Oktoberfest 2013: Spaghettiskräck 1/3 – Från Gotik till Giallo

 

Vi är mitt inne i oktober och det är hög tid att dra igång ett skräckfilmsmaraton. Jag är inte mycket för Halloween – som jag förklarade förra året – men det går inte att förneka att hösten är den mest idealiska tiden för att burra ner sig i mörkret och avnjuta skräck och sci fi-filmer; gärna de mer b-filmsaktiga och kultiga.

Eftersom det redan gjorts en miljon sådana här listor så erbjuder Videosöndag något lite mer alternativt: I tre delar ska vi gå igenom den korta men oefterhärmliga italienska skräckfilmsvågen från 60-talet till 80-talet; från uppkomsten av giallo-deckaren till splatterfilmerna som fick moralens väktare i England och Sverige att se rött på 80-talet.

Denna era innehåller några av filmhistoriens mest originella och blodisande bisarra filmer och de liknar faktiskt ingenting annat. Det har nuförtiden blivit lite hipstrigt, tycker jag det verkar som, att name-droppa italienska skräckfilmer och regissörer som om det vore något med det. För ett tag sen fick jag höra att jag måste se A Lizard in a Woman’s Skin av Mario Mamba.

– Vilket roligt namn! Vem är det?

– Mario Mamba! Giallons gudfader!

– Ah, sa jag (fortfarande med skrattet i halsgropen). Du menar Mario Bava? Och det var väl Fulci som gjorde den filmen?

Ah, tsk tsk tsk. There is always someone somewhere, with a big nose who knows.

 

Hursomhelst. De italienska skräckfilmerna som kom mellan 60- och 80-talet var barrocka, eleganta, stilistiska, redan från början subversiva och med åren alltmer blodiga och hysteriska. Det dessa regissörer inte hade i budget, öra för dialoger och skådespelare, tog de igen i fantastisk fantasiförmåga och teknologisk briljans. Det internationellt mest kända namnet är Dario Argento, men han är bara toppen av isberget. Från början var det Mario Bava som inledde eran med sina giallo-filmer (om vilka vi ska komma till alldeles strax). Filmerna i denna subgenre, under eran som följde Bava, är obligatorisk för alla som på allvar är intresserade av skräckfilmer.

Dessa filmer har ett kultfölje som via Internet bara växt sig starkare de senaste tio åren; detta eftersom filmerna som kom under de här åren tidigare var ohyggligt svåra att få tag på. Jag minns när jag själv i tonåren stirrade på bilder från dessa filmer och levde i tron att jag aldrig i mitt liv skulle få se knappt en enda. Men nu går de att få tag på, på en mängd olika sätt förstås, och frågan är snarare om man hinner se alla under ens livstid. Svaret är förstås nej, troligen, eftersom det kom hur många giallo och skräckfilmer som helst från Italien under erans tjugoåriga (ungefär) storhetstid.

Detta är historielektionen, och ett urval av 31 filmer som kan sägas vara obligatoriska.

 

*

 

Del I: Från Gotiken till Giallon.

I vampiri (1956).

 

Italienarna har, vad gäller filmkulturen, alltid varit bra på att sno idéer från resten av världen och göra egna varianter av, och ibland egna uppföljare på, kända filmer och varumärken. Det var därför inte konstigt att man i slutet av 50-talet började göra gotiska skräckfilmer på låg budget i samma stuk som Hammer-studion i England; med viktorianska miljöer och vampyr-historier erbjöd filmerna rätt mängd läskiga kråkslott och urringade bröst för att säkerställa att få pengarna tillbaka.

Precis som i Hammer-filmerna gjordes dessa filmer av veteraner som visste hur man gjorde det mesta av en budget. Skillnaden var att italienska veteranerna hade ett helt annat temperament än de brittiska. Mario Bava var redan en veteran-fotograf när han fotade I vampiri (1956), filmen som inledde hela denna era. Tekniskt är filmen regisserad av Riccardo Freda, som var mest intresserad av att göra fantasy-filmer och helt apatisk vad gäller skräck, och idag märker man Bavas fotspår över I vampiri mer än någon annans.

Fler monster och vampyrfilmer följde med generiska titlar som Caltiki the immortal monster (1959) och Vampire and the Ballerina (1960) men det var inte förrän Bava började göra thrillers som den specifikt italienska skräckgenren som den är känd idag tog fart.

Det var Bavas filmer på 60-talet som satte standarden för vad som blev känt som giallon: Extremt snitsigt fotade och klippta deckare där stämningen alltid var svettig och paranoid; mördaren använde gärna skalpell och var klädd i svarta läderhandskar, hög trenchcoat och hatt; morden hade en nästan sexuell förvridenhet och mördaren var alltid omöjlig att lista ut eftersom alla karaktärer var störda och polisen gärna inkompetent; inkorporerade i det hela var den italienska folksjälen – gåtorna hade ofta att göra med uråldriga mytologiska motiv; bildkonst, operor och klassisk musik fanns ofta i fokus. Samt en hel del nakna kvinnokroppar, den för italienarna så prekära syndiga köttlusten och diverse allmänna vedervärdigheter.

