Regi: Peter Landesman
Skildring av diverse människor kring Parkland-sjukhuset i Dallas dagarna då John F. Kennedy mördades.
Ibland när man ska försöka hålla sig så rak och saklig som möjligt kan man paradoxalt nog ramla ner i något väldigt förvirrande. Parkland är ett bra exempel på detta fenomen; ett välmenande, antar jag, försök att teckna ett panorama över Dallas de där ödesmättade novemberdagarna 1963 då John F. Kennedy, och därefter Lee Harvey Oswald, sköts till döds. Den anstränger sig så mycket för att vara en opartisk och någorlunda autentisk skildring att den blir varken eller.
För (och detta är förvisso en intressant fråga) vad är poängen med Kennedymordet om man inte drar in konspirationen bakom det? En berättelse om stressade, upprörda människor som ofrivilligt är med om en historisk tragedi? Ett operatiskt requiem för en era? En historisk skildring, bara? En filmatisering av en fackbok?
Parkland både är och känns som det sistnämnda – i det här fallet heter boken ”Reclaiming History: The Assassination of President John F. Kennedy” och är 1.600 sidor lång; opersonligt snarare än opartiskt berättad, befolkad av skådespelare som sällan blir mer trovärdiga än de som brukar vara utklädda till Christoffer Columbus och Einstein i sådana där corny historiska dokumentärer på Kunskapskanalen. Något i iscensättningen av 60-talet har en syntetisk doft av trygghet och fejk; filmen får inget kött och blod och känns aldrig ute efter att vare sig upplysa eller beröra.
Karaktärerna har verkliga förlagor, och det är som sagt alltid väl uppenbart för en åskådare. Med ett undantag – James Badge Dale, som spelar Lee Harvey Oswalds bekymrade bror och övertygar – så består Parkland av idel Skådespelare Som Skådespelar. Billy Bob Thornton är en Secret Service-agent, Ron Livingstone är en FBI-agent, Marcia Gay Harden är sköterska på Parkland-sjukhuset där större delen av filmen utspelar sig och där även läkarna Zac Efron och Colin Hanks är de som försöker rädda Kennedys liv. Det är förstås inte rättvist att säga att de inte övertygar på grund av sin valpighet, men det är tyvärr så. Mer underhållande är det att studera hur Paul Giamatti gestaltar Abraham Zapruder, vars 8 millimeter-inspelning av själva mordet kom att bli del av 1900-talets ikonografi. Minst av allt fungerar Jacki Weaver som Oswalds mamma, en karikatyr av en sydstatsmorsa och jag bryr mig inte om det var så hon var i verkligheten, man kan bara inte ha en tant som går omkring och brölar som J.W Pepper i ett seriöst drama.
Vi får aldrig någon anledning till att bry oss om karaktärerna heller, för de ska inte bjuda på berättelser utan bara göra det förlagorna gjorde i verkligheten. Jovisst, Zapruder sålde sin film till LIFE. Oswald hade hotat den där FBI-agenten tidigare. Mamman var lite tokig. Japp. Jorå. Och Oswald fick bara en fjuttig liten anonym grav ute i ingenstans, medan Kennedy samtidigt begravdes med pompa och ståt. Ja, ödets ironi, poetisk rättvisa eller bara… ja… i en film som Parkland så blir det inte mycket mer än en kontrast utan mening. Den bjuder på bilder den själv inte vill göra något av. Vi vet alla att JFK blev mördad och att det var en traumatisk händelse. Parkland är en film som knappt verkar ha listat ut det.
Det kommer inte som någon överraskning att en så pass (konstnärligt) konservativ film inte bjuder på någon ny information. Frågan är varför man då gör den, och varför man då inte gör den mer intressant. Den är för noggrann med källorna för att vara underhållande dokudrama, men samtidigt för fejkig för att kännas trovärdig. Det enda urskiljbara syftet för filmen är att den ska matcha 50-årsdagen av händelsen. På så sätt fungerar den väl som en lättglömd, TV-filmsliknande bagatell man glömmer på en sekund efter att man sett den. Och det är förstås ett stort minus till en film med ett sådant odödligt och ständigt brännhet ämne som Kennedy-mordet. Film är ett vitalt medium, ett sätt för vår ideologi, våra drömmar, rädslor och känslor att få utlopp. Parkland gjorde mig därmed sugen på att se om Oliver Stones mästerverk JFK (1991), en briljant film som förstår att man inte behöver vara noga med någon björntjänst till opartiskhet så länge man har något på hjärtat vad gäller ett hett ämne. Parkland är som en halvtråkig föreläsning i jämförelse, och den inspirerar inte till mycket mer än lite klotter på skolbänken.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”#SIFF: Parkland”