Bakläxor 2013 3/3 – Indie och arthouse

Hannah Arendt 

Att göra en rättvis film om Hannah Arendt är inget som görs med en så här konventionell inramning, men denna skildring av den politiska teoristens kontroversiella artikel om rättegången på nazisten Adolf Eichmann, som hon fann vara en färglös och medioker man som, när han forslade judar till förintelseläger, bara gjorde sitt jobb, är likaledes hantverksmässig. Barbara Sukowa är bra i huvudrollen, men till och med hon har svårt ibland att stå emot filmens överdrivet högfärdiga och sentimentala fyrkantighet där man som åskådare inte direkt ser en intressant film utan (ännu) en biopic på TV-nivå, om än med ett mer ”classy” ämne. Budskapet renderas här till vad de flesta biopic-budskap handlar om – Detta var en storartad människa, hennes fiender var trångsynta och Såhär Gick Det Till (plus flashbacks till relationen med Heidegger, för det kunde de naturligtvis inte låta bli). Problemet är förstås att Hannah Arendt inte är Monica Zetterlund, och när hon presenterade sin fras ”ondskans banalitet” var det liksom inte en uppfinning; i slutet håller Sukowas Arendt ett tal som påminner lite för mycket om hur Ashton Kutcher som Steve Jobs presenterar en iPod i jOBS.

Filmen lider också av en del ganska hemska skådespelare i biroller, i synnerhet de engelsktalande, som levererar repliker i explotation/såpopera-stil typ ”Oh, that’s Hannah Arendt! All arrogance and noo feeling!”

Men den har hjärtat på rätta stället, den är stabilt regisserad av Margarethe von Trotta och Sukowa är som sagt bra. Medan den pågår är Hannah Arendt ganska intressant, om inte annat för att den åtminstone vänder sig till en publik med ett ämne som tvingar oss att ifrågasätta poltisk och religiös polemik. Mer specifikt att Arendt hade rätt när hon sa att Eichmann bara gjorde sitt jobb. Byråkraten är samhällets farligaste del. Och när folk gaddar ihop sig mot Hannah Arendt för att de är så sugna på att missförstå henne, ja då känner man att detta kunnat bli en riktigt bra film om grupptryck på stor social skala. Nu är den okej.

 

Kauwboy 

Av alla årets melankoliska-filmer-med-barn-i-huvudrollen är holländska Kauwboy den bästa jag på rak arm kan komma på. Trots att Kauwboy i grund och botten är en traditionell barn-och-förälder-feelgood är den väldigt rörande och gjord med kärlek och passion. Storyn är vagt besläktad med Ken Loachs Kes (1969) och handlar om tioåriga Jojo som försöker bearbeta att hans mamma dött genom att ta hand om en fågel som också övergivits av sin familj. Hans pappa är en sån där ledsen hund som är snäll egentligen men som förstås har svårt att leva upp till sin förälderroll nu när mamman, som vi får anta var den drivande pedagogiska kraften i familjen, försvunnit. Gradvis närmar de sig dock varandra, och fågeln blir en slags symbol.

På papperet låter det som en ganska tråkig film av det slag man sett förut, och jag vet inte om jag lockar fler åskådare när jag säger att filmens scener limmas ihop med fluffiga montage som gör att man ska må bra i magen, men Kauwboy fungerar. Manusförfattaren och regissören Boudewijn Koole gör allt för att bilderna inte ska bli sentimentala och han håller hela tiden kvar en känsla av vemod i allt som händer. Det kan vara ledsamt att vara barn om man måste möta livets verkligheter för tidigt.

En annan central anledning till att Kauwboy fungerar är för att Jojjo spelas av Rick Lens, en barnskådespelare som bränner alla murar mellan oss och honom. Han är livfull, fundersam, spontan, intuitiv, han är där helt enkelt; han har noll procent av styltigt barnskådespeleri och han gör att hela filmen inte bara fungerar, utan lyfter mot de melankoliska himlar där fåglarna flyger i sina sjok; den fångar den bilden, vi får med oss känslan efteråt. Det är fint.

 

Paradis: Hopp 

Det blev ju lite krångligt det här. Jag har ju dissat hela Ulrich Seidls Paradis-trilogi utan att ha sett den sista filmen, jag satte till och med Paradis: Tro på listan över årets sämsta filmer, så jag var ju lite fundersam över hur jag skulle ”gå in” för den här filmen. Man vill ju inte ha hur mycket förutfattade meningar som helst inför en film, så jag fick gå igenom en smärre meditationsession innan jag kände att mitt sinne var blankt nog för att ta in Paradis: Hopp…

… men det tog inte så lång tid förrän jag började känna igen mig igen, och återvända till  allt jag sagt om de tidigare filmerna. Hopp kopplas ihop med de två andra i det att huvudpersonen är den trettonåriga dottern till mamman i första filmen (som åkte till Kenya) och systerdotter till kvinnan i andra (som var religiös galning) – medan de är iväg på sina äventyr är Melanie, som hon heter, på ett ”fat camp” för tonåringar där hon ska gå ner i vikt. Där händer ytterst lite, annat än att de har gympalektioner, äter en specialanpassad diet och Melanie blir kär i den något skumma läkaren som jobbar där och gör undersökningar på barnen.

