De bästa filmerna 2013

Spänningen är olidlig…

 

Som jag skrev i min lista över årets sämsta filmer så såg jag inte lika många dåliga filmer i år som förra året – men jag såg fler bra filmer i år än förra året, vilket gör denna listan extra frustrerande. En sådan här lista är förstås alltid mer eller mindre meningslös men jag vill fortfarande hålla mig till tio filmer – annars blir det alldeles meningslöst. Men som en slags kompromiss listar jag först mina hedervärda omnämningar, årets mest underskattade filmer och årets ”klämfilmer”.

Klämfilmer, som jag kallar dem, är filmer som rent officiellt är gjorda i år men som inte har svensk premiär förrän i vinter. Jag lämnar dem i åtanke och lägger in dem i listan i januari eller så om jag tycker de förtjänar det (vilket gör att topp 10-listan förvandlas till en topp 12 eller 13, men inget är perfekt). Förra året var det The Master och Django Unchained som vissa har haft med på sina årsbästalistor för 2013 men som jag alltså redan lade in retrospektivt på min 2012-lista. I år lär klämfilmerna bli Scorseses Wolf of Wall Street och Lars von Triers Nymphomaniac samt, kanske, American Hustle och/eller några till (sistnämnda har premiär i februari, där sätter jag gränsen). Den som lever får se.

EDIT: Se längst ner för reviderad lista.

 

Årets mest underskattade filmer: Det vill säga filmer som i verkligheten var bra och intressanta men som publik och kritiker sågade och/eller inte gav en chans eftersom förväntningarna varit annorlunda, och ingen orkade komma förbi sin besvikelse för att se vad filmen faktiskt var: Sofia Coppolas The Bling Ring, Brian De Palmas Passion och Gore Verbinskis The Lone Ranger. Tre begåvade filmer som ingen tyvärr orkade med. Låt oss hoppas på ett sånt där ”återupptäckande” om några årtionden. Bättre sent än aldrig.

Hedervärda omnämningar: Eller placeringar #15-11. Filmer som lika gärna skulle kunna vara med på listan men som nu inte är det, och som det stör mig att jag inte kan uppmärksamma mer: Den oklanderligt spännande Captain Phillips (#15), den oklanderliga indie-karamellen Frances Ha (#14), den oklanderliga thrillern Prisoners (#13), Jeff Nichols suggestiva och gripande Mud (#12), med ännu ett Matthew McConaughey-porträtt att minnas, och Lukas Moodyssons underbara Vi är bäst (#11). Dessa filmer är alla utomordentliga. Det råkar bara vara så att det fanns tio i år jag gillade ännu mer.

 

Och ja, 2013 var ett ganska starkt filmår. Here goes Videosöndags 10 bästa filmer 2013:

 

10. Magic Magic

Jag var inte överdrivet imponerad av Sebastián Silvas ena av två filmer i år, Crystal Fairy, men jag var väldigt tagen av den andra. Magic Magic är en mycket närgången psykologisk skräckfilm som lånar Polanskis Kafka-stämningar, främst Repulsion, men sätter det i ett halvdokumentärt perspektiv där vi lever in oss i huvudpersonen Alicia, briljant gestaltad av Juno Temple, tills vi bara känner klaustrofobi. Silva kastar in oss i denna film nästan som en found-footage-rysare och långsamt vrider han upp den drömska terrorn innan han skoningslöst lämnar oss i mörker. Jag vet inte om detta är en skräckfilm tekniskt sett, men då 2013 var ett år som gav oss flera upphypade rysare som var helt idiotisk smög denna pärla in under radarn som årets tveklöst mest skräckinjagande upplevelse.

 

9. Margaret

Tekniskt sett är detta en film från 2005 men den har legat på hyllan fram tills nu och i de flesta fall är det något illavarslande men här är det en glad överraskning. Manusförfattaren och regissören Kenneth Lonergan blev aldrig klar med den, vilket gjort det till en slags dramafilmernas version av Guns ’n Roses-albumet Chinese Democracy; den officiella versionen klipptes av Martin Scorsese och hans Oscarsbelönade, geniala sparrhäst Thelma Schoonmaker och det är en lång, myllrande och rörig film om Lisa (Anna Paquin), en tjej i high school-ålder som lever i en myllrande och rörig tillvaro i en myllrande och rörig storstad efter att hon bevittnat en bussolycka där en kvinna dött. I kärnan av Margaret finns ändå något väldigt fascinerande, något som går förbi filmens eventuella ”brister” och istället når fram på en metanivå. Lisa försöker hitta en mening i det som hänt, för hon är sjutton år och en sådan här händelse behöver mening. I takt med att hon sporadiskt söker svar hos familj, vänner, lärare och främlingar får vi också en känsla av livet vi lever, själen i det hela, all ångest, all kärlek och all smärta; att vi en dag ska dö och att vi gör så gott vi kan. Det är en besjälad film, lågmäld men storslagen på sitt sätt, som gör att vi tänker efter på vi ser, och det är alltid bland det bästa en film kan göra.