Från den rena giallo-filmen på 60- och 70-talet skulle den italienska skräckfilmen närma sig det övernaturliga och fantasmatiska och bli ännu mer dramatiska. Men i början var de fortfarande jordbundna och eleganta, och byggde på svettig, psykologisk terror och fantastiska exempel på stil över substans när den är som allra skickligast.

 

1. Djävulsmasken (1960)

La maschera del demonio / Black Sunday / Mask of the Demon / Mask of Satan. Mario Bava.

Förutom I vampiri är den ultimata ”första” Mario Bava-filmen att nämna Djävulsmasken; en mycket knarrig och svartvit, Hammer-inspirerad film om en häxa (Barbara Steele) som bränns på bål på 1600-talet men vars själ överlever. Två hundra år senare väcks hennes ande till liv av en läkare och hans assistent som råkar ha vägarna förbi. Ett typiskt melodramatisk sidointrig innefattar veliga karaktärer på ett kråkslott intill gravplatsen, i synnerhet häxans ättling också spelad av Barbara Steele vars stirrande, demoniska ögon inte lämnar en ifred efter att man sett den här filmen. Atmosfären går att ta på. Det är en extremt mysig gammal rulle, perfekt för högklassiga Halloween-fester och ett måste för de som älskar gamla b-filmer av det här slaget.

Hela filmen:

 

2. The Girl Who Knew Too Much (1963)

La ragaza che sapeva troppo / The Evil Eye. Mario Bava.

Förutom att vara den första giallo-filmen cementerade även The Girl Who Knew Too Much traditionen att blanda in internationellt kända skådespelare för att filmen skulle kunna säljas i utlandet (i Italien dubbar man ju filmer ändå). I det här fallet var det fotomodellen Letícia Román och kultfiguren John Saxon. Gärna gick dessa filmer ut på att en amerikansk turist på besök i Italien råkade illa ut, och så även här där Román spelar turist i Rom som blir vittne till ett mord. Det hela rör sig om en mördare som dödar efter alfabetet och hon finner sig snart vara mördarens nästa offer. Saxon spelar kriminalare som är till halvdan hjälp. Trots att detta är i genrens begynnelse, och alla klassiska element inte finns på plats, är The Girl Who Knew Too Much en stämningsfull och elegant thriller som, när den inte erbjuder läskiga mörka korridorer och kusliga gränder, ger en snygga och turistvänliga 60-talsvyer över Rom. Titeln refererar förstås till Hitchcock-filmen Mannen som visste för mycket, och skulle först vara mer av en romantisk komedi. Men den gubben gick inte för Bava, som gjorde det till en thriller istället. Det finns ändå något relativt lättfotat och glatt i filmen då och då, troligen på grund av grundidén att göra något gulligare, men det gör bara filmen ännu lättare att tycka om.

En klassisk, arketypisk Bava-scen:

 

3. Blod och svarta spetsar (1964)

Sei donne per l’assassino / Blood and Black Lace. Mario Bava.

Här faller alla giallo-bitar på plats i Bavas kanske mest klassiska film, om en mördare som stalkar omkring i modevärlden och har ihjäl fotomodeller – komplett med den svarta utstyrseln, men med en konstig vit mask över ansiktet så att han liknar någon slags vandrande skyltdocka. Att filmen kom alldeles innan 60-talet började swinga gör saken bara ännu mer oemotståndlig – filmen är inte bara läskig utan snygg rent fashionabelt också. Våldet är i det närmsta chockerande starkt för att vara från den här eran, men allt är gjort med en sådan paradoxal visuell skönhet att det är svårt att sluta stirra på denna fascinerande skräckfilm, vars själva mordgåta är helt besides the point.

Helt fenomenal trailer, in bleeding color!:

 

4. Kill Baby Kill (1966)

Operazione paura. Mario Bava

Det enda tråkiga med Kill Baby Kill är den töntiga titeln. Den är åtminstone töntig i jämförelse med filmen i sig – en återgång till den gotiska, Hammer-inspirerade skräcken, om en by på 1700-talet som hemsöks av en mordisk liten spökflicka. Detta är en av Bavas bästa filmer; en genuint obehaglig film med en tung, kuslig atmosfär som skapar känslan av en plats där ingen vrå är säker att vara i. Som vanligt är karaktärerna inte mycket att hänga i granen – men det blir på något sätt ännu mer lämpligt eftersom filmen utspelar sig för tre hundra år sedan och därför känns avlägsen och drömsk. Kill Baby Kill, titeln till trots, är inte en mordisk eller speciellt våldsam film: Den tar hem alla sina poänger på sin fantastiska atmosfär, ruggigt mysiga scenografi och flera ögonblick som garanterar kalla kårar.

