Den tredje oktober 2013 reste jag till Italien för fjärde gången i mitt liv. Tidigare i livet hade jag sett Rom, Sorrento och Venedig. Nu reste jag till Florens. Jag, och de flesta jag känner, tillhör den del av jordklotets befolkning som är priviligierad nog att kunna göra det. De flesta lever och dör utan att se Italien en enda gång. Detta var dock inget som slog mig när jag reste, utan något jag tänkt på i efterhand. På vägen dit var jag bara uppfylld av tanken på att se Florens, en plats jag velat resa till så länge jag kan minnas. Naturligtvis åkte jag dit med min familj, eftersom jag inte skulle kunna finansiera en sådan resa själv, även om jag ens hade ett jobb. Vilket jag inte har. Jag flög inte bara i flygplan utan även under vingarna av min klasstillhörighet. Så är det.
Det var många skratt på vägen dit. Vi mellanlandade i München, ser ni, och när man flyger med Lufthansa får man gratis korv och alkohol på flyget; det är ju trots allt Tyskland. Med på flyget var ett dussin medelålders män på väg till Oktoberfest som lät som tagna ur Sällskapsresan. De sa till varandra att de ska dricka bira i en vecka och det är ju det bästa man kan göra i livet.
Redan i taxin på väg till hotellet uppstår en Italien-resa. Med dödsföraktande smidighet körde chauffören, utan minsta pulshöjning, genom de flerfiliga stadsvägarna där hundratals andra bilar körde rally med varandra och där människor utan vidare gick ut i gatan – därefter in i gränder som i Sverige skulle vara enkelriktade med sådan självklarhet att det inte ens skulle vara skyltat. Varenda människa i gränderna, om det så var en sopgubbe som släpade på två soplådor i metall, reagerade på bilen genom att helt automatiskt ta ett kliv bakåt och låta oss passera. Har man varit i en italiensk taxi i rusningstid förstår man vad jag menar. Annars får man använda fantasin.
Utanför fönstren gled de uråldriga byggnaderna förbi . Myllret av människor var som en vägg och mopeder stod parkerade i hundratal längsmed trottoarerna. Incheckade på hotellet blev kvällen blev som en sådan här första kväll tenderar att bli: Man äter på ett ställe nära hotellet som man vet är en turistfälla, som tar överpriser för mat gjord med halvdant engagemang, men man är ju trött. Dessutom är halvdan mat i Toscana på nivå med en bättre restaurang i Stockholm. Råvarorna är oklanderliga och Florens ligger intill Chianti-distrikten, så även om man tar husets enklaste vin är det en högklassig smakupplevelse. Jag noterade på den första vinlistan att en liter Villa Antioni, som jag vet går för 139 kronor flaskan på Systembolaget, kostade fem euro. Detta på överpris-haket.
Hotellet hette Croce di Malta, centralt benäget mitt i staden. Innan vi gick ut på en kvällstur slog vi på TV:n på hotellrummet och zappade runt. Jag och min syster hade ett eget rum. Alla nyheter på de italienska kanalerna verkade handla om samma sak. Oklart vad, men bilderna talade sitt tydliga språk: Ambulanser med blåljus skrikande i den svarta natten, stod parkerade på bryggor där döda och skadade människor fiskades upp och lades på bårar. Man visade liken utan vidare, i bild, på kvällsnyheterna. Detta är ju kontinenten. När vi såg samma nyheter diskuteras på BBC och CNN insåg vi att det var något allvarligt som hade hänt. Man talade om en dödssiffra som närmade sig hundratalet. Om det nu var sextio kroppar, åttio kroppar, jag minns inte så tydligt. Kanske lyssnade jag inte så noga. Det hela lät obehagligt så vi stängde av och gick ut i kvällen.
