Betongnatt

Regi: Pirjo Honkasalo

Fjortonåriga Simo bor med sin alkoholiserade mamma i ett betongkomplex i Helsingfors. Han ser mycket upp till sin storebror Illka, som är en kåkfarare. Filmen skildrar Illkas sista dag i frihet innan han ska in på ett cirka nio månader långt fängelsestraff; medan de umgås ute på stan berättar han om sin nihilistiska filosofi för sin lättpåverkade lillebror som tar hans ord på för stort allvar när dagen går mot kväll.

 

Fjortonåriga Simo drömmer om ett tåg som kraschar ner i vattnet från en rasande bro. Han befinner sig plötsligt inuti tåget, under vatten, bankandes på en fönsterruta. Medan han långsamt drunknar vaknar han, på en madrass i ett skitigt rum. Han ser sig omkring, hans storebror snarkar på soffan. Han går till köket där katterna äter matrester och morsan däckat med ansiktet i bordet. Han dricker lite vatten ur kran, sätter sig på soffan brevid brorsan, rullar en cigg, ser grannen på andra sidan komma hem i en taxi.

”Bögen är tillbaka från utlandet” säger han. Filmens första replik.

Men du vet redan vad du ger dig in på när du ser en svartvit finsk film som heter Betongnatt.

Det är sant att filmen är en sådan där ”rak höger”-film, som int’ snackar nå siit utan går rakt på sina teman om maskulinitet, smärta och livets meningslöshet – saker som bastu, kniven, sprit, korv, nakenbad, färjor, fabrikskajer och tango nämns också, eller dyker upp, minst en gång, medan Simo följer med sin bad-boy bror Ilkka genom Helsingfors på hans sista dag i frihet på ett tag. Efter några öl har han börjat snacka om Jordens undergång, om hur skorpioner en dag ska äta deras döda kött och hur inget spelar roll. Simo, lättpåverkad, beundrar sin storebror och tar hans melodramatiska prat på lite för stort allvar.

Men det som sticker ut i Betongnatt är det poetiska stråket som går längsmed filmens blytunga svärta. Regissören Pirjo Honkasalo, mest känd för dokumentärer och sitt arbete som fotograf, filmar allt i svinsnygga inramningar och läckert, silvrigt, svartvitt. Om man är ett fotofreak är Betongnatt rent biogodis.

Honkasalo har också skrivit manus, byggt på hennes make Pirkko Saisios roman från 1983; jag har inte läst den, men årtalet gör att jag misstänker känslan av tidig postmodern, nihilistisk prosa för Betongnatt har vibrationer av en lite ”old school”-hård filosofi. Det här är inte en film som smeker en medhårs utan den ämna kyla dina kinder tills de är bortdomnade, för att sedan se hur du reagerar på en örfil.

Storyn i filmen är inte spektakulär, det ska erkännas, men det hör också lite grann till. Inte så lite känns upplägget i Betongnatt taget från Kieslowskis miniserie Dekalogen, byggd på de tio dödssynderna, som utspelade sig i ett stort polskt lägenhetskomplex. Samo, Illka och deras mamma (Anneli Karppinen) skulle kunna bo i exakt samma hyreshus.

Kieslowski fokuserade på den grå vardagen och lyckades på outgrundliga sätt hitta poesi i den. Honkasalo kan inte upprepa samma trick, utan använder istället drömska montage och starka visuella lösningar som gör att filmen får ett fantastiskt, Anton Corbijn-liknande flyt som gör filmen läcker att följa och underhållande (om man vet vad man är ute efter).

Ibland blir det utfyllnad, men det gör inte så mycket. Hela mittensektionen av filmen är överhuvudtaget en transportsträcka – med en och annan sådan där lite dammig, pretentiös monolog om livets meningslöshet – och med tanke på hur lite uppbyggnad som finns inför det drastiska slutet av filmen så får man känslan av att Betongnatt är lite av en kortfilm uppblåst till 90 minuter.

Jag brukar vanligen protestera, men jag kan inte göra det här. Det är en ytlig film, kanske, men den lämnar intryck. Skådespelarna når fram och blir ett med den där sublima blandningen av det stenhårda och sårbara. Fotot löper som en linje av värmande eld genom mörkret och kylan, och det kanske viktigaste är att den fokuserar på Johannes Brotherus, som spelar den viktiga huvudpersonen.

Brotherus är nyckelfiguren, med sin perfekta utstrålning av smärta, skam, vilja att göra något explosivt, den totala bristen på erfarenhet, den totala barnsligheten, sårbarheten, utsattheten. Han balanseras bra av Jari Virman, som spelar Illka, en bad-boy och småskurk som verkar vara en storartad machoman för Simo och en tröttsam idiot för oss; fram tills dess vi lär känna honom lite mer, förstås. Det visar sig att kåkfarare har hjärtan de också, om än sårade och förbittrade. Anneli Karppinen är utmärkt i en bra, om än otacksam, roll som den alkoholiserade morsan och liknande saker kan sägas om grannbögen (Juhan Ulfsak), även om hans roll är viktig för historien, och Illkas stackars flickvän Veera (Iida Kuningas) som har två scener i filmen, en där hon är på rygg och den där hon står på knä.

Men det är ingen slump. I slutändan är Betongnatt en film om smärta. Bögen (han har inget annat namn) säger att kärlek och rädsla är de enda två saker som finns i världen – jag håller med, men det finns även smärta och i smärta slutar Betongnatt. Ser man tillbaka på filmen inser man att den börjar som ett dödande knivhugg och den blöder långsamt till döds innan den tar slut – Det är inte trög smärta, inte smärtan av ett slag i ansiktet. Det är den svidande smärta som skär in i märg, ben och hjärta och i slutet slår den bara pålen genom bröstet och sänker dig som en sten. Tekniskt sett är Betongnatt en ganska smal och ringa film, men det är i alla lägen effektivt filmskapande. Jag misstänker att du vet om du vill se den eller inte.

 

FREDRIK FYHR

 

 

*

 

BETONGNATT

Originaltitel, land: Betoniyö, Finland.
Urpremiär: 7 september 2013 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 21 februari 2014.
Speltid: 96 (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: n/a (digital), 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Johannes Brotherus, Jari Virman, Anneli Karppinen, Johan Ulfsak, Alex Anton, Iida Kuningas.
Regi: Pirjo Honkasalo.
Manus: Pirjo Honkasalo och Pirkko Saisio baserat på Pirkko Saisios roman.
Producent: Misha Jaari, Mark Lwoff.
Foto: Peter Flinckenberg.
Musik: Karl Frid, Pär Frid.
Klippning: Nils Pagh Andersen.
Scenografi: Pentti Valkeasuo.
Kostym: Saija Siekkinen.
Produktionsbolag: Oy Bufo Ab, Plattform Produktion, Magic Hour Films ApS.
Svensk distributör: Folkets Bio.