Oktoberfest 2013: Spaghettiskräck 3/3 – Från Gore till Garbage

<- Del I. Från Gotik till Giallo.

<- Del II. Från Giallo till Gore.

 

Del III. Drömmarnas dekadens – Eller: Från Gore till Garbage

 

Den italienska skräckfilmen tog ett stort kliv mot det övernaturliga och fantasmatiska, i synnerhet i och med Dario Argentos Suspiria, men den surrealistiska eran kom att bli kortvarig. Det var som att ingen visste hur de skulle göra filmer när all bets were off, och istället svämmades genren över av b- och c-filmer gjorda av skrupelfria figurer som Joe D’Amato och Bruno Mattei som garanterade att italiensk skräckfilm blev synonymt med billigt skräp och ökänt videovåld. Ändå fanns det regissörer som under denna era ändå gjorde lite underhållande filmer – i det här urvalet har jag med Michele Soavi och Lamberto Bava, Mario Bavas son och framför allt Lucio Fulci och Argento själv som gjorde några av de bästa och mest originella filmerna i sin karriär under dessa år under 80-talet, då genren långsamt tappade sin finess, förlorade riktning och dog ut helt. Men det fanns blodiga pärlor på vägen!

*

 

Hedersomnämnig:

Dressed to Kill (1980)

Brian DePalma

 

Dressed to Kill är inte en italiensk skräckfilm men den är värd att nämna i sammanhanget eftersom den var en något så ovanligt som en amerikansk hyllning till giallo-genren, och den kom under eran då den italienska skräckfilmen fortfarande blomstrade om än på väg mot en blodigare och mer sleazy utveckling – och där fungerar Brian DePalma som en perfekt pusselbit: Också han hade en rad filmer under denna tid som blev utskällda för sin dåliga smak och sliskighet, bland annat Dressed to Kill, som väckte ramaskri och kallades kvinnofientlig av människor som inte visste vad giallo var och som aldrig sett en italiensk film inte regisserad av Fellini.

DePalma är kanske filmhistoriens första större meta/mash up-filmare – precis som Tarantino senare skulle göra så har DePalma byggt sina filmer på att rakt av sno från sina favoritfilmer och via klippningen gjort snitsiga, adrenalinhöjande filmer som både fungerar som hyllningar som originella filmer i sig (i de bästa fall). Av alla regissörer DePalma snott saker från mest har Hitchcock varit grundpelaren och även Dressed to Kill innehåller ett par scener som är plagierade från Psycho på ett medvetet patetiskt sätt – men mest alltså är det en hyllning till giallon och i synnerhet Dario Argento. Storn är redan på strikt giallo-nivå: Nancy Allen spelar prostituerad som blir vittne till mord av psycho-killer med skalpell och eftersom polisen (Dennis ”NYPD Blue” Franz) är värdelös måste hon lösa gåtan själv; samtidigt spelar Michael Caine mystisk psykolog som blir psykad av mördaren som tydligen är en före detta patient som ringer och psykar honom. Det är snårigt från början till slut, vissa av DePalmas intriglösningar är lika oväntade som underbart absurda och det som framförallt stannar kvar i en är de Argento-inspirerade spänningsscenerna – ett blodigt mord i en hiss och en utdragen, paranoid vandring genom ett konstmuseum är bland det häftigaste DePalma någonsin filmat – som är nära att matcha Argentos finare stunder. Man kan verkligen säga att de inte görs på det här sättet längre; en sunkig, sliskig, kinky, blodig och samtidigt elegant thriller som Dressed to Kill är en pärla från sin tid, då det ännu fanns utrymme för det alternativa i Hollywood, och de som är intresserade av DePalma kan kolla alla hans mer eller mindre fascinerande thrillers Blow Out (1981), Body Double (1984), Raising Cain (1992), Femme Fatale (2002) och nu senast underskattade Passion, som (det ska erkännas) troligen framstår som obegriplig för en som inte är bekant med DePalma.

 

*

21. Staden med levande döda (1980)

Paura nella città dei morti viventi / City of the Living Dead / Gates of Hell. Lucio Fulci.