 

8. A Field in England & Sightseers

Man får nog kalla brittiska Ben Wheatley för årets nykomling i min bok. Även om jag gillade hans Kill List förra året så var 2013 året han levererade och imponerade med två smällar i rad – den fantastiskt subversiva Sightseers, som börjar som en sån där typisk quirky romantisk indie-komedi men sen sakta men säkert utvecklar sig till en fantastiskt störd film om ett udda kärlekspar som via sin avundsjuka på resten av världen blir ett par seriemördare, nästan utan att inse det själva. En parad av pinsam sociologi, dum vardagskomik och random våldshumor som inte går att värja sig mot.

Sen A Field in England, utgiven samtidigt på bio, video, TV och On Demand, en klassisk ”tripp-film” om desertörer under engelska inbördeskriget som irrar runt på ett fält påverkade av hallucigena svampar, fast beslutna att de är på väg till en bar som borde finnas här någonstans i närheten. På ytan är det en bisarr, absurd, kaotisk film full av galghumor men under ytan pulserar ett svart kreatur av ångest som växer sig större i takt med att karaktärernas öde närmar sig ett slut. Detta är en upplevelse och sammantaget känns Wheatley – med tanke på hur olika dessa filmer är – som en filmskapare att räkna med i framtiden.

 

7. 12 Years a Slave

Steve McQueens tredje långfilm kan ses vara mer konventionell än hans två tidigare, men man ska inte göra misstaget att tro att detta är en film för våra samveten. 1800-talsberättelsen om hur den av lagen befriade svarta mannen Salomon Northup (Chiwetel Eijofor) kidnappas och säljs som slav, vilket han förblir i tolv år, berättas av McQueen med en oerhörd uppriktighet; det är en svår film att se, men den är inte oärlig eller överdriven. Det är en av de bästa filmer som gjorts om slaveri, för den visar vad slaveri var utan att be oss döma historien. Det är vår historia. Den ser ut så här. Tekniskt är filmen oklanderlig, med storartat foto och perfekt skådespeleri, och den visar hur en regissör med äkta talang kan driva igenom en berättelse utan att en enda ton klingar falskt. Det går inte att värja sig mot känslorna här, och McQueen filmar ofta Eijofor i närbilder för han vet att hans ögon visar tusen känslor.

 

6. Turinhästen

Inte mycket att säga här som inte är uppenbart. Många regissörer påstår att de är, och påstås av andra vara kompromisslösa, originella eller nyskapande men Béla Tarr är en av de senaste trettio årens få verkligt kompromisslösa, originella och nyskapande regissörer. Turinhästen kanske blir hans sista film, som han påstått, och det vore i så fall ingen dålig svansång; det är hans mest karaktäristiska och tillfredsställande film sedan genombrottsfilmen Damnation (1988); lika svart som en kolgruva, enhetlig som ett betongblock och monoton som ett ånglok i slow motion. Naturligtvis är den långtråkig om man inte är på humör, men om man gör sig mottaglig (vilket man får ta och göra) är det en upplevelse man inte glömmer. Detta är inte en film någon gör i förbifarten, för att få applåder från etablissemanget eller (allra minst) för att tjäna pengar. Detta är en film som kommer från en människas bröstkorg, och den är ute efter att komma in i din. Och stämningen den lämnar efter sig kan få ens verklighetsuppfattning att darra.

 

5. Gravity

Nej, Gravity ska inte bli Oscarsnominerad för årets manus (blir kanske det ändå?) för i grund och botten är det en rätt maskinellt berättad ”intrig” i survival movie-subgenren som förlitar sig på en hel del väldigt perfekta sammanträffanden och nödlösningar. Men Alfonso Cuarón övertygar oss om att vi är i rymden. Det är hela poängen. Film är ett teknologiskt medium, och vissa cineaster har utvecklat den perversa ovanan att med flit låta bli att imponeras av visualitet, för att istället söka tematik, ”djup” eller någon slags ”realism” där det inte ska finnas. Gravity är en storslagen filmupplevelse från den första, häpnadsväckande femtonminuterstagningen till den mustiga sista bildrutan som väller över en med tillfredställelse och beundran. Hur Cuarón gjorde den här filmen vet jag inte, men jag tackar honom. Det var längesedan jag satt så förstummad av en film, bara på grund av dess rent tekniska kvalitéer och dess förmåga att generera spänning genom den tekniken. Det är ett stycke cinematisk evolution, och det händer inte ofta i våra dagar.