Bara några minuter längs nattmyllret – längs de trånga trottoarerna fulla av folk, de lysande neonskyltarna, de öppna vinbutikerna, de välkomnande restaurangerna, och den konstanta strömmen av bilar och mopeder – till området kring Santa Maria del Fiore, den enorma katedralen med den gigantiska domen. Dragspelare som spelade Beethoven, mängder av människor. Under den kolsvarta himlen, mellan husen som sken i ljuset av skarpa strålkastare, var luften tjugofem grader varm. Denna katedral, som stått här sedan 1436, omringad av gator där Leonardo da Vinci, Michelangelo, Botticelli, Caravaggio, Machiavelli, vandrat och levt i höjden av sin kreativitet… Allt kunde även ses från hotellets terrass, som har en panorama-utsikt över hela staden samt bergen som ringar in den; osökt tänkte jag på Fellini. Jag befinner mig i en Fellini-film, tänkte jag, medan jag drack ännu ett utsökt glas rött vin, upphällt av en kvinna i baren – som var av den provisoriska betong-halvbågsmodellen från efterkrigstiden – som efter varje beställning rymde ner för att komma inomhus. Det blåste där uppe och hon, en italienare som bor här, tyckte det var alltför kallt. Det var inte svårt att se på henne att hon längtade efter att få stänga terrassen och komma hem till värmen.
Nyfikna på det där som gick på TV klickade vi några inloggningsklick för att få tillgång till hotellets WiFi innan vi skulle sova. Det visade sig att det rörde sig om en stor tragedi där ett flyktingfartyg sjunkit utanför ön Lampedusa. Femhundra människor uppges ha varit ombord. Minst 350 människor var försvunna och dödssiffran fortsatte stiga oavbrutet. Detta hände nu. Det hela var för hemskt att tänka på, sa vi, och gick och lade oss strax därefter. Jag sov tungt, lugnt, tryggt. Bara det avlägsna ljudet av myllret från torget hördes, från det en och en halv meter långa fönstret, som stilla stod på glänt och släppte in en ljum sensommarbris.
*
TripAdvisor, sidan att till någon mån räkna med när man är ute och reser, utlovade budgettät, hemmalagad italiensk mat på Trattoria di Giorgio, en liten kvarterskrog på bakgatan Via Palazzuolo. Ingen lögn. Hemmakänslan gick inte att ta miste på och upplevelsen, åtminstone för oss lite yngre och mer äventyrslystna familjemedlemmar, var lika tillfredsställande som fascinerande. Inne på detta trånga ställe, som hyste kanske tio bord, serverades mat av härdade män med nerver av gummi medan deras fruar och mammor kunde synas längst in i köket. Männen visste ingenting om hur man driver en restaurang – ”Sitt här, vad ska du ha, här får du mat, något mer?” – men kvinnorna i köket lagade den mat de och de kvinnor som föregått dem gissningsvis lagat i säkert hundra år. Tortellini lätt stuvat i vitlök, oliver, spenat. Oljedrypande blandat kött på en tallrik – tre korvar, en biff, något ljust och kantarellfärgat – lika gott i munnen som osmakligt för ögat. Och så vidare. Och så vidare. Och så vinet, billigt enkelt, genialt, utomordentligt. Allt som allt tre rätter för tretton euro. Berömvärt. Även om man inte äter en trerättersmeny, vilket straffar sig i form av kyparens besvikna och förvirrade blick samt känslan av att vara dum.
Köerna in tog aldrig slut. En av männen tog sig för pannan. Kvällarna sover aldrig för de som jobbar här. Känslan var det av en liten kvarterskrog som blivit för stor för sin egen personal. Alla bara väller in till denna plats som, tror jag, en gång i tiden var rätt lagom fullsatt. Nu, på grund av något så oväntat som Internet, får ingen här någon lugn och ro. De amerikanska turisterna skrattar (”Honey, I take it we’re in Italy!”) och kvartetten gubbar på 80 plus sitter, som jag antar att de sitter minst en gång i veckan, och diskuterar vad som verkar vara de viktigaste sakerna i världen. En av de där farbröderna, med fysik som påminde mig om de där typiskt rakryggade småländska bönderna som lever tills de blir hundrafem, reste på armen och höll ut handen, nickade dramatiskt och väste fram: Le donne. Che diavolo!
Medlidsamma nickar från de andra herrarna. Åttio år gamla. Det har inte blivit lättare, det där.
