Främling vid vatten

Regi: Alain Guiraudie.

Det är sommartid. Franck lär känna två män på sin favoritstrand. En är en asexuell man som just skilt sig från sin fru. Den andra en farlig men sexuellt attraherande man som Franck inte kan låta bli att dras till, trots att han gömt sig i buskarna och sett vad han gör om nätterna.

 

Sex och död. Vad är det som gör denna kombination så förförisk? Kanske är det bara jag som har en dragning till det morbida, men jag inbillar mig att det finns en särskild, kall punkt där dessa två saker möts och man finner sig hjälplöst förlorad.

Film är egentligen inte mediet jag relaterar känslan till. Jag minns den från Edgar Allan Poe, som jag något brådmoget läste i tolvårsåldern. Jag minns den från gymnasiet och Ian McEwans roman Cementträdgården, som blev en av anledningarna till att jag började skriva på allvar. Det var inte sensation jag kände, inte nekrofili eller något annat fetischistiskt. Det var bara blandningen av sex – kroppar som upphetsas, drivs till extas – och död – kalla och stela kroppar, tomma på liv – som gjorde att jag hajade till, blev mer koncentrerad, inte kunde sluta läsa.

Alain Guiraudie, en regissör verksam sedan 2001 och en långfilmsdebut vid namn Sunshine for the Poor, sätter sig på kartan i min bok med Främling vid vatten för denna film väcker känslan i mig igen. Den är sällsynt, jag hade nästan glömt bort hur den kändes. Det är en film att stirra sig blind på, sjunka in i och sedan stirra vidöppet inför.

Guiraudie balanserar det enkla och avskalade bildspråket på ett sätt som väcker alla de rätta känslorna. Jag har varit rätt hård mot de i mitt tycke extremt överskattade europeiska ”smarthouse”-filmer som använder minimalism för skrytsamt effektsökeri (Dogtooth, Smärtgränsen, Paradis-filmerna) men Guiraudie vet hur man använder minimalism för att faktiskt skapa effekter.

Det är så lätt att förklara de effekterna, och så omöjligt att få någon att förstå dem. Främling vid vatten utspelar sig på en strand där män går för att sola, bada och (om de har lust) kopulera i skogen intill. Det är tidig sommar och vinden blåser i lindar och lönn. Filmen har ingen musik, bara detta sublima ljud… fffssssccchhhffff… och det är, i brist på bättre ord, magiskt.

Intrigen är inte heller den värd att förklara i ord, eftersom det är en film för en åskådare att själv se och göra en upptäcktsfärd i. Det börjar nog så okomplicerat med att den stilige Franck (Pierre Deladonchamps) återvänder till detta sitt favoritsmultronställe för ännu en sommar av kontemplation och förlustelse.

Han bär på en sorgsenhet, anar vi. Det är den sorgsenhet man bär på om man levt länge i ensamhet, utan tvåsamhet eller närmare vänskapsrelationer, och med det sexuella utbytet som enda källa till närhet. Franck vill ha kärlek, och detta är inte en plats för kärlek utan för lösa förbindelser. Han vet det. Han har inget bättre ställe att gå till.

Denna sommar lär han känna Henri (Patrick d’Assumçao), en överviktig medelålders man som sitter intill stranden och bara glor. Han sticker ut. Flera meter från de andra besökarna – varav de flesta känner varann, på ett eller annat sätt – sitter han i sina för stora shorts och bara är.

Han får förstås göra det. Badgästerna är inte inskränkta. De är alla trevliga och snälla mot varandra, och verkar sakna all slags rädsla och ängslan från den urbana civilisationen. Alla känner till Eric (Mathieu Vervisch), till exempel, som ställer sig intill par i buskarna och runkar. När de har sex, när de inte har sex, det verkar inte spela så stor roll. Ofta får han höra att de vill bli lämnade ifred, varpå han bara sävligt säger ”Okej”, drar upp byxorna och går därifrån.

Men Henri vill vara ifred. Han är inte bög, åtminstone inte ”riktig bög” som han säger. Han är inte intresserad av Franck som något annat än en vän, och vice versa. De pratar om malfiskar, sin ensamhet, varför de är som de är. Henri nämner att hans fru lämnat honom, men det verkar inte vara en så stor sak. Efter några dagar erkänner Henri att hans hjärta slår varje gång han ser Franck. Men inte för att han är kär. För att han är så glad att han fått en vän.

Den där stranden är så nära ett slags himmelrike man kan komma för de här karaktärerna. Men solen går ner även i paradiset och i mörkret sker hemligheter. Franck har en hemlighet, och får snart fler. En är mustaschprydde Michel (Christophe Paou), som han är hjälplöst attraherad av. Och Michel är inte nödvändigtvis en snäll kille. En natt ser Franck något som bara kan betyda en sak: Michel är ond. En mördare, en psykopat, ett monster.

Men dagen efter är Franck där ändå, söker hans kontakt. En kärlekshistoria utformar sig mellan dem, ackompanjerad av Henri som sitter kvar på sin plats längre bort och en diskret kriminalinspektör (Jérôme Chappatte), som snart börjar röra sig i buskarna.

Förhoppningsvis har jag inte avslöjat för mycket om handlingen nu, och i vilket fall som helst är Främling vid vatten en film man bör se och inte läsa om (läsa om den kan man göra efteråt, dock). Stämningen är oerhört subtil och suggestiv och den arbetar långsamt för att vagga in åskådaren i ett likaledes hypnotiskt och obehagligt sinnelag.

Fotot är magnifikt enkelt i sina dunkelt vackra miljövyer och händelseförloppet förklaras genom upprepade etableringsbilder på ett utmärkt sätt. Hela tiden är Guiraudie noggrann med att inte göra för mycket, inte för lite, utan att hela tiden finna en punkt där det vi ser är intressant, mystiskt och gåtfullt. Men aldrig fluffigt, och verkligen aldrig sentimentalt; något väldigt franskt finns i filmens DNA, som om en ung Godard eller Truffaut gjort en sexuellt explicit thriller om homosexuella män på en singelstrand.

Guiraudie är självsäker, han både kan och vill bryta från konventioner. Han struntar i att knyta ihop säcken på en definitiv punkt, vilket är filmens enda brist; det är en retsam och liksom ”teasande” film som når en slags cliffhanger, där undran över hur det ska gå överväger den imponerande tematiken om att våga utmana sina rädslor och söka sig till faran.

Men det är fortfarande en magnifik film, makabert förförisk och spännande och samtidigt mångfasetterad både i tematiken och i detaljerna (någon förutom jag som undrar över den röda bilen?). Den kommer att ha begränsade visningar, för den innehåller explicita homosexuella sexscener och vår värld ser sådan ut att det inte anses rumsrent eller säljbart. Men den går en runda i de större städerna. Kolla ditt Folkets Bio, köp en biljett, se den. Det är en film som är värd så många besökare den kan få, och för din del innebär den bara en stark filmupplevelse som du kommer minnas i många år.

FREDRIK FYHR

 

*

FRÄMLING VID VATTEN

Originaltitel, land: L’inconnu du lac, Frankrike.
Urpremiär: 17 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär: 9 november 2013 (Stockholm International Film Festival), 14 februari 2014 (begränsad).
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 15, barnförbjuden.
Teknisk process och bildformat: Redcode RAW, DCP, 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Pierre Deladonchamps, Christophe Paou, Patrick d’Assumçao, Jérôme Chappatte, Mathieu Vervisch, Gilbert Traina, Emmanuel Daumas, Sébastien Badachaoui, Gilles Guérin, François Labarthe.
Regi: Alain Guiraudie.
Manus: Alain Guiraudie.
Producent: Sylvie Pialat.
Foto: Claire Mathon.
Klippning: Jean-Christophe Hym.
Produktionsbolag: Les Films du Worso, arte France Cinéma, M141 Productions, Films de Force Majeure, Cinémage 7; i association med Soficinéma 9 och med support från Région Provence-Alpes-Côte d’aZur och CNC.
Svensk distributör: Folkets Bio.