Som i de andra filmerna limmar Seidl ihop scenerna med utdragna långa tagningar som bara finns till för att detta inte ska vara en kortfilm, men i Hopp är de där scenerna svagare och mer menlösa än de tidigare. Man har kallat den mer ”hoppfull” än de tidigare (inget skämt) men i verkligheten är den bara diffus, ungefär som att Seidl här inte har några idéer kvar. Han klämmer in mycket långsökta försök till provokationer, när Melanies läkare undersöker henne och ber henne ”leka doktor” med honom – men relationen dem emellan leder aldrig någonstans, annat än till vissa självklarheter (spoiler alert, de blir inte ihop i slutet!)

Fat camp-miljön hade kunnat vara vilken annan miljö som helst och/för Seidl låter den främsta dialogen ske mellan Melanie och kompisarna hon lär känna där; de ligger uppe på natten och snackar om sex, smyger upp och äter godis i smyg osv. Som i de förra delarna är skådespelarna riktigt bra och övertygande men, som i de förra delarna, krockar realismen helt med alla sannolikheter som Seidl ignorerar. Som att Melanie blir kär i sin doktor utan att förstå vad som är ”fel” med det. Varför skulle hon inte det? Lolita var ett år yngre, och förstod det.

Så den här gången verkar Seidl improvisera sin ”intrig”; filmen flyter fram utan riktning eller agenda. Inget blir sagt eller gjort. Eftersom de här karaktärerna är mer sympatiska, och överlag mer trovärdiga, än de tidigare så är Hopp mindre komplicerad att se på. Det är väl det som är det ”hoppfulla” med den. Något hopp finns dock inte i filmen, inte heller någon förtvivlan. Det är en menlös avslutning på en ”trilogi” som jag är övertygad om att ingen kommer minnas, eller vilja se igen, om tio år.

 

Spring Breakers 

2013 var verkligen året för The American Dream-satirer och Spring Breakers är den ytliga hipster-filmen i sammanhanget – i jämförelse med Sofia Coppolas krävande och intelligenta Bling Ring samt nu senast Scorseses subversivt roliga The Wolf of Wall Street känns Spring Breakers mer som en Drive-ifiering av samma ämnen, till och med mindre intressant än Michael Bays Pain & Gain. Enklast uttryckt är Spring Breakers som en bra film någon gett en massa knark så att den förlorat fotfästet och blivit nonsens

Men den är snygg, det ska den ha, så pass snygg att man önskar att det fanns en poäng med bilderna i filmen. Men det är bara ytligt för ytlighetens skull, vad jag brukar kalla för trendbesatt ”titta-här-filmskapande” och troligen bara ”modern” och ”aktuell” för en generation utan minne, som inte ser att 10-talets tumblr-estetiska filmer (varav vissa jag gillar skarpt; som just Drive, och Laurence Anyways, till exempel) i grund och botten är en upprepning av 90-talets så kallade ”MTV-estetik”. Och inte är den mer intressant!

Storyn om hur välansade college-tjejer åker till Florida för att knarka loss, varpå de hookar upp med excentriska two bit-gangstern James Franco (numera garanterat påverkad i vad han än gör) och ramlar in i en traditionell gängfejd med AK-47:or är, i grund och botten gammal skåpmat och det är mycket lite i Spring Breakers som Oliver Stone inte gjorde bättre i Natural Born Killers (fortfarande, tycker jag, gudfadern för alla färgglada, kitschiga, popkonstnärliga meta-satir-whatever-you-got-to-fake-filmer) fast med Britney Spears-skrålanden, och skidluvor á la Pussy Riot, för det är ju viktigt att vara modern, här-och-nu och annat sånt töntigt grejs.

Spring Breakers är inte hemskt dålig, men den är bara en massa fluff som maskerar sig bakom sin självmedvetenhet och tror att den ska komma undan, utan att förstå att den måste ha en egen agenda, en originell idé; den kan inte bara, likt en popkulturell gam, knapra på sin egen samtid och kalla sig smart för det.

Följande har jag sagt förut, men det är en bra liknelse. En film funkar lite grann som trolleritricket i Christopher Nolans The Prestige; den måste gå igenom the pledge (presentationen av objektet) och the turn (försvinnandet av objektet) för att komma till the prestige (tillbakatrollandet av objektet). Harmony Korine presenterar en stark film i början av Spring Breakers men han trollar bort den i ett borderline-landskap där han inte kan, eller inte vill, skilja på stil, substans, innehåll och agenda. Filmen trollas aldrig tillbaka igen utan förblir försvunnen.

 

FREDRIK FYHR