Det går att beundra en sådan här krog, där den nästan perfekta maten är lika lyxig som basal och där omgivningen är hejdlöst kitschig. På väggarna: Fejkade tegelstenar och en Mona Lisa. Över ingången: Gymparep färgade blått och grönt som agerar ”jalusi”. I taket: takfläktar med lysrörslampor så starka att de bländar en på en sekund om man ser upp på dem, troligen för att man inte ska se eventuella fuktfläckar i taket.
Men allt omisskänneligt äkta. Italienarna, säger mig min erfarenhet, har ingen koll på subtila kvaliteter. De ger en mat på tallriken, det är väl det man ska göra på ett hak, och försöker de leka restaurang, som på vissa riktiga turistfällor, känns det bara fejkat.
En och annan gång kom jag att tänka på de där kropparna i vattnet. Här, i denna trånga miljö på detta högljudda familjeställe på denna mörka gata i Florens, där man också kan besöka ett ”Space Electric Discoteque” (förklarat i en fantastisk blå neonskylt), kändes det avlägset fastän jag var närmare det än de flesta andra. Jag råkade vara här just nu, när detta hände. Vad gjorde jag? Jag åt god mat. Det var mitt uppdrag att vara turist. Kropparna i havet hade, praktiskt taget, inget att göra med mig och det var inget jag kunde göra något åt eller förhindra. Ändå kände jag mig skyldig. Jag låg i sängen och såg på taket i hotellrummet; jag var varm i kroppen, i ett främmande land omringad av det underbart obekanta. Bara tjugofyra timmar tidigare var jag i samma säng, detta var andra natten, och sov medan tre hundra kroppar – kanske lite mer, kanske lite mindre – slutade att leva i ett iskallt vatten, omringade av totalt mörker. Jag försökte se framför mig det tjugo meter långa fiskefartyget. Fiskarna som hittat de första överlevande hade hört skriken på håll. De sa att det lät som fiskmåsar.
Vad ska man kalla känslan man får när man hör en sådan liknelse? Så kusligt påtaglig. Avlägsna människoskrik i natten som hjärnan letar efter ett sätt att identifiera. Kanske fiskmåsar. Kanske människor i vattnet. Jag försökte se det framför mig, ja, men jag visste inte om jag ville lyckas med det eller inte.
*
Om jag ser det som en film, och jag har förstås för vana att göra det, så klipper vi här till levande kroppar. Hundratals. De springer. De springer med paraplyer, iklädda ponchos. Ett störtregn som aldrig tar slut faller ner över Piazzale degli Uffizi, där horder av människor i kaos försöker ta sig från ingångarna till biljettställena. Man skulle kunna tro att det var krigstillstånd, i synnerhet när det spöregnar, men det är bara den gamla hederliga italienska bristen på koordination. Hundratals människor, diverse timslånga köer, och ingen vet vart de ska ta vägen. Tänk vad lite skyltar hade gjort.
Regnet över dessa gator är svåra att beskriva. Känslan på Piazza della Signoria, där Vecchio-palatsets tjugotal marmorstatyer blickar ner på oss dödliga människor som springer runt med våra små liv, är nog så mäktig. Men när deras allvarliga blickar stirrar ner på oss i kallt, fallande regn är känslan än mer svår. Min favoritterm från Freud, Das unheimlische, ”det kusliga”, gör sig påmint. Också Kants motsvarighet, det sublima. Något mellan fasa och skönhet, något slags tingel-tangel i ryggraden, något som är främmande men ändå bekant, en osäkerhet som kittlar maggropen behagligt.