Under tiden i Italien var den eleganta giallo-genren död och begraven och i dess ställe hade maskätna zombies stigit ur jorden. Efter att ha öppnat dörrarna för den italienska b-zombiegenren med Zombie Flesh Eaters tog Lucio Fulci steget ut och gjorde den första metafysiska zombiefilmen. Medan det drömska redan fanns närvarande hos Bava och i synnerhet Argento bleknar de i surrealism om man jämför med Fulcis filmer från den här tiden. City of the Living Dead är hans första riktigt fantastiska skräckfilm – Stämningen är ockult, blytung, oktobermörk, full av dimma och dystopiska tecken om ett helvetiskt armageddon. Detta för att medan Argento och Bava var främst inspirerade av Edgar Allan Poe var Fulci desto mer inne på H.P. Lovecraft.

Mer specifikt går storn ut på att en präst i en småstad hänger sig på en kyrkogård och (på något sätt) råkar en av helvetets portar öppna sig. Därefter börjar mystiska saker hända i den lilla staden, och på väg dit är en reporter (Christopher George) och ett medium (Catriona MacColl) som måste stänga porten innan staden invaderas av zombies. Men exakt varför staden ballar ur är svårt att säga – den här filmen är fullständigt ologisk och helt uppåt väggarna konstig, med random karaktärer som kommer och går, ett mysterium som aldrig får någon förklaring, spöken som uppenbarar sig hit och dit och folk som automatiskt gråter blod, en intrig som knappt hänger ihop ens lite grann och ett av filmhistoriens absolut konstigaste slut.  Därutöver är det en groteskt splattrig film med huvuden som borras sönder, hjärnor som mosas ihop och så spyr en tjej upp sina inälvor vid ett tillfälle. Men det hela är infernaliskt underhållande om man gillar det gotiska och inte blir för förvirrad över att en film med riktiga filmiska ambitioner också kan vara helt b med kackiga dialoger och skådespelare och exploativt övervåld.

*

*

22. The Beyond (1981)                                                                                                                

…E tu vivrai nel terrore! L’aldilà. Lucio Fulci.

 

Det här är en av mina favoritfilmer överhuvudtaget. Det är oundvikligen så att jag kommer återvända till den med en längre text någon dag, så jag ska försöka hålla mig kortfattad. The Beyond är Fulcis naturliga fortsättning på City of the Living Dead – en ännu mer obegriplig, men också ännu mer koncentrerad, apokalyptisk drömskräckfilm där karaktärerna tycks dömda från första början och hela filmen bara irrar runt i en slags meningslös dimvandring. Tekniskt sett handlar filmen om en tjej (Catriona MacColl, igen) som ärver ett gammalt hotell som hon börjar rusta upp, varpå en av helvetets portar öppnas (igen) och konstiga saker börja hända (igen), vilket inkluderar att döda börjar gå (återigen). Men The Beyond är mindre spretig än City of the Living Dead och mer fulländad – inte nog med att den är obegriplig, anarkistisk och envist på tvären med att tillfredsställa sin åskådare, den lyckas vara det så att det verkar logiskt för filmen i sig; den börjar, pågår och tar slut i en och samma perfekta rörelse och man ifrågasätter den aldrig. När den är slut sitter man bara där och gapar.

The Beyond är en evigt missförstådd film, såväl av de flesta ”riktiga” kritiker (som enligt schemata är låsta till sin smak och tvingade att se alla de här filmerna som skräp eller i bästa fall charmig kitsch) som av skräckfilmsfans som tyvärr bara tenderar att tycka om Fulci för hans överdrivna mängder gore (vilket inte gör mycket för att öka denna fundamentalt underskattade regissörs status). Bortser man från det sedvanligt melodramatiska skådespeleriet och dialogerna – som jag tycker har en helt egen charm – tycker jag det står självklart att The Beyond är ett mästerverk i sin genre och den kanske mest lyckade helt ”surrealistiska” skräckfilm som gjorts, åtminstone on par med Polanskis Repulsion och  David Lynchs (också underskattade) magnum opus Inland Empire.  Den är medvetet handlingslös och följer istället en apokalyptisk drömlogik som är mörk, deprimerande, overklig, förbryllande, gåtfull och som hela tiden osar av en påträngande känsla av att världen håller på att sugas ner i ett stort helveteshål av bibliska proportioner. Fenomenal musik av Fabio Frizzi, Fulcis kapellmästare (på synten), också. Naturligtvis finns här ett par grisiga ögonblick vad gäller våld, men jag ska vara kättaren här och säga att det finns en version nästan helt utan våld som heter The Seven Doors of Death och filmen är så effektiv överlag att den versionen märkligt nog också fungerar.