 

4. Hotell

Inte bara årets bästa svenska film utan, alltså, en av årets bästa filmer överhuvudtaget. Lisa Langseths mycket personliga och originella Hotell tycks ha blivit förbisedd till förmån för Moodyssons Vi är bäst och i synnerhet Anna Odells mer ”säkra” och hipster-vänliga Återträffen (säker som i ”den är poppis, du behöver inte tänka – det är bara att gilla på!”); onekligen två starka filmer det också, men Hotell är på en helt annan nivå och jag var snubblande nära att ge den fyra stjärnor. Kanske det är dess öppenhet och experimentella berättarglädje – som vissa kritiker ogillade – som gör att jag backade en aning; jag träffade en kille som jobbat på filmen som sa att ”vi hade ingen aning om hur det skulle bli”. Men jag misstänker att jag ser ett svenskt mästerverk nästa gång jag ser om den. Här har vi en film som handlar om förlossningsdepressioner, om social skam, om utanförskap, om hur människor inte fungerar i ett samhälle som blir allt mer anpassat efter socio-kapitalistiska ideal som snart ingen alls kan leva upp till. Odells film blir filmen att jämföra med; där jag var ambivalent till den torra och trygga meta-nivån i Återträffen, sättet ingen kan må dåligt av att se den, är Hotell en film som via fiktionens magi kommunicerar hur det känns att hanka sig fram som ung vuxen i Sverige idag; ett felsteg och du är på emotionella villovägar, kanske resten av livet. Och det är samtidigt inte någon politisk film utan ett mänskligt drama, om deprimerade misfits i en terapigrupp som börjar besöka hotell för att försöka må bättre tillsammans. Den börjar nattsvart, utvecklar en humor, känner via huvudpersonen (en lysande Alicia Vikander) livets ambivalens och vemodighet och börjar sakta men säkert gå mot ystert kaos. Utvecklingarna sker på ett sådant sätt att man inte har en aning om vad som kommer hända härnäst och den där sista scenen, ja dom där sista sekunderna av filmen, de lämnar mig inte. Den där sköterskan, hennes min när hon vänder sig om. Den är kvar på mina näthinnor, märker jag, när jag skriver dessa ord. Det är filmmagi, det.

 

3. Lore 

Lore är en briljant film med en tät atmosfär som blandar humanism med historia, pubertet med sensualism, oskuld med desillusion och det kusliga och äckliga med det vackra och sublima. Den handlar om tonåriga Lore som färdas med sina småsyskon över tyska landsbygden efter att de lämnats av sina föräldrar, som i sin tur flytt eftersom Hitler dött. Lore, och hennes syskon, anser att judar är samhällsparasiter eftersom deras föräldrar sagt det. De är ännu unga nog att förstå lögnen de vuxit upp i, men det kommer kräva denna långa vandring först – med oljemörker och gryningsljus färgar Cate Shortland sin cinematiska pensel för att skapa en otrolig stämning i denna film som vågar vara visuell och ge oss sina frågor och svar i bilder och inte i dialogers överflödiga ord. Vandringen genom det besegrade Tyskland påminner om en apokalyptisk zombiefilm – folket är nedslaget och under är sanningen på väg att stiga för invånarna. Det Fritz Lang i sin sista film kallade ”die Nazi-Altraum”, det Lore via mötet med en främmande pojke längs vägen kommer förstå. Ångesten i den är påtaglig, likaså stanken av död, men Lores viljestarka personlighet ger en skarp kontrast av liv och rörelse som gör att Lore blir en sådan där fantastisk filmupplevelse som ständigt blandar mörkret med ljuset, det tunga och dystra med det starka och hoppfulla, likt en trasig vågskål som oavbrutet tippar fram och tillbaka.