Intill Vecchio-palatset ligger Uffizierna, eller Uffizi kort och gott. Uffizi är, som många kanske vet och andra inte, världens mest berömda museum. På stråket mellan dess in och utgångar råder kaos. En stackars man har i uppdrag att bara dirigera runt folk och säga: ”You not go here. You go across the street, you get ticket there, then back here” samt till de som återkommer ”Not here, there, this is group line, you go other side”. Flera hundra människor, alltså, som vill komma in i västvärldens konst-mecka och det största bevarandet av Renässansen någonstans. Väl inne i entrén, efter en process som kan ge en hjärnskakning, möts man av en metalldetektor. Jag, som har en fobi för dessa saker, skyndar mig att försäkra mig om att inget kan pipa men jag piper naturligtvis ändå. Mannen på pallen intill läser dock bara en tidning, ser på mig med ett höjt ögonbryn och säger ”Just go”. Vid nästa stopp får vi veta att ryggsäckar och väskor inte är tillåtna men eftersom garderober är för omständliga så får vi väl bara hålla dem i handen i stället. Jag känner mig nöjd över att inte vara vän av ordning, för det hela är ett logistiskt inferno som kräver ett avlastande skratt.
Uffizi tar minst tre timmar i anspråk. Vill du hit så vet du det. Här, längs korridorerna där Leonardo da Vinci och Michelangelo en gång i tiden levde för ”skönhet, arbete och rekreation”, insåg jag att jag borde återvända någon gång i mitt liv. En vecka, kanske två, bara för att gå på museum. Uffizi är ett av tjugotalet men troligen det som kräver fler än ett besök för att man som konstintresserad ska närma sig tillfredsställelse. Närmare två tusen mästerverk finns samlade här, i hallar som trotsar ens vokabulär. Jag vet inte ens vad det var jag såg i ett rum; jag var bländad av det enorma taket, de stirrande statyerna och de gigantiska väggmålningarna. Allt jag kunde få fram, från min hjärna så skadad av menlös popkultur, var en referens till Disneys Skönheten och Odjuret. Men för att tala kortfattat så kan man nämna att Uffizi rymmer Giottos Ognissanti Madonna, Leonardos Bebådelsen, Medusa och Bacchus av Caravaggio, Rembrandts självporträtt, Venus från Urbino och inte minst Venus födelse och Våren av Botticelli. Är du osäker över dessa titlar så kan du bildgoogla ett par och förstå vad jag menar.
När den franska författaren Henri-Marie Beyle, mer känd under pseudonymen Stendhal, reste till Florens år 1817 var han så tagen av upplevelsen att han blev yrslig, illamående och hamnade ”i en slags extas… jag vandrade med rädslan av att falla”. Detta gav upphov till det så kallade Stendhalsyndromet, som orsakar höjd puls, yrsel, svimningar, förvirring och hallucinationer i samband med extremt vacker konst. Termen existerar på riktigt och är i synnerhet vanligt förekommande på just Uffizi – även om jag kan intyga att man redan är halvt galen när man tagit sig igenom kaoset utanför entrén, så hjärtfrekvensen är redan beredd att fortsätta stiga – där psykologen Graziella Magherini studerade hundra liknande fall och namngav begreppet i slutet av 70-talet.
Det är, i sanning, en utmattande vandring. Dario Argento gjorde en thriller om Stendhal-syndromet och jag kom att tänka på hur hans dotter Asia Argento, som spelar polisen i huvudrollen, drabbas i filmens suggestiva inledningsscen, inspelad på just Uffizi (den enda regissör som fått tillstånd till det är av någon anledning Argento). När jag nu gick på samma gator, samma trapp, samma rum, kan jag intyga att känslan av Uffizi är exakt som i den filmen. Jag svimmade inte av, och föll ner i havet i Pieter Bruegels Landscape with the Fall of Icarus, eller traskade rakt in i Rembrandts Nattvakten, som hon gör i filmen, men det var egentligen det enda som saknades.
Längst tid, kanske en halvtimme, stod jag framför Botticellis Madonna della Melagrana. (bilden ovan). Det är något med Botticelli som jag ända sedan gymnasiet varit extremt förförd och fascinerad av. Dels är det hans vemodiga ansikten – sättet ingen i hans målningar är självklart glad eller ledsen, och de knivskarpa blickarna som tycks stirra rakt in i ens själ och hjärta – och dels är det känslan av rörelse. Sättet hans bilder markerar ett fruset nu och blir som foton. Det mest berömda exemplet finns förstås i Venus födelse, där man måste fråga sig själv vad som hänt alldeles innan – Venus har uppenbarat sig ur snäckan och långsamt nästan svävat fram över vattnet, med gudarnas hjälp – och vad som ska ske alldeles efter – i bilden kommer våren och lägger sin skrud över Venus axlar men skruden är i luften, som i ett fotografi. Det finns något enormt i att betrakta en fem hundra år gammal målning som tycks fånga ett enda ögonblick, en enda rörelse, en sekund. Ett tidlöst skeende, inkapslat för evigt.