*

 

23. Huset vid kyrkogården (1982)                                  

Quella villa accanto al cimitero / House by the Cemetery. Lucio Fulci.

 

House by the Cemetery brukar ses som den sista delen i en trilogi inledd med City of the Living Dead och The Beyond, vilket alltid stört mig på ett nördigt sätt. Vill man ha en zombietrilogi av Fulci ska man se Zombie Flesh Eaters, City of the Living Dead och The Beyond – de följer till och med varandra kronologiskt, på ett ungefär. House by the Cemetery är då också mer logisk som en ”+1”-typ av film för Fulci; lite mindre inspirerad och helgjuten, men fortfarande en av hans bästa.

Storyn är lite mer logisk nu och rör sig på Huset som gud glömde-territorium och försöker alldeles säkert också rippa The Shining, som var en stor videoframgång. Catriona MacColl (igen) spelar mamma till lille Bob (Giovanni Frezza, barnskådespelaren framför alla andra i dessa filmer) som tillsammans med läkarpappa (Paolo Malco) bosätter sig i ett Boston-hus som tidigare ägts av en kollega som tagit självmord efter att ha dödat sin älskarinna. Det här låter förstås som en dålig idé, inte minst eftersom den döde kollegan gjort ett arbete om en högst märklig filur vid namn Dr. Freudstein (!) och eftersom lille Bob får uppenbarelser av spökflicka som varnar dem för att stanna kvar i huset. Och, well, jag ska inte spoila vad som gömmer sig i källaren men inte är det något trevligt…! Sanningen att säga är den här filmen riktigt creepy emellanåt, och därtill en av Fulcis mest välskrivna och lite välspelade. Spänningen byggs sakta upp medan alla spökgenrens regler följs hängivet av Fulci, som är på gott humör här och avrundar det hela med citat av Henry James om hur alla barn är monster (!!). Storyn är måhända mer konventionell än i de föregående filmerna men det är ändå oklanderligt suggestiv atmosfär, snygg musik av Walter Rizzati och lite mer seriös än bara campy, kanske regissörens på-riktigt-läskigaste film. (Det enda som sticker ut är öppningsscenen där kids mördas ála slasher-film, vilket är helt random för handlingen och överlag bara explotation-klumpigt komiskt).

*

 

24. Tenebrae (1982)

Dario Argento

 

I och med Deep Red gjorde Argento den slutgiltiga giallon, filmen som sköt det dödande skottet i genren och lämnade den till att förtvina i en lång och plågsam dekadens under resten av 70- talet. I och med Tenebrae kom han med nådaskotet, ”the giallo to end all giallos” för att citera skräckfilmsforskaren Catherine McCormack. Man kan ana en underliggande ilska i denna genialiska film; kanske Argento var arg över att han tappat suget på det surrealistiska efter Inferno, kanske han var upprörd över hur den italienska skräckfilmen blivit synonymt med b-filmer på video, kanske var han bara arg på sina egna kritiker eller kanske han bara sörjde Mario Bavas död. Kanske var det allt på en och samma gång. Det finns en vrede i Tenebrae som Argento ständigt arbetar med att försöka hålla tillbaka; det är en kall film, extremt smidig och elegant iscensatt, emellanåt enormt våldsam och brutal med ett par scener som får en att tappa andan av ren chock. Det hela är en oemotståndlig antites till den mustiga fantasiskräck Argento perfekterade i Suspiria och Inferno, och långt ifrån gläjden och den organiska känslan i till exempel Deep Red.