 

2. Before Midnight

Första gången jag såg Before Midnight, på bio, visste jag att det här var en av årets allra bästa filmer men det var inte förrän jag såg om den som jag insåg hur insiktsfull och briljant den faktiskt är. Kanske med de romantiska föregångarna i bakhuvudet leddes jag till att tro att det jag såg på mestadels var en komedi men det djärva med Before Midnight är just det enorma klivet den tar mot allvaret, det psykodynamiska i ett förhållande, och de gigantiska känslor som ligger i vågskålen när det börjar knaka i fogarna. Jesse och Celine är inte längre två unga, söta darlings som förts ihop av kosmisk karma och det är mycket vågat av Ethan Hawke, Julie Delpy och Richard Linklater att spricka hål på föregångarnas så populära och välfungerande charmbubbla. Här är de två människor som vant sig vid varandra och som nu börjat snegla och längta i smyg… inte åt andra människor, utan åt andra liv. Detta döljer de med perfektion eftersom de känner varandra utan och innan – istället börjar de ett spel av passiv-agressiva manipulationer för att se vart de har varandra, om de kan offra varandra, om det de har tillsammans är värt att fortsätta, och de gör det från den allra första scenen i filmen till den sista (vilket jag inte insåg förrän jag såg om filmen). Before Midnight har mötts med en del (väldigt automatiskt) gnäll om att många av dialogerna är för fokuserade på sterotypa idéer om manligt och kvinnligt men här har man missat poängen med filmen. Jesse och Celine ska inte ”representera” män och kvinnor – de är två vuxna människor som tagna ur verkligheten och de har inga illusioner om något alls. Och stereotypa föreställningar om kärlek och relationer är exakt det som filmen handlar om och, främst, till synes ”skämtsamma” dialoger om Mars-män och Venus-kvinnor är vad karaktärerna pratar om istället för att prata om vad deras problem egentligen är.

Det är hela tragedin med Jesse och Celines situation; de är sammanförda på grund av romantiska idéer och nu sitter de där med varandra, med sin stereotypa jargong, och under ytan kokar motsättningarna. Och motsättningarna har inte med kön att göra; de är inte ens personliga; de handlar om tvåsamhet. Before Midnight är en oändligt mer nyanserad och ambitiös film än sina föregångare, vars tingeltangel motsätter den perfekt. Den handlar om två personer som älskat varandra i nio år; nu försöker de ta varandra för givet och de straffas genast båda två.

 

1. The Place Beyond the Pines

Utan någon större motsättning den största och mest personligt huggande filmupplevelse jag haft i år. The Place Beyond the Pines är ett exempel på en pågående filmtrend jag älskar – att ta det lilla, anonyma, vardagligt mänskliga och göra det episkt, färgstarkt och magnifikt – och det är ett mästerligt exempel indeed. Intrigen pågår under drygt femton års tid och binder ihop två pojkar med deras pappor och skildrar inte bara hur klass fungerar utan även, med en nervig puls som påminner om en människas hjärtslag, hur det känns när världens naturliga grymhet faller över en och vad som verkar vara ett öde seglas. En förvirrad människa växer upp utan far, dör och lämnar efter sig en son som växer upp som en förvirrad människa som växer upp utan far. En heroisk människa vill bli en man av hög ställning men måste offra all sin heroism för det. Så har vi ett samhälle av de lyckade och korrupta kontra de misslyckade och ärliga. Det är inte kvantfysik som manusförfattaren och regissören Derek Cianfrance sysslar med. Den här berättelsen är inte svår. Men en film handlar inte om vad den handlar om – den handlar om hur den handlar om det. Och det är därför The Place Beyond the Pines är ett mästerverk. Bilderna dundrar, händelseförloppen flyter, filmen tycks lika gåtfull som självklar och tempot är stilla och meditativt som Dharma-mantrat Om. Ja. If that makes any sense. Jag märker att jag fortfarande inte hittar orden. Den slog mig, någonstans djupt, och jag har ännu inte samlat tankarna. Recensionen jag skrev för The Place Beyond the Pines är den bästa jag har skrivit, i mitt eget tycke, och jag tror det är för att det är den bästa film jag sett sedan jag startade den här sidan. Det är ett fulländat, bländande, självklart mästerverk.

 

*

Övriga filmer som fått betyg 3.5, i alfabetisk ordning: 13 Assassins; Child’s Pose; Den gröna cykeln; Djupet; The Perks of Being a Wallflower; What Maisie Knew; Återträffen.

*

Reviderad lista över årets filmer 2013

 

1. The Place Beyond the Pines

2. Before Midnight

3. Lore

4. Hotell

5. Gravity

6. Turinhästen

7. 12 Years a Slave

8. The Wolf of Wall Street

9. A Field in England/Sightseers

10. Margaret

11. Magic Magic

12. Vi är bäst!

13. Mud

14. Prisoners

15. Frances Ha