0-2

V/H/S 2

vhs 2

2starrating

Regi: Jason Eisener, Gareth Evans, Timo Tjahjanto, Eduardo Sánchez, Gregg Hale, Simon Barrett, Adam Wingard.

En samling found footage-kortfilmer som hålls ihop av en dum ramhistoria där två privatdetektiver tittar igenom diverse band i ett mystiskt hus.

 

Jag har belönat V/H/S 2 med två stjärnor för när allt kommer omkring är den ”bättre” (åtminstone 30 minuter kortare) än den patetiska V/H/S och till skillnad från den så innehåller den ett helt segment som faktiskt är riktigt bra. Men det är verkligen inte någon minnesvärd film och jag vet i min själ att den är värd mindre. Det som i synnerhet är kännbart med den är hur desperat den försöker hålla idén om found footage-filmen vid liv. Hela filmen är en enda lång uppvisning av skrattretande exempel på hur man kan forcera karaktärer att fortsätta filma när de inte bör.

Genomgång: Den första filmen handlar om en kille som opererar in ett kamerachip i sitt eget öga (ah, but of course) och därefter börjar se dödliga hallucinationer. Den andra handlar om en kille som blir attackerad av zombies när han är ute och cyklar (kameran är i hjälmen dårå). Den fjärde handlar om ett par sedvanligt osympatiska ungdomar som har kameran fastmonterad på sin hund. Och ramhistorien är ungefär exakt som i V/H/S – en duo är i ett hus och ser igenom dessa filmer, som av någon anledning är inspelade på VHS, men nu är de privatdetektiver istället för inbrottstjuvar.

Jag nämnde inte den tredje historien där, för det är den som faktiskt är bra. Regisserad av Timo Tjahjanto och Gareth Evans (som gjorde The Raid) handlar den om ett journalist-team (så vi har faktiskt en bra anledning till att detta filmas) som besöker en kult i Indonesien, vilket leder till slakt på alla inblandade med demoniska proportioner… Ja, jag sa att jag gillade den? Det hela är bara ett enda långt galet blodbad men det är skickligt genomtänkt och det fungerar som nagelbitande spänning. Och något sådant fanns ingenstans i första filmen och inte heller någon annanstans i andra. En extra stor besvikelse är att Eduardo Sánchez, ena halvan bakom The Blair Witch Project, är en av regissörerna och bara levererar den undermåliga cykel-storyn.

Det här är en sådan där film där man skulle kunna slösa sin tid genom att skriva mer än filmen är värd. Ta till exempel det meningslösa försöket att göra homage till VHS-formatet vilket egentligen bara är försök att locka in folk via nostalgi och i praktiken snarare tvärtom: V/H/S och i synnerhet dess uppföljare har ingenting med VHS-kultur att göra, utan visar istället upp de senaste experimenten i POV-filmande för YouTube och Instagram-generationen. På så sätt kan detta vara en av de första ”post found footage”-filmerna; genren är kanske död, eftersom vi kanske inte längre kan bli övertygade av en found footage-film; istället är det en återgång till ruta noll och bokstavligt talat hemmavideofilmer istället för riktiga filmer. Jejjj…

 

FREDRIK FYHR