Mycket av det som är spännande med filmen har att göra med överraskningar man ej bör spoila så det räcker med att säga att storyn är förrädiskt enkel och standard-aktig för en giallo: En internationellt känd deckarförfattare (Anthony Franciosa) beger sig till Rom för en pr-kampanj åt sin nya bok ”Tenebrae” men blir offer för en fanatisk galnings trakasserier, en sadistisk mördare som har ihjäl människor brutalt på samma sätt som i boken. Inget nytt under solen där och bara faktumet att huvudpersonen är en deckarförfattare ger en ledtråd om att Tenebrae är en metafilm, något utöver det vanliga. Han och kriminalkomissarien Guiliano Gemma har flera konversationer om mord och galenskap och intrigen kryllar av villospår och det är länge omöjligt att veta vem mördaren är. Inte heller bryr man sig, för man är upptagen (i synnerhet som filmnörd) att bli imponerad över Argentos banbrytande kameraarbete här – en crane-shot får en i synnerhet att känna att Tenebrae försöker vara skräckfilmernas Citizen Kane. I en tid då den italienska skräckfilmen eskalerade i en alltmer billig och blodig fors av explotation står Tenebrae som ett briljant, pedantiskt uträknat, kyligt perfekt stycke kitsch-konst. Det är en av Argentos allra bästa, i synnerhet om man ser den fler gånger vilket den tjänar på.

*

25. The New York Ripper (1983)

Lo squartatore di New York. Lucio Fulci.

 

The New York Ripper är eventuellt den mest omtalade och skandalomsusade filmen från den italienska skräckeran, om inte annat för att Fulci själv hamnade i domstol och fick bevisa att han faktiskt inte dödat någon på riktigt (OBS! Sant). Även många fans av dessa filmer avskyr The New York Ripper där de inte har problem med autentiska djurmord (som i Deodatos Cannibal Holocaust) eller sex med lik (Jörg Buttgereits Nekromantik). Anledningen är att den bara är för mycket, en slags Clockwork Orange av italohorror. Den är så sadistisk, så sunkig, så äcklig, så hypervåldsam, pervers, så urbota sleazy och till synes så maniskt kvinnohatisk att den endast kan rekommenderas till de med ett särintresse för dessa filmer.

Men jag ska rakt upp och ner erkänna att jag, um, ”gillar” den. Den är grotesk, ja, men det är också en av Fulcis bästa och mest intressanta filmer. Och precis som med Argento i Tenebrae verkar det finnas en obehärskad vrede inuti The New York Ripper; det är en ursinnig, skoningslös och bottenlöst svart film. Men framför allt finns det fler sätt att tolka den på än bara den automatiska ”sexistisk skräckfilm”-tolkningen, vilken blir ännu enklare att stämpla eftersom den italienska skräckfilmen är en subgenre av extra låg klass. Man får komma ihåg här att Fulci var en första klassens misantrop och hans filmer är inte patriarkala på samma sätt som (många av) Hitchcocks till exempel. Fulci var en pessimist som inte gillade människosläktet överhuvudtaget och medan många av hans filmer är bra exempel på det är nog The New York Ripper den bästa. Storyn är som vanligt en standard-historia där en polis försöker jaga rätt på en seriemördare som ringer och terroriserar honom (och låter som en anka!); kruxet är att mördaren har ett patologiskt kvinnohat och tenderar att lemlästa deras bröst och karva upp deras underliv med diverse tillhyggen (paus för reaktion) och polisen själv (Jack Hedley) är en sluskig gubbe som har sex med prostituerade. Överhuvudtaget finns inte en enda sympatisk karaktär i den här filmen, förutom möjligen en nioårig flicka som ligger på sjukhuset och dör i cancer. Storyn utspelar sig längsmed sjabbiga gränder och på sexklubbar, och alla inblandade karaktärer sysslar med perversioner av olika slag; bland annat en överklasskvinna som dras till sjaskiga barer där hon kan få bli utnyttjad av sluskiga män (vilket hon förstås går igång på) och en annan läskig typ spelad av kultikonen Howard Ross som agerar red herring eftersom han saknar fingrar på ena handen. Mördarens motiv visar sig senare ha att göra med avundsjuka och familjesplittring, vilket är en intressant hint om att hela den här filmen är ett resultat av Fulcis egna komplex och tillkortakommanden. Han var en arg farbror som alltid kände sig överkörd av branschen, var svartsjuk på Argento, och han led livet ut av att hans fru begick självmord och hans dotter dog i en bilolycka. Med dessa saker i åtanke är det svårt att inte tolka The New York Ripper som en exorcerande film; en bisarr, nihilistisk, öppet provocerande och extremt våldsam ultravåldsfilm gjord av en farbror som behövde göra en sådan film. Det finns till och med en samhällskritisk dimension i filmen – om vår cyniska avumanisering i metropolen – som föreslår att vi får de skräckfilmer vi förtjänar. Sen finns det förstås kackiga repliker och skådespelare, som vanligt, vilket genererar ett och annat trösterikt ofrivilligt komiskt ögonblick. Inte en film för alla, då, men jag har den med på listan för trots att jag bara sett den två eller tre gånger har jag aldrig glömt den.