Hela filmen med engelsk text, samt två minuter i förtexterna utan ljud av någon anledning:

 

5. Ljudet från kristallfågeln (1970)

L’uccello dalle piume di cristallo / Bird with the Crystal Plumage. Dario Argento.

Dario Argento är kanske det kändaste namnet inom den italienska skräcken – kanske för att han fortfarande är ”aktiv” idag; hans första film, Ljudet från kristallfågeln, är en giallo enligt konstens alla regler som bara växt på mig för varje gång jag sett den. Liksom i Bavas The Girl Who Knew Too Much handlar den om en amerikan i Rom som blir vittne till ett mord; denna gång en författare (Tony Musante) i en synnerhet minnesvärd scen (se nedan) där han ser mördaren undkomma och resten av filmen försöker ta reda på vad det var han egentligen såg och vad som inte stämde med den där händelsen… Under tiden blir han stalkad av mördaren, som ringer upp honom och pratar med en äcklig röst. Polisen står såklart handfallen så han får lösa fallet själv, tillsammans med sin hurtiga flickvän spelad av Suzy Kendall (som var med i en hel drös av dessa filmer). Detta är en riktigt underhållande film som håller en klistrad från början till slut via ett par kusliga mordscener och en final som är rena rysaren. Argento får snålskjuts på upplevelsen i och med creepy musik av Ennio Morricone och foto av Vittorio Storaro, en av filmhistoriens största fotografer.

 

6. Hatchet for the Honeymoon (1970)

Il rosso segno della follia. Mario Bava.

Vid det här laget var giallo-genren i full blom och Mario Bava slajsade fram den ena minnesvärda giallon efter den andra; Hatchet for the Honeymoon (sicken titel) handlar om en förvirrad yngling som driver en affär som säljer brudklänningar. Han är skadad av mystsika minnen från sin barndom som tycks driva honom till att mörda blivande brudar, samtidigt som spöket av hans döda fru börjar hemsöka honom. Kan det finnas en alternativ mördare i bilden? Den som överlever får se – detta är en riktigt lattjo thriller, helt snårig och omöjlig att lista ut poängen med, men suggestiv och drömlik. Här kan också nämnas att vi börjar se en försmak av det udda och, i brist på bättre ord, surrealistiska som skulle leda genren närmare fantasyn senare på 80-talet. Extra plus för det jazziga soundtracket av Maria Romitelli som också började bli standard här.

Helt fenomenal trailer, igen:

 

 

7. Bay of Blood (1971)

Reazione a catena / Twitch of the Death Nerve. Mario Bava.

Tillsammans med Blod och svarta spetsar Bavas kanske kändaste och mest essentiella film. Precis som i den är Bay of Blood inte mindre än det låter som; en slasher där kropparna läggs på hög och alla är misstänkta med råge. Det är Bavas mest fulländade film, på sitt sätt, då det verkligen är en ren och skär ultravåldsbalett som utspelar sig på en herrgård där en arvtagerska mördas av hennes make som vill ha hennes ägodelar för sig själv. Det blir kaos i hela tjocka släkten när arvtagarna blir allt färre, och naturligtvis dyker ett gäng tonåringar upp för lite camping á la Fredagen den 13:e (detta nio år innan den filmen) för att röran ska bli ännu blodigare. Vad ska man säga? Det finns något väldigt italienskt över den här släktbaserade galenskapen. Mitt i alltihop är Bay of Blood ganska rolig också, närapå en komedi. Åtminstone i slutet som lämnar en sådär skakandes på huvudet med ett WTF hängandes i munnen. Högst sevärd.

Lite random mord och sex:

 

8. Mannen i svart (1972)

Cosa avete fatto a Solange / What have you done to Solange?. Massimo Dallamano.

Detta är av många finsmakare ansedd som en av de bästa och mest underskattade giallo-filmer som gjorts; kanske på grund av att den inte är så blodig och hysterisk (även om den innehåller en hel del sex) utan bygger mest på sin intrig och sitt mysterium och tar sin söta tid på sig. Inte heller är den regisserad av någon av de kändaste giallo-filmarna utan av Massimo Dallamano som var Sergio Leones fotograf på hans två Dollar-filmer. Dallamano var aldrig en av de stora namnen, men det kan ligga något i att Mannen i svart är en rätt högklassig film. Den fick åtminstone svensk premiär när det begav sig, så den kan inte ha ansetts hur skräpig som helst (fantastisk svensk titel dock. Mannen i svart. Nähe?). Storyn är inte knepigare än i någon annan giallo dock, snarare tvärtom; den här gången är det en lärare (Fabio Testi) som har ihop det med en elev som blir vittne till ett knivmord när de hånglar på en romantisk båttur. Därefter börjar diverse bisarra mord ske och läraren ger sig på att lösa den krångliga gåtan som efter mycket om och men visar sig ha något att göra med en försvunnen flicka vid namn Solange. Det hela mynnar ut i ett knepigt slut som antingen är en skarp kritik mot katolicismen, vilket en del av dessa högst liberala filmer hade en tendens att ge, eller ett absurt smyg-försvarande av mördaren. Ändå helt klart en av de mer cerebrala giallo-filmerna.

