Man hinner ju inte med att se alla filmer som kommer varje år, men jag brukar göra en ansträngning att kring mellandagarna och i början av januari ta igen de filmer jag aldrig såg som jag ändå velat se, eller filmer som jag bara satt på av en slump. Som alltid buntar titlarna ihop sig och det finns fler och fler filmer man vill hinna med – Men det gör man ju inte! Jag har hursomhelst delat upp årets bakläxor i tre texter, en om svenska filmer, en om Hollywood-filmer och en med independent/arthouse-filmer (eller mer åt det hållet). Här har vi fyra, tyvärr inte så bra, svenska filmer.
Faro 
Hårt ansträngd svensk-film-med-konstnärliga-ambitioner som faller hårt av flera prekära anledningar, bland annat för att den bygger helt på ett framträdande från en ung skådespelare som inte är tillräckligt bra. Det känns ju aldrig okej att dissa unga begåvningar, men Clara Christiansson i Faro läser bara repliker. Hon spelar Hella, som är på flykt med sin pappa (Jakob Cedergren) som är jagad av polisen för mord – Men åker han fast hamnar hon på fosterhem. Denna story ger uppslag för en sentimental och gripande liten film, men Faro är stel som en pinne från början till slut. Jag tror regissören Fredrik Edfelt är begåvad, åtminstone är fotot i filmen snyggt, men han har inte hittat sin stil utan förlitar sig på att om man bara filmar det hela på ett pretentiöst sätt så kommer filmen automatiskt bli bra.
Men man tror aldrig på det man ser en enda gång här. Man ser att det är skådespelare. Man lever sig inte in i berättelsen. Filmen bara pågår tills den tar slut. 87 minuter kort är den, men den känns väldigt lång. Replikerna levereras som sagt mycket stelt, och jag tror Christiansson kanske är oskyldig till att sabotera filmen eftersom pappan, spelad av Cedergren, också har svårt att leverera dem på ett sätt som funkar. Manuset (Karin Arrhenius) lider av svensk films ständigt återkommande ”You can write it, but you can’t say it”-problematik; eller så är det bara en amatörmässig film överlag.
Förtroligheten
Ännu mer ansträngdhet. Den här hade jag verkligen velat tycka om, för den är pretentiös på alla de rätta sätten, men det går bara inte. Mats Johnson på GP formulerade exakt min tanke:
Med tankar kring Gud, referenser till både psalmboken och Carl Gustav Jungs drömteorier lägger sig Olsson och manusförfattaren Angus MacLachlan på en skyhög ambitionsnivå. Då krävs klockrena repliker, fingertoppskänslig personregi och psykologisk skärpa (filmen lanseras som ett psykologiskt drama), men de tre viktiga beståndsdelarna saknas i Förtroligheten.
Jag kan lägga till att regin (William Olsson) konstant letar, med ljus och lykta, efter något som ska se begåvat eller insiktsfullt ut, istället för att bara filma vad som är självklart för storyn; vad det nu skulle vara. Här kryllar det av såväl obegåvade liknelser (”jag måste leva med den här ormen”) som retoriskt skriva-på-näsan-men-utan-innebörd-dialoger, antingen sentimental voice-over med grava Terrence Mallick-komplex eller lekmannamässiga hänvisningar till Jung (ni vet, han som pratade mycket om vår ”mörka sida”) eller annat som ska imponera (”Tror du på Gud?” – ”Jag tror på Dig..:!”), i allmänhet utan att det liknar något som människor säger till varandra, konst och klassisk musik, lite suggestiv musik och viskningar i mörkret; någonstans vilar ett budskap om sexuella övergrepp på tonåringar men det är bara antydningar, djupt nere i en ogenomtränglig djungel av pretentioner.
Skådespelarna är bättre än i Faro, jag ska ge Förtroligheten det. Överlag är det också en mer intressant film, rent visuellt, men det är förstås illa ställt redan på titel-nivå. Som Johnson antyder så krävs det en Bergman för att göra en film som heter något som Tystnaden, Skammen, Vargtimmen eller Beröringen. William Olsson har inte vad som krävs för att göra en film som heter Förtroligheten. Förlåt, men så är det.
Men det är lite gulligt att han försökt. Både Förtroligheten och Faro fungerar jättebra att ställa brevid varandra för de skulle kunna vara regisserade av samma person – en lärdom till regissörerna att de måste hitta sin egen röst, istället för att satsa på att göra allt så ansträngt och svårmodigt som möjligt med tanken att det är ”kvalitativt”. Vill man göra filmer som ser ut så här har man troligen gott om vision och talang. Det gäller bara att ha något att berätta först. Faro och Förtroligheten är två tomma luftslott, men jag ska vara rättvis mot deras upphovsmän och säga att de nog har de där bra filmerna i sig någonstans. Bara att finna dem.