*

26. Rats – Nights of Terror (1984)

Rats – Notte di terrore. Bruno Mattei.

Om man ska prata om den italienska skräckfilmens dekadens under 80-talet finns det många regissörer man kan nämna – kanske i synnerhet deuchebaggen Joe D’Amato som till slut gick steget ut och började göra rena porrfilmer – men man kan börja och sluta med Bruno Mattei, den italienska explotation-filmens Ingmar Bergman. Mattei började arbeta i branschen på 60-talet men blev inte regissör förrän på 70-talet när han insåg att man kunde göra lukrativa explotation-filmer med speciellt tabubelagda teman som ”erotiska” filmer om nazistiska koncentrationsläger (”Naziplotation”), eller varför inte kloster (”Nunsplotation”); det var många Emanuelle- och Caligula-rippoffs för Matteis del ända tills skräckvågen började komma igång och han började göra verkligt komiska och underhållande filmer. Jag har inte sett alla – eller ens speciellt många – men jag tror Rats: Night of Terror kan vara den mest underhållande.

Trailern ger en sammanfattning:

Yep. Det rör sig om prima skräp! Mattei ansåg tydligen att Rats var hans bästa film, så den är inte något att underskatta. Storyn utspelar sig år 2015 efter en nukleär förintelse – postapokalypsplotation, en annan subgenre, inte lång tid kvar nu förresten! – och handlar om ett gäng överlevare som är på väg… ja, vart de nu är på väg. Långt kommer de inte för de blir snart attackerade av hundratals hungriga råttor som är genetiskt manipulerade – eller nåt sånt – och det hela är hursomelst vansinnigt roligt och en oumbärlig film att riffa loss med på en fest eller så. Vill man ha en helkväll kan man även dra på Matteis Virus: Hell of the Living Dead (en Romero-spinoff) och Zombi 3 (eller Zombie Flesh Eaters II, om man vill) – också två hysteriskt roliga filmer. Zombi 3 har i synneret en replik jag aldrig kommer att glömma i hela mitt liv. När en tjej vid namn Patricia frågar sin pojkvän om han mår bra efter att a blivit biten av en zombie: ”I feel better Patricia, but I’m thirsty… for your blood!” Oh, happy days.

 

 

*

27. Phenomena (1985)                                                                                                               

Creepers / Phenomena. Dario Argento

 

Phenomena är Dario Argentos mest missförstådda, underskattade och personliga film. Det var inte många som visste vad de skulle göra av den och till och med de största Argento-beundrarna bland skräckfilmskritiker – som Caterine McCormack och Alan Jones – tyckte den var konstig och/eller ”nonsens”. Jag vet inte om de reviderat sina ståndpunkter sedan 1985 men de bör ha gjort det – i efterhand känns det tydligt att Argento med Phenomena, när han blivit klar med alla sina erövringar i skräckfilmsgenren, målar med en friare canvas och är ute efter något mer personligt. Filmen gjordes mitt under hans uppbrott med musan Daria Nicolodi och storyn känns som ett förtäckt kärleksbrev till hans barn, i synnerhet dottern Asia Argento som senare skulle vara med i många av hans filmer; en tonårig Jennifer Connelly, i sin andra roll någonsin, spelar en tjej som älskar insekter (vilket Argento faktiskt också gör, tro’t om du vill) som anländer på en fascistoid flickskola i Schweiz, en gång i tiden grundad av Richard Wagner, samtidigt som en galen mördare härjar. Som för att göra det personliga ännu mer uppenbart är hennes pappa en ständigt frånvarande ”världsberömd Hollywood-skådespelare”. Naturligtvis hamnar hon också i extra stor fara och måste hitta mördaren själv, men hon kan få ”hjälp” av en rullstolsbunden insektsforskare (Donald Pleasence, kring tiden han bara gjorde Halloween-uppföljare) och hans sjuksköterska Inga, som är ”a very good nurse!” trots att hon är chimpans.