Så även i Madonna della Melagrana, en av Botticellis många bilder av den heliga jungfrun, barnet och änglarna. Maria Magdalena håller det heliga barnet och änglarna ser ledsna ut, troligen sörjer de Jesus död, och i barnets hand finns ett granatäpple, en variant av den förbjudna frukten.
Men allt det där är basalt. Det var närvaron av änglarnas blickar som gäckade mig. Överlägsenheten i deras blickar. De tre första, från vänster till höger: En som ser mig, men som egentligen inte ser mig utan har tankarna i annat, en som sörjande ser bort och lägger handen över den tredje som stirrar uppåt och ser nästintill död ut.
Och till höger om Maria finns de tre som i synnerhet fascinerar mig. Botticellis fotografiska kvalitéer finns i boken som ängeln i mitten bläddrar – en hand eller en vind blåser genom bokens sidor så att de bläddras här och nu, och effekten är kusligt genialisk och effektiv. Ängeln längst till höger stirrar ändå på boken, som om han inte ens behöver läsa orden, och ängeln till höger om Maria tycks viska något till ängeln som håller i boken. Han är den som i synnerhet fick mig att stirra tillbaka. Vad tänker han på?
Kanske effekten inte framgår i en kopia, det är svårt att förklara, men jag och denna ängel målad för fem hundra år sedan stirrade på varandra i en halvtimme. Jag försökte gå därifrån. När jag väl gick därifrån vände jag om. Jag var inte klar. Jag ville veta vad han tänkte på. Vad han tyckte om mig, hur omöjligt det än låter. Jag ville veta om det är hans hand som rastlöst vänder bladen och jag vill veta om de två vid hans sida ser upp till honom såsom det verkar. Ängeln som viskar något, jag tror åtminstone han gör det, och sättet han som stirrar på mig lyssnar samtidigt som han ser mig. Jag kommer inte ifrån det. Jag kommer kanske aldrig bli kvitt det här metafysiska mötet. Det kan komma att hemsöka mina nätter.
Och så, likt en våg som sköljer upp på en hård klippavsats medan jag driver omkring mentalt, djupt försjunken i den ädla konsten; de hundratals döda människorna från Eritrea, Somalia och Ghana. Lika oåtkomlig och ogreppbar är sorgen i denna tragedi för mig som sublimiteten hos Botticelli. Jag vet inte om jämförelsen är meningsfull. Jag vet bara att det rör sig om känslor jag inte kan svara med de rätta tankarna. Jag vet inte vad de rätta tankarna är.
Vad var dessa tre hundra människors hopp? Hur såg deras strävan ut? Vilka led värre än andra, vilka såg ett hopp i slutet på färden? De måste alla ha varit i helvetet, rymmare från fruktansvärda omständigheter, på flykt undan terror. Endast för att bli belönade med naturens ultimata dom och en död i en kall havsgrav. Nej, jag vet inte vad de rätta tankarna är. Tanken är fördunklad av dess obegriplighet. När fartyget började sjunka fyrade man av nödraketer som antände tankarna ombord så att skeppet tog eld. Händelsen tycks äckligt grym.
