Lego-filmen

Regi: Phil Lord, Christopher Miller

Den helt vanliga legogubben Emmet, som aldrig fått en originell tanke i sitt liv, får höra att han är den mest speciella legogubben i unversum eftersom han hittat en uråldrig gammal artefakt som på något sätt (det är inte så noga) är viktig för den rebelliska motståndsrörelse som går upp mot den onda diktatorn Lord Business, som på grund av sitt ständiga pedanteri nu vill utplåna mänskligheten med hjälp av gigantiska mängder lim. Emmet måste joina ”tuffa tjejen” Wyldstyle och hennes pojkvän Batman, samt en uppsjö andra kända legogubbar, för att rädda världen.

 

Visst, jag kanske nu officiellt måste gå ut som en tjugosju år gammal surgubbe, men here goes…

 

Världen känns som en konstig plats när kritiker man respekterar lyriskt säger – ”på skoj” – att Lego-filmen kan vara den bästa film som någonsin gjorts. Samma kritiker har inte stuckit under stol med att det kan vara den bästa reklamfilm som någonsin gjorts. För att klargöra mina förväntningar: Som en som starkt ogillar all typ av reklamfilmsestetik tänkte jag mig att detta skulle vara en film jag skulle gilla i trots mot mig själv. Något som bara inte går att motstå. Därefter gjorde jag vad vissa då och då föreslår att man bör göra: Jag stängde av hjärnan och gjorde mig redo att bara bli underhållen.

Men jag måste säga att jag är förundrad över de glänsande recensioner som den här filmen har fått. Lego-filmen är gjord på glatt humör och den ser fantastisk ut – Det hade man ju kunnat gissa på förhand. Men i övrigt är kontentan enkel: Den finns inget speciellt med den alls.

Jag menar… vad skulle det vara? Det är en actionfilm med tempo på gränsen till hysteri, med en totalt standard story, generiska karaktärer, skämt som till 90% består av popkulturella referenser och ”smarta”, över-huvudet-på-barnen-gags som inte har något annat mål än att blinka till alla i publiken. Det finns mild samhällsatir, politiskt korrekta planteringar, nördiga referenser och självmedvetenhet in absurdum för detta är inte en film som har råd att missa någon målgrupp. Och bara för att vara säkra på att ingen ska bli förolämpad så kommer en meta-twist i slutet som är helt obegriplig, men som ser till att smeta ner filmen med precis de smöriga inslag som den fram till dess ljugit om att den inte kommer innehålla.

Det är en cynisk film, i grund och botten gjord utan kärlek. Jämförelser har gjorts med Toy Story-filmerna men Buzz Lightyear och Woody är Lars Norén-karaktärer i jämförelse med legogubbarna Emmet och Wyldstyle (för att inte tala om Batman) och till skillnad från Toy Story är Lego-filmen lika subtil som en bulldozer och ärligt talat, med de äldsta alla-människor-är-speciella-klyschor i boken, precis lika själlös och förutsägbar som man kan föreställa sig.

Det kanske är en sådan film som man gillar om man accepterar den tidigt och sen bara flyter med – Eller så kanske det bara inte är ”min grej”, som någon säkerligen kommer påpeka för mig i framtiden. Jag gillade första tredjedelen av filmen, som sätter upp en glädjens och innehållslöshetens diktatursamhälle där folk lever för att vara glada, se på sitcoms och konsumera, ständigt övervakade av legosoldater med ansikten från John Carpenters They Live (1987), och allt styrt med järnhand av President Business (återigen, subtilt är det inte).

Filmens setup verkar föreslå en ond skurk, en älskvärd hjälte och överlag bra karaktärer: Som legogubben Good Gop/Bad Cop, stadens polis vars snurrande huvud avslöjar en 180-graders personlighetsklyvning: Ena stunden är han snäll och bjuder på kaffe, andra är han arg och skjuter på allt som rör sig.

Den här världen, och logiken den fungerar enligt, hade varit en bra del av filmen om det på något sätt hade tjänat storyn. Men det är bara en av många idéer som används och kastas bort i ett berättarsätt som ”hyllar” sättet barn leker med leksaker (även om jag inte kan minnas att jag lekte såhär kaotiskt och ändå välregisserat när jag var liten… kanske det är en hyllning till konsumenten bara?). Idén som Lego-filmen istället håller sig fast vid är den tråkigast tänkbara The Chosen One-storylinen som är så oinspirerad att den bara kan falla i skymundan. Till förmån för – kan du gissa? – en massa legofigurer! Som går att köpa! För pengar! Direkt efter att filmen är klar!

Jag ”gillar” i synnerhet tuggummipopsången ”Everything is Awesome” som i början används som satiriskt inslag; det är radiohitsången alla i den diktatoriska legostaden glatt går runt och sjunger eftersom de är passivifierade till konsumtion. Men ”Everything is Awesome” spelas även i filmens eftertexter, för pepp-effekt! Vad trodde jag? Att Lego, ett leksaksföretag värt femton miljoner dollar, gått ihop med Warner, värt 57 miljoner, och gjort en film om anti-konsumism? Den använder sin egen satir för att marknadsföra sig själv! Vänta, nu skrattar jag faktiskt!

Men skämtet faller väl på mig, som ”konsument”, för jag gillade som sagt början av filmen. Det var i mitten av filmen – där storyn kickar igång på allvar – som den förlorade mig. Den kan helt enkelt inte hålla upp sin stereotypa intrig och för mig står det klart som korvspad.