Jag tror en grej som förvirrar folk med Phenomena är att skräck- och giallo-elementet inte är i centrum av storyn. Argento var här, skulle jag tro, helt ointresserad av mordmysterium och identiteten på mördaren är en slags bluff (jag ska inte avslöja något). Istället är Argento intresserad av att göra en film som hyllar biologi, djur och natur och naturens gång – jag tror till exempel inte att titeln syftar till övernaturliga fenomen utan till ordets ursrpung, grekiskansk phainomenon, kort sagt allting världsligt, ”allt vi kan se”; naturen. Connelly står som en idealiserad figur som har kontakt med naturvärlden, framför allt djur och insekter och parallellt med att hon löser mysteriet så handlar filmen även om hennes pubertet och hennes möte med den del av naturen hon med sitt unga psyke ännu inte kan bearbeta psykologiskt; döden, förruttnelsen, naturens obarmhärtiga fulhet, perfekt symboliserandes i en slags pool av bajs i slutet.

Jag började en gång på en överdrivet lång scen-för-scen-analys på den här filmen, men blev aldrig klar (en dag, dock!). Jag tycker med andra ord det är en fascinerande film, även om det kan kräva flera omtittar. Som i fallet Tenebrae var jag inte överförtjust i Phenomena första gången jag såg den, men med tiden har jag hittat mer och mer i den och jag tycker nu dessa två filmer tillsammans med Deep Red är Argentos bästa, eller åtminstone mest intressanta. Phenomena är en märklig, sublim och ganska vacker film, lite skämd av sporadisk knepig hårdrocksmusik på soundtracket (även om det förstås inte är något fel på Iron Maiden och Mötorhead i sig) och om man tolkar den som Argentos hyllning till naturen, hans kärlek till sina barn och en film om just hans egna intressen så kan man prata länge och väl om den.

 

*

28. Demons (1985)

Demoni. Lamberto Bava

 

Man kan inte säga att Lamberto Bava, Marios son, gick till historien som en arvtagare till den italienska skräckfilmen, men å andra sidan stod han bakom flera av 80-talets mest underhållande skräpfilmer. Man bör här notera att Lambertos filmer inte var så dåliga att de var roliga – som Rats – och han var långt ifrån talanglös – som Bruno Mattei – men hans filmer var helt klart lattjo, ofta skräpigt fantasy-orienterade och skamlöst underhållande. Det bästa exemplet kanske är Demons; en typiskt surrealistisk italiensk b-skräckfilm från 80-talet där ett par människor blir utdelade gratis biobiljetter till en film utan titel på en okänd, i själva verket ”hemsökt” biograf. Filmen-i-filmen handlar om demoner och återuppväckning av de döda och är lika b som Demons själv; olyckligtvis visar det sig att filmen har en fantastisk effekt på biografen och snart börjar biobesökarna förvandlas till blodtörstiga bestar och kampen för överlevnad inleds!

Det finns inte mycket mer man behöver tillägga, den här filmen innehåller galna demoner, kaotiska mängder blod och gore, och den spårar ut minut för minut i svärdfighter, motorcyklar och en kraschad helikopter. Det hela är ungefär som en korsning mellan en Romero-film som Dawn of the Dead och det kaotiskt komiska i Sam Raimis Evil Dead-filmer. Naturligtvis kryllar Demons av dåliga skådespelare och en massa trams, men den är välgjord, med flera surrealistiska mardrömsinslag som fungerar, en del faktiskt smarta hugg mot Hollywood-klyschor och riktigt fina gamla specialeffekter. Extra plus för underbart odrägligt 80-talssoundtrack med dundrande trummaskiner, hårdrocksgitarrer och pulserande ylningar signerade Claudio Simonetti, Mötley Crüe, Billy Idol och Go West med flera.

*

 

29. Deliria (1987)

Stage Fright / Deliria Michele Soavi.

Michele Soavi tillhör liksom Lamberto Bava en yngre generations genre-regissörer som främst under 80-talet gjorde väldigt underhållande b-filmer i flera olika genrer. Michele Soavi hade varit assistent och skådespelare i till exempel City of the Living Dead och Lamberto Bavas mycket underhållande jakt-actionfilm Blastfighter (1984). Deliria – eller Stage Fright – var hans första film som regissör och fastän det på nästan alla tänkbara sätt är en vanlig slasher är det en imponerande första film. Storyn går ut på att ett par fattiga, okända och underbetalda skådespelare, samt en envis men lika fattig regissör, kämpar för att sätta upp en musikal på en liten teater. När en medarbetare mördas ser de en skamlös men godtagbar chans att tjäna pengar på nyhetsuppbådet och stänger in sig redan samma kväll för att repetera. Givetvis är mordet ingen engångsföreteelse och de inser snart att de är instängda med en psykotisk mördare – utklädd till en uggla! Vid det här laget sjunger denna era på sista versen och Deliria är mer inspirerad av amerikanska filmer som Halloween och Fredagen den 13:e än grunden som lades av Mario Bava och fortsatte med Argento och Fulci. Men, å andra sidan, det är okomplicerad skräck-underhållning som både är ohyggligt blodig, tekniskt välgjord, enkelt underhållande rakt igenom och även om logiken hoppar ut genom fönstret då och då finns det betydligt mer korkade rysare i samma stil. Soavi skulle fortsätta göra ett par skräckfilmer av rätt hög klass – The Church (1989), La setta (1991) och Dellamorte Dellamore (se nedan).

*

 

30. Opera (1987)

Dario Argento

Fans brukar se Opera som Dario Argentos sista riktigt bra film – jag skulle dra gränsen fram till underskattade Stendhal Syndrome (1996) – innan hans filmer blev mer mediokra för att under 00-talet bli direkt kackiga. Jag tycker personligen inte alla Argentos senare filmer varit usla utan flera är tvärtom ganska intressanta – men det är märkbart att de är mindre engagerade och framför allt gjorda på mindre budget, men å andra sidan har Argento varit över pensionsålder ett tag. Hursomhelst är Opera i sanning en magnifikt iscensatt skräckmelodram om en ung operasångerska, med en skandalös men ljuvlig moders rykte bakom sig, som blir stjärna över en natt med huvudrollen i Macbeth. Inte långt senare börjar hon bli trakasserad av en mycket ond seriemördare – surprise, surprise!

Opera var när det begav sig den största produktionen Argento gjorde och blev en av hans mest kommersiellt framgångsrika filmer i hemlandet – kanske är det något med italienarna och deras opera, för det finns något elegant pompöst över hela filmen. Operamiljön för verkligen fram Argentos estetiska briljans, och mordscenerna är chockerande fabulösa, och garanterade nagelbitare. Ändå är det en mer ”fluffig” Argento-film, liksom Deliria lite mer inspirerad av den amerikanska slashergenren, som fungerar bäst som barrock underhållning. Opera innehåller dock ett par av de sista verkligt originella finesserna i Argentos karriär, bland annat ett helt makalöst användande av kran-kamera (en fortsättning av scenen i Tenebrae) som låter oss se händelser inifrån ögonen av en korp, och filmens signatur-effekt; mördaren attackerar huvudpersonen genom att binda henne och fästa nålar under hennes ögonlock så att hon tvingas se morden ske framför sina ögon. Parallellen är uppenbar; Argento vill inte att vi ska blunda för våldet inom oss och han gillar inte sina moraliskt indignerade kritiker. För övrigt kan Opera också placeras i Argentos surrealistiska period, för under de sista tjugo minuterna gör filmen en vurpa som kommer en som en total överraskning och lämnar en helt förbluffad. I vilket fall som helst: Opera är en mindre perfekt Argento-film, men fortfarande en underhållande skräckfest.

*

 

 

31. Dellamorte Dellamore (1994)                                                              

Cemetery Man / Dellamorte Dellamore. Michele Soavi.

 

Mellan Opera 1987 och Dellamorte Dellamore 1994 finns det förstås nog med italienska skräckfilmer för att fylla en sådan här lista igen men liksom i fallet med giallo-filmerna under slutet av 70-talet var de mindre inspirerade och ingen kan sägas vara obligatorisk för en som är helt oinvigd till denna subgenre (Jag ska återkomma med en kort, snabb lista på 31 ytterligare italienska skräckfilmer för den som nu vill ha det). Det görs förstås skräckfilmer i Italien fortfarande – en ny film vid namn Tulpa är jag i synnerhet nyfiken på – men inte mer än i något annat land, och även om den italienska skräckfilmsfesten var över vid 1994 kan Soavis roliga Dellamorte Dellamore ses som erans sista film.