*
Och så fortsätter resan, in i de passager då man glömmer när man kommit fram och när man ska åka hem, hur länge man varit borta och att man överhuvudtaget är det. Under en lång promenad genom Boboli-trädgården bakom Palazzo Pitti minns jag min barndom och undrade om turistbroschyrerna rekommenderade familjer att ta med sina barn till Boboli (om man nu nödvändigtvis ska ta med barn till Florens, överlag inte en bra idé). Troligen inte, tänker jag. De förstår kanske inte poängen med hur barn fungerar utan kanske tänker mer i säljbegrepp: Det finns mycket glass. Det finns en och annan karusell på ett och annat torg. Men barn gillar att springa runt i mystiska, oförutsägbara miljöer som får en att minnas Zelda-spel (om man är ett Zelda-barn). De fantastiska Boboli-trädgårdarna har vagt labyrintliknande gångar och alléer med höga buskar och små krön, grottor och vackra passager bakom varje hörn. Naturligtvis även ännu fler mirakulösa statyer och fontäner. Jag mindes, medan jag gick och njöt av att befinna mig insvept i en perfekt arkitektur, hur jag älskade sådana här platser som barn. Större, lummiga inhägnader med mycket sten. Platser från sena medeltiden, Högrenässansen fram till 1700-talet, små bäckar och fontäner som började i tigerhuvuden av sten och slutade i stora bassänger. Grönska. Lugn. Harmoni.
Ur intet kunde fantasier uppstå för mig, i sådana manieriska miljöer. Fantasier om att vara på djungeljakt eller hemligt uppdrag som i början på From Russia With Love. Historien bakom Palazzo Pizzi och Boboli-trädgårdarna är inte i mina öron så intressanta – de har att göra med kungligheter och sådant – så det blev ännu enklare, i synnerhet när regnet kom och gick och allt omkring mig blev färgat silver och guld, att istället drömma mig bort och för en stund inte längre minnas att jag levde och fanns till fastän jag gick här; som om mina fötter inte nådde marken och jag inte längre kände av mina egna konturer.
Inte förrän jag återvänder ut i vimlet igen. De trånga gatorna och den svettiga luften. Alla bouncers vid lyxaffärerna där tiggarna, som sägs resa runt i Europa, ligger med sina koppar och böjda ryggar. Överallt turister, majoriteten amerikaner. Kanske de söker kultur med stort k när de åker till ”Djuerep”, kanske det är en fråga om pengar. På uteserveringarna avlöser de varandra. New York City. San Diego, California. Dallas, Texas. Storfräsare med solglasögon och naiva, oskuldsfulla röster. Vissa ser inte ens efter hur mycket de betalar och bryr sig inte om det kostat åtta euros bara för att sätta sig ner. På en kyrka i närheten är skyltar uppställda eftersom det är söndag. Man kommer in några meter, nog för att kunna se alla dessa enorma målningar som pryder kyrka efter kyrka i denna stad; men det är söndagsceremoni och ett rött band, vaktat av en allvarlig man, skiljer turisterna från verklighetens folk. Jag ser människor göra korstecken på väg in och ut. Vissa med en elegant självklarhet som liknar sättet en annan kan låsa ytterdörren på oavsett hur mycket packning man har med sig ut; de har gjort det förut. De går mot utgången och vänder sig ljudlöst om, nästan som en dansrörelse, och tecknar korset mot bröstet, och försvinner ut igen. De tar ett steg bakåt, och vänder sig om och går framåt, i samma rörelse.
Deras hopplöshet i vattnet. Hur manga av dem trodde att de blev straffade av en högre makt? Att de förtjänade vad som kom? Jag minns en historia från landsbygden om en kvinna som hade två söner; en natt ramlade den ena sonen i vattnet och kom inte upp igen. Den andra gick tillbaka till modern och berättade vad som hänt. Hon stirrade ut i det becksvarta mörkret och sa att de skulle gå och lägga sig igen, och be till Gud att han ska överleva.
Jag tycker om religion, eller åtminstone kan jag djupt relatera till iden om en religiös tro, men hur tjatig och överflödig frasen än må låta så finns det nog ingen Gud. Åtminstone ingen värd att korsa ens hjärta åt. Om du sjunker i havet är du död – så lyder ett av naturens budord. Den är mer krass, men lika övermäktig och omöjlig att göra något åt.
Men, å andra sidan, det kan vara detta som är essensen i gudsfruktan. Korstecknet. Jag må leva nu, jag må dö imorgon. Jag kan föröka mig lyckligt och bli hundra. Jag kan få cancer. Råka ut för en olycka. Jag erkänner min dödlighet, mina rädslor, det obetydliga i min existens, i denna enkla och på sitt sätt eleganta rörelse. Det är, i sig självt, en bekännelse. Jag lever. Just nu. Och jag är medveten om de djupa vattnen man kan sjunka i, och om att jag är lyckligt lottad att leva överhuvudtaget.
*
Kväll. En till restaurang. Jag tar seden dit jag kommer och beställer en florentinsk T-bensstek. Det kanske låter barbariskt men, förutom att det är det, så bör det påpekas att det florensiska köket inte är så exklusivt som man kanske kan tro. Det är kött, ost, vin och glass som är delikatesserna i Toscana. Man kan inte anklaga Italien för att ha en fashionabel restaurangkultur. Detta ställe, Osteria Vecchio Vicolo, är bland de mer övertygande försöken att vara en riktig restaurang dock, med ett litet kvarter omgjort till en serveringsplats inomhus med automatiska dörrar. Plats fjorton av 1 668 på TripAdvisor. ”Amazing” lyder många av kommenterarna. Amazing, amazing, amazing.
Så jag beställer in ett kilo kött. Detta är en av stadens kulinariska måsten och jag noterar att paren – och det finns många par i staden, majoriteten på smekmånad – alltid beställer in en sådan. Det verkar vara de unga männen som vill bekräfta något med den, och indeed hittar jag på TripAdvisor anekdoter om hur man varit på olika restauranger specifikt för att testa denna tingest med stort T. Och, för all del, om man verkligen gillar kött så hittar man få andra rätter att jämföra med. Det måste leva glada kossor här och deras kött måste hänga och dingla länge och väl för smaken, även för en modest nötätare som jag själv, är som en smärre bomb. Så mer vin. Chianti. Tillfredsställelsen. Kvällen tycks perfekt.
Dagen därpå; på driven genom staden, fram och tillbaka över de många broarna och vattnen, överallt dessa ständigt återkommande byggnader att fästa blicken på; TripAdvisors ställe nummer ett i Florens är ett hål i väggen som levererar sann storhet och den godaste macka jag ätit by far; Mellan hemmagjort, lättrostat bröd med finfin fraskaliber finns något som smakar som ädelost, men som kan vara någon lokal sort, samt salami, svamp, mycket vitlök; allt i en orinnig, tät massa som ändå binder ihop brödet till en och samma enhet.
Ja, det finns turister överallt, men varje sten i varje vägg tycks besjälad; från de fashionabla gatorna med Tiffany’s och Armani-butiker, et cetera, till den oklanderliga lilla bokhandel där jag till slut, efter att ha letat kors och tvärs i Sverige, hittar storartade anteckningsböcker värda att skriva ner mina tankar och känslor i.
Ännu en kväll. Den ena restaurangen har ingen abonnent, den andra vägrar svara. Genom WiFin hittar vi ännu ett ställe. Och ett till. Maten fortsätter att överträffa sig själv. Någon av dessa kvällar märker jag att Florens är en annan stad på kvällen. Människor på TripAdvisor verkar få för sig att det är gangsters, knarklangare och hemlösa. Vad Travis Bickle kallade för ”the animals”. I verkligheten kan man inte säga något sådant om dessa människor; de är mestadels svarta och de är mestadels fattiga. De hänger runt gatorna passivt, står vid sina affärer, till synes bara för att andas den luft av frihet som finns i ett i övrigt tröttsamt liv fullt av arbete sannerligen utan lek.
De har tur också. Inte bara för att de är vid liv, men för att de tagit sig till Italien. Där man infört lagar som går emot Genevekonventionen för att straffa papperslösa än hårdare och insistera på mindre mänsklighet; vilket lett till mer svartjobb, mer fattigdom, fler människor för välbärgade tursiter att missta för knarklangare. Jag ser på dem när jag går förbi men de ser inte på mig. De ser ut i natten, ut i ingenstans, de slänger sina cigaretter på gatan och vrider på sina nackar tills de knakar till. Någon annan på TripAdvisor skriver att de är ”trash”. Det är en människa som inte vill ha skräp i ansiktet, antar jag. Kanske är de inte så miljömedvetna; de bryr sig inte om soporna hamnar på marken, i vinden, i havet.
