Mattels 43:e Barbie-film, den första ickeanimerade, har marknadsförts över anständighetens gräns och det var ingen slump att den tjänade ihop en miljard dollar.
Berättelsen går skenbart ut på att Barbie (Margot Robbie) lämnar sin perfekta värld för ”den verkliga världen” där hon måste ta reda på varför hon plötsligt har börjat tänka på döden och andra olägenheter. I den ”riktiga” världen (där Mattel drivs av en mindre verklig comic relief spelad av Will Ferrell) upptäcker hon att världen styrs av män, vilket Ken (Ryan Gosling) uppskattar.
Där omkring, om inte tidigare, börjar filmen tappa fotfästet över sin smarta idé (Barbie upptäcker verkligheten) som borde ha lett till en mycket mindre rörig och komplicerad film. Den här försöker vara en politiskt medveten men också hjärndöd barnfilm som vagt försöker göra någon form av ospecifik satir samtidigt som den agerar försvarsadvokat för företaget bakom filmen. Berättelsen har därför ingen grund att stå på, den ändrar ständigt sina osammanhängande premisser och försöker hela tiden distrahera publiken med nonsens; koffeintempo, surrealistisk humor, medvetet fåniga musiknummer etc. Manuset är illojalt mot sina egna idéer som inte har någon orsak eller verkan; ad hoc-lösningar fixar varje scen och filmen blir en sträng av ögonblick som tillsammans förstör helheten. Då och då hamnar filmen i fokus, och man påminns om filmen Greta Gerwig och manusförfattaren Noah Baumbach förmodligen skulle ha gjort om de kunnat (eller ens velat?), men det är korta meddelanden i ett rosa brus.
Vad gäller filmens hype så är den helt och hållet tillverkad. Man kan förlåtas om man faktiskt tror att folk debatterar den här filmen ute på gatorna, men i verkligheten finns det mycket liten verklig Barbie-buzz. Det enda anmärkningsvärda med filmen är att så många sett den. Och det är onekligen svårt att lyckas ha mycket till åsikt om filmen. Dess strategi liknar 2014 års Lego Movie: Kasta saker på publiken och dra sedan tillbaka dem, få publiken att engagera sig och sedan koppla bort, engagera-koppla bort, engagera-koppla bort, tills vi är vilse och allt som återstår är varumärket: Ordet Barbie måste yttras 300 gånger i den här filmen.
Jag kan ge skådespelarna och filmskaparna det att de kanske gjort vad de kunnat med projektet. Men ärligt talat skulle jag respektera den filmskapare som avvisat projektet mer än den som tog pengarna och, låt oss inse faktum, sålde ut sig själv.