Det är en svår film att förklara. Dellamorte Dellamore – eller ”Cemetery Man” som USA-titeln lyder – är en sådan där film som ballar ut efter att redan från början vara ganska uppåt väggarna. Storyn börjar med att Rupert Everett spelar Francesco Dellamorte, en bitter kille som jobbar på en kyrkogård där han nattetid skjuter zombies i huvudet för var sjunde natt vaknar liken upp och börjar vandra runt – ingen vet varför och ingen bryr sig heller. Intrigen, som tydligen är byggd på en roman, verkar hitta på sig själv medan filmen pågår. Utan vidare förvarning blir huvudpersonen kär i en tjej som tänder på kryptor och vill ha sex på hennes nyligen avlidne mans gravsten – snart därefter vaknar han till liv, hon ”dör av skräck” och vaknar sen till liv och blir en zombie själv. Men lugn, lugn, detta är inte spoilers, för jag har bara beskrivit filmens första tjugo minuter. Resten av filmen ramlar huvudstupa in i den ena galenskapen efter den andra och innefattar bland annat zombies på motorcykel, huvudpersonens stumme och eventuellt förståndshandikappade assistent Gnaghi (Francois Hadji-Lazaro) som blir kär i ett talande huvud, som i sin tur har förmågan att flyga runt och bita folk som hon behagar. Vid något tillfälle går Francesco in i ett Jekyll och Hyde-mode och börjar ha ihjäl folk nattetid utan särskild anledning och ju närmare en ”upplösning” filmen kommer desto mer trippad och flum-filosofisk blir den. Det finns helt klart något anarkistiskt över Dellamorte Dellamore och den går att tolka som en satir över skräckgenren, där anyting goes för spektaklets skull och där det inte spelar någon roll om man är levande eller död, men mjae, mest av allt fungerar den nog som en galen och infernaliskt underhållande hybrid av Braindead, Return of the Living Dead, The Frighteners och Evil Dead. Denna film har blivit en av de stora kultfavoriterna på senare år – och omnämndes till exempel av James Rolfe i hans Monster Madness-maraton för några år sedan – och det är inte för inte. Det är en av relativt få exempel på en kultfilm som faktiskt förtjänat sitt kultfölje: Dellamorte Dellamore är mer än en kul idé och mer än en meningslös tripp, jag tror åtminstone det; främst av allt är den och helt oförutsägbar ända från början till det häpnadsväckande slutet. Sedd i sitt sammanhang är också Dellamorte Dellamore summan av sin genres historia. Här finns de ockulta och gotiska Poe-anslagen från Mario Bava, den tekniska skickligheten och de nästan onödigt snitsiga kameralekarna från Argento, den totala misantropin från Fulci men också en helt egen typ av sardonisk humor som gör filmen till en mycket stark föregångare till filmer som From Dusk Till Dawn och Shaun of the Dead. Och bara en genre som gått igenom en metafysisk vändning som den på 80-talet kan våga sig på att ha ett sådant häpnadsväckande sublimt och drömskt slut som denna film har. Dellamorte Dellamore är en riktig liten pärla och en värdig epilog till denna unika era i europeisk filmhistoria.

 

*

31 italienska skräckfilmer (en kanon)

1. Djävulsmasken
2. The Girl Who Knew Too Much
3. Blod och svarta spetsar
4. Kill Baby Kill
5. Ljudet från kristallfågeln
6. Hatchet for the Honeymoon
7. Bay of Blood
8. Mannen i svart
9. The Red Queen Kills Seven Times
10. Don’t Torture a Duckling
11. A Lizard in a Woman’s Skin
12. Short Night of the Glass Dolls
13. Baba Yaga
14. Torso
15. Spasmo
16. Deep Red
17. Suspiria
18. Shock
19. Zombie Flesh-Eaters
20. Inferno
21. Staden med levande döda
22. The Beyond
23. Huset vid kyrkogården
24. Tenebrae
25. The New York Ripper
26. Rats – Nights of Terror
27. Phenomena
28. Demons
29. Deliria
30. Opera
31. Dellamorte Dellamore