiska sjukdomar ”på riktigt” – barnautism skildrades på detta inkognito-sätt i Extremt högt och otroligt nära till exempel – och det säger en del om hur vissa saker tar tid för filmkulturen att närma sig.

Woody Grant, som han heter, spelas med briljans av Bruce Dern, en skådespelare som alltid haft alla hästar hemma. Få karaktärsskådespelare kan visa upp en karriär av så vitt skilda men ändå djupgående filmporträtt och i rollen som Woody hasar han fram på väg mot sin imaginära prispeng med ett tomt stirrande mot horisonten som bara en lysande skådespelare som Dern kan få fram; hur kan någon gestalta något så att man ser det i blicken, i ögonen? Ett av skådespelarkonstens stora mysterium.

Vet Woody att hans miljonvinst inte finns på riktigt eller vet han det inte? Mycket i hans huvud verkar komma och gå men detta att han ska till Nebraska för att hämta ut sin vinst – i verkligheten bara ett spam-blad – det vet han hela tiden. Efter honom har han sin son David (Will Forte) som är den klassiska lillebrodern till sin bittre storebror Ross (Bob Odenkirk) – David är snäll, intelligent, lyhörd, för det mesta fredligt sinnad. Dömd att leva ett anspråkslöst, blygsamt liv. Dömd att aldrig tröttna på att vilja nå fram till sin far, trots en medelmåttig barndom och en ännu mindre tacksam relation på äldre dar.

Alexander Payne är en regissör som har en förträfflig förmåga för att skildra den amerikanska mellanvästerns vita män, på gränsen till ”kränkta”, och deras impotens. Ångesten de har av sina till synes så taffliga liv. Halvhjärtat sneglar de upp på forna tiders mansideal och beställer med tvekan en Bud och önskar saker gått annorlunda i deras liv.

Paynes bästa film Sideways (2004) är det aldrig överträffade mästerverket i hans repertoar och Nebraska använder i stort sett exakt samma formula. Det är, på det stora hela, en roadmovie som rör sig i ett sävligt, kontemplerande tempo om två män som medan tiden går anspråkslöst visar oss vilka de är. Mest genom vad de säger och minst genom de mestadels odramatiska saker de gör. De speglar sig själva genom folk de stöter på, mestadels släktingar, som tack och lov är ännu mer patetiska.

Alla dessa girigbukar tror att Woody verkligen har vunnit en miljon och tanken är så hägrande att de vägrar tro något annat; den gamla paddan Stacy Keach är i synnerhet fantastiskt odräglig i en biroll som gammal småpåve som utnyttjar folk mellan ryggdunkningarna. Småstaden som Woody växte upp i består i övrigt av pensionärer som sitter likstela och tittar på sport på TV medan de som sprakiga robotar återberättar väderprat om vem som ägde vilken bil vilket år.

Det finns något oerhört komiskt i de här patetiska småstadsfigurerna, även om alla inte tycker det (på samma sätt som jag inte tycker att bröderna Coens filmer är roliga). Davids kusiner Bart och Cole är också två fenomenalt pittoreska stycken amerikansk övervikt som skrattar oavbrutet åt att det tagit David två dagar att åka 850 mil. En av dem är spelad av Devin Ratray, en gång i tiden Buzz i Ensam hemma – det skulle kunna vara samma karaktär, tjugo år senare.

Här är Alexander Payne hemma. Bokstavligt talat, det är från Nebraska han härstammar, men också bildligt; man kan säga att han kanske hittat hem med Nebraska, en film som på många sätt känns som den alla hans tidigare arbetat sig fram emot. Stringent fotad i svartvitt av Paynes ständige fotograf Phedon Papamichael är redan anslaget det av det avskalade: Och filmen igenom är Payne specifik och direkt med allt han vill åt. Han fokuserar på Woodys ledsna min och tappar sällan bort den emotionella kärnan som finns i den.

Borta är, till exempel, den lite överflödiga sidointrigen i hans förra film The Descendants (2011), borta är den lite distraherande och ibland groteska humorn i About Schmidt (2002). Nebraska är fokuserad, saklig, självsäkert monoton.

Borta är även de genuina överraskningarna, kan jag känna, som fanns i till exempel Paynes genombrottsfilm, den underskattade komedin Election (1999). Vemodet som finns i Woodys karaktär, och även i familjen runt honom, blir trots allt aldrig mer än antytt, som om den finns på en djup plats i en sjö och vi ständigt håller oss där vi bottnar. Det är en på många sätt perfekt film, men den är lite ”för” perfekt, för avrundad, för flyktig, för antydande och svävande för att jag ska bli helt fascinerad av den.

Alla filmer behöver inte vara ”fascinerande” förstås, men Nebraska har en speciell känsla över sig som inspirerar till mer än bara slötittande. Då är det synd att Payne använt ”less is more”-strategin, eftersom han ofta landar i passager som är lite mer visuella och ytliga än de är personliga och djupgående. Vi får veta en del intressanta saker om Woody, men vi skulle behöva få veta mer – och det skulle gärna få ”betyda” något – för att göra den snygga ytan rättvisa.

Men jag ska inte sticka under stol med att det är en ”underhållande” film, på sitt idiosynkratiska och torra sätt. En värdig Oscarsnominering har gått till den fantastiska June Squibb, som Woodys hustru; en kvinna som behandlar honom barskt men en som också visar mer och mer av sin mångfasetterade persona ju längre filmen går (nästan mer än Woody) och som eventuellt kommer vara den karaktär man rentav minns bäst efter filmen.

Så, det finns områden i Nebraska som jag inte tycker utforskas så mycket som de skulle kunna utforskas. Big deal. Överlag fungerar filmen utmärkt och den har en bär på en vacker, torr melankoli, som en folksång om vanligt folk fast utan någon som helst romantisering; filmlyrik, kanske man kan kalla det, som hittar alla skönhetsfläckar på deras åldrade ansikten och fångar alla de mållösa riktningar deras tankar drar iväg åt.

FREDRIK FYHR

 

*

Christie Lemiere frågar sig i sin recension om Payne ”hånar” sina huvudpersoner. Jag tycker inte det, men brukar ju fråga samma sak om Coen-brödernas filmer utan att andra håller med så go figure.

*

 

NEBRASKA

Originaltitel, land: Nebraska, USA.
Urpremiär: 23 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär: 28 februari 2014.
Speltid: 115 min. (1.55).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare:  Bruce Dern, Will Forte, June Squibb, Bob Odenkirk, Stacy Keach, Mary Louise Wilson, Rance Howard, Tim Driscoll, Devin Ratray, Angela McEwan, Glendora Stitt, Elizabeth Moore, Kevin Kunkel, Dennis MvVoig, Ronald Vosta.
Regi: Alexander Payne.
Manus: Bob Nelson.
Producent: Albert Berger, Ron Yerxa.
Foto: Phedon Papamichael.
Musik: Mark Orton.
Klippning: Kevin Tent.
Scenografi: J. Dennis Washington.
Kostym: Wendy Chuck.
Produktionsbolag: Blue Lake Media Fund, Bona Fide Productions, Echo Lake Productions.
Svensk distributör: UIP/Sony