Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

#SIFF: Blue Caprice

blue caprice

25starrating

Regi: Alexandre Moors

Kryptisk skildring av hur en pojke från Karibien kommer till Amerika och lär känna fadersfigur som visar sig vara paranoid; deras far- och son-relation blir upptakten till en mordodyssé i den lilla staden Beltway, där de till synes utan anledning börjar döda oskyldiga, slumpmässigt utvalda människor. Byggd på den verkliga händelsen hösten 2002 där tio människor mördades 

 

Rent tekniskt sett är Blue Caprice en mycket väl godkänd långfilmsdebut från en ung regissör (Alexandre Moors) och det ger Grey’s Atanomy-stjärnan Isaiah Washington utrymme för att göra en prestige-roll (vilket han ungefär genomför). Här och var, vid enskilda scener, är det också en stark och kuslig film om hur en paranoid människa resonerar och beter sig – men på det stora hela binder inte filmen ihop sina scener till något med en enhetlig poäng. Mer specifikt: Blue Caprice är snygg och välgjord, men den har egentligen inte mycket till poäng utöver sin stil. Den är pretentiös på ett subtilt, men helt fundamentalt, sätt.

Filmen bygger på de verkliga morden som skedde i den amerikanska småstaden Beltway av den bisarra far- och son-duon vars mörka hudfärg var ett debattämne när det begav sig (då man förväntat sig en vit, ensam, galen sydstatsdåre). Morden hade skett om natten, och på måfå, och det tog förhållandevis lång tid för polisen att hitta de skyldiga eftersom de verkade sakna motiv.

På så vis är det inte konstigt att Blue Caprice undviker att klistra på något entydigt budskap eller försöka förklara ”varför” dessa mord skedde. Det Alexandre Moors istället gör är att använda många blå, grå, metalliska färger, låta berättelsen vara långsam och somber, undvika alla sentimentala eller övertydliga grepp och stundtals närma sig dokumentär realism (om än med strikt proffsigt spelfilmsfoto). Den tjugoettåriga Tequan Richmond gestaltar med smärtsam tydlighet den sextonåriga killen som, i brist på bättre ideal och livserfarenheter, lär sig stoltheten i att vara lokal krypskytt/massmördare. Isaiah Washington spelar John, killen som lär honom poängen i att döda människor – Det börjar med besvikna klyschor om att världen är orättvis (”The world ain’t fair, but you have to play”) till alltmer upprörda fantasier om att världen är emot honom; vi kan ana att det hela bottnar i faktumet att John inte har pengar, karriär, hans fru har gett honom besöksförbud, och att livet i allmänhet inte går så bra för honom. Men John är inte normal – Hans gnäll börjar snart ta frenetiska, hotfulla dimensioner; ”I wish she’d die” säger han och inser, via kallast tänkbara orsak och verkan, att han faktiskt när allt kommer omkring kan börja döda folk. Det är som att han ändå inte har något bättre för sig, plus att de alla förtjänar att dö ändå.

Det följer ingen speciell logik, eftersom John är sociopat. Han är starkt spelad av Washington, som bara då och då avslöjar ett visst självmedvetet ”skådespeleri-skådespeleri”, och hans kalla och tonlösa sociopati är vad som präglar filmens stil; den försöker inte förklara, som sagt, utan den tycks bara pågå i en bortdomnad lunk, en mordisk puls. På det sättet är det alltså en skickligt gjord film.

Men den är inte helt tillfredsställande i slutändan, eftersom den gör det för lätt för sig. Trogna läsare vet att jag ibland brukar använda mig av begreppet ”kevin-syndromet” (efter Vi måste prata om Kevin); kort sagt brukar dessa vara indie-filmer som använder sig av en speciell stil för att skapa (ofta obehagliga) känslor utan att faktiskt handla om något särskilt, och istället låta kritiker och åskådare själva hitta på meningar som egentligen inte finns där.

Kruxet är detsamma i Blue Caprice som aldrig förklarar varför dessa två karaktärer har ihjäl folk – eller rättare sagt spelar den på idén att den inte gör det. Samtidigt öppnar den upp för förklaringar i kryptiska repliker om att ”slå tillbaka” och ”veta vad man vill” – och det är dessutom redan från början klart att karaktären John är ute efter en paranoid hämnd på hela världen. Morden bygger på hans ideologi, som består av förvirrat nonsens. Så det är, när allt kommer omkring, ungefär vad poängen är och svaret på ”varför” morden skedde. Filmen är dock så stilistisk att man liksom ”tror” att den inte ger några förklaringar. Murrigheten, det långsamma tempot och det avskalade skådespeleriet skapar en obehaglig stämning, och den tar över hela filmen och besjälar den ända fram till de ödesmättade eftertexterna.

Men det känns alltså i slutändan som en film som försöker vara stark och provokativ utan att riktigt lyckas. Liksom många debutfilmer saknar den det där modet att gå ett extra steg och göra en verkligt originell eller intressant film. Manusförfattaren som går under namnet R.F.I Porto kan ha haft en annan vision med filmen, kanske även Washington (som var medproducent), men regissören Moors verkar inte ha varit ute efter att göra något annat än en kylig och stilig arthousefilm om en hemsk händelse. Inget annat framgår iallafall av den. Titeln syftar till förövarnas bil – antar att det ska vara coolt eller nåt. Det övertygar liksom inte. Blue Caprice är inte strikt dålig; den är skickligt gjord och oundvikligen otäck. Men det är också en ytlig film, som hoppas på att bli tolkad för mer än vad den är.

 

FREDRIK FYHR

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *