Regi: Juan Solanas
I en annan dimension existerar två världar parallellt med (och upp och ner i förhållande till) varandra – en fattig och en rik – och Upside Down handlar om en kärlekshistoria mellan killen från fattiga sidan och tjejen på rika.
Specialeffekterna är fantastiska i Upside Down, en film som i övrigt är bottenlöst usel. Det är en inkompetent berättad film, med skådespelare som inte förstår vad de håller på med eftersom de befinner sig i ett kvalitativt vakuum där de tvingas följa en irriterande, självupptagen vision från en talanglös nörd som verkar vara övertygad om sin egen suveränitet som bara en amatör kan.
Manuset tycks skrivet av en odräglig, lillgammal tioåring som läst för mycket Liftarens Guide till Galaxen och som är övertygad, fullständigt övertygad, om att alla kommer vara så, så, så intresserade av hans fantasyvärld… ja, kanske kan ni kan höra honom lika bra som jag:
”En värld som egentligen är två, hopbundna av dubbel gravitation, som fungerar så här, vänta så ska jag förklara, det är två planeter som står spegelvänd relation till varandra, men materia kan färdas över gränserna, och gravitationen kan omvändas med en speciell dräkt, men efter några timmar brinner den upp…”
Okej, men vad handlar filmen om?
”Och, och, och, ja, ja, hursomhelst, den ena världen är rik och mäktig och den andra är fattig och så, och sen är det reklam överallt för det är ju så orättvist, det där, fattiga och rika är liksom tidlöst”.
Ja, men vad är det för historia?
”Det är en Romeo och Julia-historia!”
Aha, också tidlöst.
”Ja, men precis!”
Tjejen bor i den rika världen och killen i den fattiga?
”Ja! Precis! Och så är dom upp och ner för varandra hela filmen igenom. Vi ser dom upp och ner också. Förutom när killen hälsar på henne, då har han en sån där dräkt jag pratade om förut.”
Ja men hur går det till egentligen?
”Det är inte lätt, inte alls. Det är nåt slags diktatursamhälle alltihop”
Hur funkar det?
”Det är en diktatur! Soldater har tagit hans mamma och bränt hans hus och allt, värsta Hunger Games!”
Okej…
”Eller om det var hans moster, jag kommer inte ihåg.”
Vad går det här diktatursamhället ut på då?
”Det är väl inte så noga, alla fattar. Diktatur, Hitler liksom. En grej är viktig: Man får inte korsa varandras världar!”
Nej, för då får ju killen en anledning att göra det. Så det ska finnas någon spänning, menar jag.
”Ja, han gör det i smyg ändå”
För han är ju kär i tjejen.
”Jo. Han är ju det. Riskerar allt!”
Dom är verkligen kära i varandra då också, Twilight-style?
”Ja alltså, det är komplicerat”
Det är ännu mer komplicerat?
”Ja dom kände varandra när dom var små. Dom har växt upp med varandra. Dag efter dag har dom mötts på en bergstopp. Dom har suttit där och filosoferat med varandra hela livet”
Låter jobbigt att ta sig upp till ett berg varje dag i hela sitt liv.
”Ja men det är inte så noga, det är bara en halv scen i manuset. Man får hoppas folk fattar hur vi tänkt.”
Vänta, du ska inte ha någon uppbyggnad?
”Nej ett litet halvt montage bara, vi börjar bara med att dom känt varann hela livet”
Hela deras liv på en minut eller två?
”Ja… Men först en föreläsning om hur det här med rymden funkar. Det tar vi alldeles i början, under förtexterna.”
Du tror inte det blir svårt för folk att bry sig om vi inte får se mer av huvudpersonernas historia? Du tror inte att publiken behöver några att identifiera sig med när det redan är så mycket annat de inte känner igen sig i? Jag menar, det är ju så mycket här som bara är dina vilda fantasier.
”Nej, men du hör ju inte på, det är ju en så klassisk historia! Och den är ännu mer komplicerad…!”
Oj, oj.
”Tjejen har råkat ut för en olycka så hon har faktiskt minnesförlust!”
Öhm…
”Så hon kommer inte ihåg honom! Så när han smyger sig till hennes kontorsavdelning, där hon jobbar, så blir det konstig stämning!”
Kan han inte bara förklara vem han är?
”Nej men det blir bättre om han nervöst börjar ljuga och målar in sig i ett hörn utan rimlig anledning! Jag gillar Ben Stiller, jag vill att det ska bli sådär awkward liksom, det är ju jättekul!”
Men, är det en romantisk komedi? Och science fiction? Och…?
”Ja, jag tänkte att vi slänger in han den där britten i Harry Potter-filmerna också, som en rolig sidofigur. Vi får lite Notting Hill-feeling då också. Han får ha en amerikansk brytning, men dom klarar ju allt, dom där britterna!”
Britten från Harry Po… Men vänta nu… Eller, jaha. Hur blir det med diktatursamhället då?
”Nej men han räddar världen med hjälp av en magisk anti-rynk-kräm!”
Va? En magisk vadå?
”Ja, det är den som de här diktatur-forskarna vill åt”
En anti-rynk-kräm?
”Ja! De jagar honom, de har lite tyska brytningar sådär och väser Give us the formula!!!”
Men okej, haha, nu förstår jag. Det är någon slags Paul Verhoeven-grej du kör på? Det här är inte seriöst?
”Vadå, jo… Jag tror det seriöst kan bli världens bästa film. Kirsten Dunst ska vara tjejen, hon är så söt.”
Och där någonstans kan jag bara titta på den stackars lillgamla tioåringen med vemodigt överseende. I verkligheten heter han dock Juan Solanas. Han har skrivit och regisserat Upside Down. Om jag orkade så skulle jag kunna gå in på varför den är så fenomenalt dålig, men ibland råkar man på en film som utgör ett Mount Everest av absurd, rent oproportionerligt stor uselhet och Upside Down är en sådan film. Om ni vågar er på att se den så kanske ni finner er tycka annorlunda än jag, vissa har gett den bra recensioner, och i så fall är jag glad för er skull. Jag avskydde den passionerat, och tänker inte ödsla ett enda ord till på den.
FREDRIK FYHR
*
UPSIDE DOWN
Originaltitel, land: Upside Down, Kanada/Frankrike.
Urpremiär: 22 augusti 2012 (Kazakstan).
Svensk premiär: 26 februari 2014 (DVD).
Speltid: 109 min (1.49).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process och bildformat: 35 mm (D-Cinema-print). 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jim Sturgess, Kirsten Dunst, Timothy Spall, Blu Mankuma, Nicholas Rose, James Kidnie, Vlasta Vrana, Kate Trotter, Holly O’Brien, Elliott Larson, Maurice Arcand, Janine Theriault, Vincent Messina, Cole K. Mickenzie, Paul Ahmarani.
Regi: Juan Solanas.
Manus: Juan Solanas, Santiago Amigorena, Pierre Magny.
Producent: Claude Léger, Dimitri Rassam, Aton Soumache, Jonathan Vanger, Alexis Vonarb.
Foto: Pierre Gill.
Musik: Benoît Charest,
Klippning: Paul Jutras.
Scenografi: Alex McDowell.
Kostym: Nicoletta Massone.
Produktionsbolag: Upside Down Films, Les Films Upside Down, Onyx Films, Transfilm, Studio 37, Kinologic Films, Jouror Productions, France 2 Cinéma.
Svensk distributör: Noble Entertainment.
*
Ett svar på ”Upside Down”