Men man kan förstås argumentera att Lego-filmen inte handlar om sin story utan om sin humor. Den är inte upp i min allé, det stämmer. Filmen urartar snart till en monoton gag-fest med skämt som – extremt mycket i Family Guy och senare Simpsons-traditionen – blir frustrerande tråkiga när man väl listar ut hur de fungerar. Haa haa, vi säger vad vi egentligen menar. Haa haa, det här är en berömd karaktär. Haa haa, det här är en lego-film. Haa haa, säg nåt random, blupp-i-dupp-bupp, haa haa haa…

Filmen kryllar av små cameos tänkta att kittla nördnerven – Green Lantern försöker bli kompis med Superman, någon misstar Dumbledore för Gandalf (haa haa haaaa…). Kanske allra mest celebert blir det när Han Solo, Lando Calrissian och C-3PO flyger förbi med Millenium Falcon och Lando stöter på (den enda) tjejkaraktären och Batman hoppar på för att ”festa med random främlingar”. Vissa av er kommer säkert vilja se filmen bara för sådana scener. De varar i 30 sekunder styck, men hey, whatever, om du verkligen går igång på det så ska jag inte vara din party-pooper.

Twisten i slutet har delat publiken till någon mån. Jag tycker bara – och jag är återigen chockad över att fler kritiker inte tagit upp det – att den sparkar reklamfilmsbollen i mål och gör om hela Lego-filmen till den gigantiska PR-film det faktiskt är. Slutet är så 7th Heaven-syntetiskt att det är störtlöjligt – komplett med könsstereotyp kärnfamilj och trademark-vitröda kläder – och det ger en även känslan av att Lego-imperiet känner för att expandera till att ta över hela världen. Vill du göra revolt, stå upp mot fascism, åka på rymdäventyr, förverkliga dina drömmar och fantasier? Det kan bara göras med LEGO! Steg två: Ta över tacomarknaden!

Men nu är jag intern, sorry för det. Du får väl helt enkelt se filmen själv. Jag talar nu till dig som har egna barn. Du vet ändå att du inte har något val. Jag är inte säker men jag tror den är designad främst för pojkar och inte flickor, trots att vi har en vedertaget ass-kickande kvinnlig karaktär som i slutändan förstås bara är romantiskt intresse ändå (den enda riktiga kvinnan i filmen står i köket och ropar att det är mat). Men att majoriteten av ungar kommer gilla den har jag inga tvivel om. Det behöver man inte se filmen för att veta.

Men att så många vuxna människor älskar den är bortom mitt förstånd. Ärligt talat misstänker jag på fullt allvar att filmen använder någon slags undermedveten, kognitiv hjärntvättsteknik som kopplar ihop glädjekänslor med varumärkets produktlinje så att den når fram bortom det kritiska omdömet och stimulerar Pavlov-delarna av människohjärnan. För ser man filmen för vad den är – varför inte? – så är det tydligt att den saknar originalitet i alla aspekter utom effekterna.

Jag hintade om mina förväntningar när jag recenserade Frost men allt är verkligen förlåtet där. Frost är som en Bergman-film jämte Lego-filmen som mer känns som det mest ultimat amerikanska – högproducerat skräp – men denna gång med någon slags hipster-vänlig smarthet som framstår som kulinarisk på kritikernas snabbmatstallrikar. Och de äter upp det till minsta smula. Jag är stum. Borde jag se filmen igen? Naturligtvis inte. Även om mitt huvud skulle orka – vilket det inte skulle – så säger jag I’m not going back in there! Jag förstod skämten. De var alla likadana och därför inte roliga. IMHO, guys. Jag förstod även den ideologiska reklamvinkeln, och jag hoppas att så många som möjligt också gör det. Och surgubben i mig hälsar att filmen är alldeles, alldeles för högljudd också.

 

FREDRIK FYHR

*

Recensionerna jag hänvisade till i början var skrivna av Christie Lemiere och Susan Wloszczyna.

 

*

LEGO-FILMEN

Originaltitel, land: The Lego Movie, USA.
Urpremiär: 1 februari 2014 (Köpenhamn).
Svensk premiär: 14 februari 2014.
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 7. Barnvänlig.
Teknisk process/print/bildformat: Digital, ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm (Kodak Vision 2383), D-Cinema, 3D-Digital/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare (röster): Will Arnett, Elizabeth Banks, Morgan Freeman, Will Ferrell, Chris Pratt, Liam Neeson, med  cameos av Alison Brie, Channing Tatum, Jonah Hill, Shaquille O’Neal, Billy Dee Williams, Anthony Daniels mfl.
Svenska röster: Linus Wahlgren, Linda Ulvaeus, Adam Fietz, Allan Svensson, Figge Norling, Johan Hedenberg, Jakob Stadell, Fredrik Hiller, Christian Hedlund, Pernilla Wahlgren.
Regi: Phil Lord, Christopher Miller.
Manus: Phil Lord, Christopher Miller.
Producent: Roy Lee, Dan Lin.
Musik: Mark Mothersbaugh.
Klippning: David Burrows, Chris McKay.
Scenografi: Grant Freckelton.
Produktionsbolag: Warner Bros, Village Roadshow Pictures, Vertigo Entertainment, Lin Pictures, Animal Logic (i association med) LEGO Systems A/S.
Svensk distributör: SF.