Temarecensioner

December 2013: Skönheten och odjuret (1991)

beauty-and-the-beast-1991

Regi: Ron Clements, John Musker

En prins förtrollad till odjur måste hitta sann kärlek innan bladen på en magisk ros fallit, annars förblir han odjur i resten av sitt liv. Kan det vara Belle, den utstötta bokmalen i byn intill, som är den som bryter förtrollningen?

 

Den här filmen har en speciell plats i mitt hjärta eftersom det var den första film jag kan minnas att jag såg på bio – sex år gammal, julen 1992 – och när jag har sett om den har jag insett att det måste ha varit den första riktiga filmupplevelsen, den där filmen som var ansvarig för att ha förslavat en till filmmediet. Från och med den stunden var jag ohjälpligt förlorad; ”I lost it at the movies” för att citera Pauline Kael. Det innebär att jag någon gång kommer skriva en längre text om den, men jag kan här nöja mig med att förklara lite grann om historien bakom filmen.

Många ser Disney som kungarna av animerade familjefilmer, men färre vet att studion har haft flera svackor sedan första långfilmen Snövit och de sju dvärgarna för över sjuttio år sedan. På 60- och 70-talet ansågs inte Aristocats eller Robin Hood som speciellt bra filmer, och de var gjorda på påtagligt knaper budget, och det är inte förrän videoeran som de blivit klassiker för många. Liknande går att säga om Disneys 80-tal som innebar en lång radda av filmer som inte direkt rockade båten vare sig hos publik eller kritiker (än idag relativt obskyra Disneyfilmer som första Bernard och Bianca, Micke och molle, Taran och den magiska kitteln, Oliver och gänget; säger inte alls att de är dåliga, bara att det inte är de första man kommer att tänka på).

Förändringen kom i och med Ron Clements och John Musker som Disney-studion anlitade för nya innovationer (främst var man intresserad av att börja använda CGI eller ”datorteknik” som man sa förr); deras första Disney-film Mästerdetektiven Basil Mus (1986) fungerade som ett slags testprojekt och blev studions första ordentliga hit på ett bra tag. När de sedan kombinerade CGI-tekniken med klassisk animation och började använda klassiska förlagor, som man gjort på 30- 40- och 50-talet, inleddes en kort men ljuv ny guldera på 90-talet med Den lilla sjöjungfrun (1989), Skönheten och odjuret (1991), Aladdin (1992) och Lejonkungen (1994) som definitiva höjdpunkter. Filmer som inte bara blev kollosalt sedda och älskade utan som ryckte upp Disney ur sin cred-lösa slum och till och med började odla Oscarnomineringar i bästa film-kategorin.

Det här är filmer som de flesta har sett och ens egen ålder tenderar att avgöra vilken film man ser som favorit. För min del tycker jag ändå att Skönheten och odjuret är den av erans filmer som fungerar bäst. Walt Disneys ursprungliga filosofi var inte att göra filmer bara för barn, och när han gjorde sina långfilmer fanns inte begreppet ”familjefilm”; han ville göra seriösa, animerade långfilmer som behandlade klassiska problem och nådde ut till alla människor genom att frammana universella känslor. Det är därför filmer som Snövit, Pinocchio och Bambi känns rätt seriösa och stämningsfulla, det finns liksom ingen tillgjord ”glättighet” och mörkret i berättelserna är aldrig censurerat; det är också därför Skönheten och odjuret passar bäst ihop med de tyngsta klassikerna, där Lejonkungen och Aladdin (trots att de är fantastiskt underhållande) präglas lite mer av McDonald’s-vänligt lattjolajbans.

Jag älskar hur seriös och oironisk Skönheten och odjuret är: Den behandlar sin historia med vördnad och respekt, som om varje ögonblick är värt att älska. Den använder ett verkligt sublimt, sagolikt bildspråk där det romantiska och kusliga ständigt verkar gå hand i hand och de komiska sidofigurerna  Lumiere, Clocksworth och Madame Potts är elegant genomtänkta och fungerar som karaktärer mer än som clowner. Jag älskar också hur det ”öppna” berättandet från 40-talet återanvänds här – vi klipper sällan mellan sina scener utan scenerna utvecklas medan de pågår, nästan som i en Broadway-scen, från det ena (Gaston försöker fria till Belle) till det andra (Belle sjunger på en äng) till det tredje (Belle blir avbruten av hästen Philippe) till det fjärde (de är i skogen, plötsligt är allt mer hotfullt…); så berättades Bambi (en av mina favoritfilmer överhuvudtaget) och det är underbart att finna samma magiska ”flyt” här.

Samtidigt är det kul hur filmen i sann 90-talsanda bjuder på meta-inslag som ironiserar de mer förlegande inslagen av de gamla klassikerna. Jag gillar i synnerhet hur den gamla skolans Disney-prins här förvandlats till skurk; den odrägliga antagonisten Gaston både sjunger och ser ut som en gammal Disney-prins från 40-talet men här har han blivit en självgod stropp med fiskmås-IQ.

I grund och botten är Skönheten och odjuret en klassisk saga, och den har inte speciellt mycket att göra alls med Jeanne-Marie Leprince de Beaumonts ursprungliga berättelse, som handlar om att skönhet sitter på insidan och att man måste offra sin egen bekvämlighet och gå sin egen väg för att vara ärlig i en förljugen värld (symboliserat här i den gamla klassiska småstadspöbeln, det indoktrinerade samhälle som Belle inte deltar i). Den enda brist jag kan komma att tänka på är den oavsiktliga ironin i slutet. När vi nu lärt oss att skönhet sitter på insidan, varför måste egentligen odjuret bli människa? Efter att hela filmen igenom ha lärt barnen att odjuret faktiskt är ganska sött så blir han istället en plastig himbo med blond hockeyfrilla varpå alla barnen unisont utbrister ”blä!” och tycker han är ful. Så är vi tillbaka där vi började igen.

 

FREDRIK FYHR