Intro (musik av Morricone igen):

 

 

9. The Red Queen Kills Seven Times (1972)

La dama rossa uccide sette volte / Blood Feast. Emilio Miraglia.

Också en mindre känd och mer modest giallo, men med gott om blodiga mordsscener och tillräckligt med sex för att närma sig någon slags sleazy mjukporr-nivå. Även en av de klassiker i genren regisserad av någon annan än de stora namnen; Emilio Miraglia hade tidigare gjort den mer gotiska The Night Evelyn Came Out of the Grave (1971) som var en mystisk och stämningsfull thriller med mängder av blod och skumt sex. The Red Queen Kills Seven Times börjar med ett gammalt slott så den skapar en viktoriansk feeling, men är i grund och botten är det en renodlad giallo, om en gammal legend om en ”röd dam” som sägs kräva sju människoliv vart hundrade år och nu tycks vandra runt i stan och ha ihjäl folk. Huvudpersonen spelas av Barbara Bouchet, en annan veteranare i spaghetti-genrerna, och hon gäckas av misstanken att mördaren är hennes syster, som hon käbblade med sedan barnsben och som hon tydligen råkat döda i tonåren. Detta eftersom hon och några till står som arvingar till nämnda familjeslott. Det finns både element av Bay of Blood och Hatchet for the Honeymoon här alltså; det hela är en standard-giallo över medel. Regin är kanske inte lika flådig som i övriga filmer på listan, men det är fortfarande en stark giallo; underhållande, logiskt sett helt befängd och lagom ostig rakt igenom. Ta bara första scenerna, där en liten tjej ”mördar” en docka och med ett segervisst leende håller upp dockhuvudet dinglandes i luften. That’s disturbing!

Trailer:

 

 

10. Don’t Torture a Duckling (1972)

Non si sevizia un paperino. Lucio Fulci.

Lucio Fulci är ett av den italienska skräckens största namn, och en av mina personliga favoritregissörer genom alla tider. Han skulle komma att bli mest känd för sina splattriga skräckfilmer på 80-talet men var i verkligheten en av landets mest produktiva regissörer någonsin; med en karriär som började på 50-talet avverkade den före detta konstkritikern alla genrer och arbetade för att göra filmer som på knapp budget lockade folk till biograferna samtidigt som de tillfredsställde hans egna, mycket märkliga, konstnärliga anspråk. Han gjorde naturligtvis även ett halvt dussin giallo-filmer och Don’t Torture a Duckling – ta bara titeln – är hans finaste; det kan vara en av de fem-tio bästa giallo-filmer som överhuvudtaget gjorts. Det är en mycket allvarlig och karg historia, likt många av Fulcis filmer gjord med rena rama hatet till den katolska kyrkan, om en inskränkt bergsby där en reporter och en lössläppt kvinna jagar en barnmördare. Det hela blir dock svårt eftersom praktiskt taget alla i byn är as och håller varandra bakom ryggen – och mördarens identiet är inte direkt rumsren. Fulci hade en känsla för att göra filmer om riktigt subversiva ämnen och Don’t Torture a Duckling är inget undantag. Det man minns förutom ett par kusliga, Sergio Leone-liknande våldssekvenser är de störda karaktärerna som håller en gissandes ända till slutet. Och, som ofta hos Fulci, den märkligt upphetsande känslan av att ha blivit lite smutsigare.

Italiensk trailer

 

*

Som jag tidigare nämnt utvecklades den italienska skräckfilmen mer åt det drömska och fantasy-orienterade hållet under 80-talet. Mer om de filmerna i del 2 nästa vecka. Stay tuned!

 

*

31 italienska skräckfilmer (en kanon)

1. Djävulsmasken
2. The Girl Who Knew Too Much
3. Blod och svarta spetsar
4. Kill Baby Kill
5. Ljudet från kristallfågeln
6. Hatchet for the Honeymoon
7. Bay of Blood
8. Mannen i svart
9. The Red Queen Kills Seven Times
10. Don’t Torture a Duckling
11.
12.
13.
14.
15.
16.
17.
18.
19.
20.
21.
22.
23.
24.
25.
26.
27.
28.
29.
30.
31.

 

EDIT: Del II.