Snabba Cash: Livet Deluxe 
Huj uj uj! Det här var ju en stor överraskning. Jag gillade den första Snabba Cash-filmen och var nästan helt övertygad om att den andra var så dålig bara för att den egentligen var en halv film som tog slut i en cliffhanger innan den ens kommit igång; den tredje, tänkte jag, borde rimligen kamma hem poängen med denna trilogi och göra en slam bang-gangsterstory.
Men till min stora förvåning visar det sig att Snabba Cash – Livet Deluxe är en ännu sämre film än Snabba Cash II, och om tvåan var en halv film är trean en tredjedel – ungefär som om historien bara krympt och krympt. Här har man inte ens haft tid att ha med mycket av Joel Kinnaman – som väl är huvudpersonen? – eftersom han var busy in LA i rollen som RoboCop. Så teamet fick åka till USA istället för att filma några knapphändiga scener som de sen på ett faktiskt helt patetiskt sätt försöker klämma in i storyn.
Storyn ja, det är lite oklart vad den här berättelsen egentligen handlar om vid det här laget. Det finns en massa karaktärer, okej? De har inget särskilt för sig, va. De rör sig från olika punkter i intrigen, som kopplas ihop så att den kan få ta slut. Det känns som att manusmötet måste ha låtit ungefär ”Okej mannen, fort nu, han och han måste dö, hon och han måste hamna där, dom där måste ut ur storyn, vi har Joel i LA… ah, whatever, det får duga, är alla på plats nu, kan vi bara få ett slut på allt nu? Pang, pang, pang, filmen slut. Fort som fan, jag är trött på det här! Cashen kommer in ändå och vi har fixat kritikerna” – ”Men vad ska vi göra sen?” – ”Jönssonligan dude” – ”Fett!”
Förlåt, jag gled iväg lite grann där. Anyway, Livet Deluxe är en fattigt gjord film, hafsigt ihopsatt. Karaktärerna saknar vid det här laget all personlighet och de är bara ansikten som pratar samt skjuter på varandra, dör, rymmer, etc, men de största kulhålen lämnas på intrigen som har extremt stora logiska luckor och långsökta nödlösningar den inte ens försöker dölja. I slutet sitter man där och undrar vad det är man ska bry sig om. Och hur kunde Snabba Cash II ha mage att bygga upp en fungerande cliffhanger för att sedan låta hela partytältet falla ihop i den här filmen? Jag misstänker att det blev rätt tufft där när Joel inte längre var tillgänglig, men iiisch alltså – om nya RoboCop är så dålig som man kan tänka sig så har den även tredje Snabba Cash-filmen på sitt samvete.
Studentfesten 
Ah, och så har vi den här också. En svensk (eller ”osvensk”, om man ska prata som filmskaparna) mishmash korsning mellan Baksmällan, American Pie, et cetera, om ett gäng 20-nåntings från Lidingö som 1994 (av någon anledning, inte för att året märks av) bestämmer sig för att krascha diverse studentfester för att få ligga.
Jo. Jag vet vad ni tänker. Men Studentfesten är inte upprörande dålig, den är bara extremt misslyckad och flat. Jag kände faktiskt samma sak som när jag såg Vittra, det senaste försöket till svensk b-skräckfilm (kanske för att Johannes Brost har en liten biroll här också) – Man kan bara inte sno idéer från amerikanska filmer, försätta det i en svensk miljö och sen fortsätta på de amerikanska idéerna. Man måste göra något av det här kulturskiftet för, here we go again, ingen pratar som the dudes i den här filmen och den svenska studenten är bara inte samma sak som en ”high school graduation”, så vi tror därför aldrig, aldrig, aldrig på vad som händer karaktärerna – Och om det ska vara sommaren 1994, varför bara en enda liten sketen hänvisning till Tomas Brolin? Skämten är mestadels vissna, skådespeleriet högst ojämnt, karaktärerna ihåliga (alla killar är ofrivilligt töntiga och alla tjejer är thankless females) och liksom i alla dåliga komedier kommer självmedvetenheten i vägen – Det är ”titta här, titta vad vi gör här”-film, vilket gör den extremt stel och långtråkig. Den försöker vara avspänd opretentiös, inte genom att vara avspänd och opretentiös utan genom att använda amerikanska idéer om vad det avspända och opretentiösa är. Så pågår filmen. Som en robot, som stelt formulerar ett P, ett A, ett R, ett T, sen orkar den inte med sista bokstaven utan dör av sin egen livlöshet. Den är inte ”osvensk”, den är bara dålig. Den är inte en feel-good, den är en feel-nothing. Den är lite över 90 minuter men pågår i oändligheter. Tack och lov kommer jag inte minnas en sekund av den imorgon.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Bakläxor 2013 1/3 – Svenska filmer”