<- #13. M.
-> #15. Ingeborg Holm.
Regi: Edvin Laine
Klassisk skildring av soldaters liv under Finska vinterkriget.
Okänd soldat är egentligen mer än en film. Okänd soldat är ett monument. De två krigen mellan Sovjet och Finland är något så djupt rotat i den finska landsmytologin att det vore helt meningslöst att bara prata om de filmiska kvalitéerna här. Edvin Laines filmversion av Väinö Linnäs klassiska roman är en filmisk förlängning av en stor staty som hyllar de som dog i kriget, och som är tänkt att stå för alltid. Det är fortfarande den mest framgångsrika finska film som gjorts och i finsk TV har den gått på självständighetsdagen varje år i över ett årtionde. Det är inte bara en krigshistoria. Det är en film om ett land; det är Finlands film.
Med det sagt så är det största filmen ger till åskådaren det stora hjärtat. Den är episk på den mest klassiska av manér, och den fyller en med den sentimentala värme och hjärtekrossande uppriktighet som bara en film kan förmedla. Den psykologiska trovärdigheten i Linnäs roman har översatts fint här; den har inga särskilda huvudpersoner utan bara karaktärer, alla olika varandra, alltid realistiska och nära inpå oss.
Film är ett medium som inte kan förmedla psykologi på samma sätt som litteratur, och Okänd soldat löser det genom att släppa fram skådespelarna i ljuset och låta dem gå loss med enorm intensitet. När vi träffar vårt första gäng karaktärer, ett grönt maskineri på väg in, förväntar vi oss att deras glada leenden ska förvandlas till nötta krigsansikten. Men gruppens skämtare fortsätter skämta, oavsett vad för ont öde som faller uppå dem. En av de där skämtarna, Koskela (Kosti Klemälä) slutar som Sergeant efter att ha trotsat döden i en attack mot en pansarvagn, men det är ingen stor sak så länge de fortsätter tilltala honom med namn.
Andra karaktärer är mer allvarliga, som Rokka (Reino Tolvanen), en man dubbelt så gammal som de flesta andra soldaterna och har fru och barn hemma. Han har humor och är älskvärd, men samtidigt utan fruktan och konstant medveten om sin roll som soldat; han har bara förakt för sin så kallade ”disciplinsplikt”. Han är den bästa soldaten i gruppen, ska det visa sig, och han är det största problemet för de högre rankerna, som ogillar hans sätt. Tolvanen är ursinnig i rollen, nästan som en finsk Toshiro Mifune, och han blir den enande kärnan av soldaternas moralitet.
Detta är bara två exempel av många. Karaktärer kommer och går i den här filmen. Jag känner att jag också måste nämna den store Åke Lindman, som porträtterar Lehto, en nihilistisk mördarmaskin som tycks ha läderhud och ett hjärta av sten. Som en mörkare Clint Eastwood skrattar han aldrig, gråter aldrig, och han kommer trotsa döden tills den dag döden får överhanden.
Men även om dessa karaktärer låter stereotypa vet man aldrig om de verkligen är så glada, modiga, fega eller ärliga som de verkar vara – indeed, i Linnas originalversion porträtterades Lehto mer tydligt som en självmordsbenägen psykopat.
Okänd soldat pågår i tre timmar utan en traditionell narrativ och därför är den full av minnesvärda sekvenser värdiga det av ett regelrätt epos. En kort scen innefattar tre soldater som utbyter ord med två ryska kvinnor, vilket slutar i en vild Kalinka-dans. I en annan sekvens blir alla soldaterna fulla och har fest när de borde stå vakt. Det råkar nu bli så att de får turen att inte hamna i ett bakåll. I en annan scen bevittnar soldaterna en avrättning, som ska varna dem för farorna med olydnad. I en annan har tre soldater straffats med att stå i givakt i två timmar; de står kvar även när bombplan attackerar lägret omkring dem.
Det är krigsberättelser, i grund och botten. Anekdoter som vävts ihop och man får känslan av att filmen lika gärna skulle kunna fortsätta berätta skrönor i tre timmar till för brunnen blir aldrig torr. Dessa berättelser utgör kropp till den finska krigshistorien, och för varje soldat som var med i kriget måste det ha funnits hundra historier. De i Okänd soldat är så bra som vilka som helst, och det är när man tänker på hur kriget förändrade landet som det blir tydligt just vilket monument Okänd soldat är. Musiken seglar eftermälet; Jean Sibelius opus för eposet, Finlandia.
FREDRIK FYHR
Text ursprungligen skriven på engelska 7/4 2010.
4 svar på ”Okänd soldat (1955)”