*
Och så hotellet. Croce di Malta. En gång i tiden ett kloster, vilket syns på valven längsmed de trånga korridorerna och de något för många dörrarna, just som jag sett dem i filmer som Svart Narcissus och Klockorna i St. Mary’s.
I övrigt är Croce di Malta det mest spöklika fyrstjärnshotell man kan finna. En gång i tiden en glamorös plats – det syns på det ambitiösa, Casablanca-liknande barsalongen och det lilla poolområdet – men det ekar tomt som om ingen arbetar eller bor där längre. Solstolarna är tomma. Vattnet i poolen tyst och stilla. Barskåpet är täckt av galler. Varenda barstol är ren och fin och utan en enda person. I övrigt bjuder Croci på för regionen sedvanligt undermålig frukost, oheliga myggor om det blir för varmt och tunna lakan. En vänlig man som heter Valentino – finns de inte alltid på sådana här ställen? – tycks också vara som hämtad från en svunnen tid. Han är där varje morgon, varje lunch, varje kväll och varje morgon igen. Hela tiden. Varje dag. Jag utgår ifrån att han fått ett eget rum. Han går hjulbent som en gammal rugby- eller fotbollsspelare men ännu med en smal och snärt kroppsbyggnad, med det där skrynkliga mörka italienska leendet som välkomnar en: Bona sera, grazie, prego, cherto, si si. Jag frågar efter en drinklista. Han frågar vänligt om jag kan säga det på italienska istället. Jag säger att jag inte kan italienska. Det verkar som att han varit här så länge att han inte ens minns längre att det är ett hotell.
Ödsligheten på Croce di Malta beror på att det någonstans på vägen gav upp, halverade sin personal och nuförtiden bara tar hand om turistgrupper; främst från USA och Japan där de kan få bra pengar. Varje dag kryllar lobbyn av busslaster. De ena ska vidare någon annanstans, de andra ska checka in. Få stannar längre än en natt och det är inte många som inte anländer i turisttjog. När Valentino den där kvällen till slut förstår att jag vill ha en drinklista ler han och skrattar. Han tror inte sina öron. Någon ska dricka något i baren? Han blir borta i närmare en halvtimme. Jag undrar verkligen vart de har den där drinklistan någonstans, och jag är övertygad om att Valentino gör detsamma.
Hotell som Croce di Malta har alltid sina hemligheter. Jag har alltid, i synnerhet på hotell, varit bra på att få upp mina spår och vandra iväg på egna känningar – vilket inte alltid gjorde det lätt för mina föräldrar när jag var liten, kan jag lägga till – och här finner jag mysteriet om rum 106.
Jag rör mig längsmed vår korridor, lätt förförd av arkitekturen som avslöjar det gamla klostrets väggar, och märker till min förvåning hur rumsnumren passerar framför mig: 103, 104, 105, 107, 108, 109… Vart tog 106 vägen? Jag går fram och tillbaka längsmed våningen och hittar ingenting annat än ett gammalt omklädningsdraperi som täcker över en skrubb. Där bakom finner jag säkert trettio stolar uppradade på varandra, diverse lådor och backar samt – I kid you not – en skylt med numret 106.
Jag vill inte veta vad som hänt med rum 106, men jag spar skylten som souvenir. Det kan förstås vara något alldeles alldagligt, men rum brukar väl inte bara försvinna sådär.
*
Någonstans återgår jag i min fantasis svarta hål till kropparna i vattnet. De som överlevt. De som dött. De som bara försvunnit. Själva händelsen, lika svår att förnimma för mig som rum 106. Medan vårt flyg hem försenas och vi stönar över den missade anslutningen finner man ytterligare 38 kroppar och dödssiffran stiger. Jag vet inte om de där kropparna fanns i mitt huvud när jag, trött i natten, väntade på kvällens sista flyg från Zürich till Stockholm men de fanns garanterat inte där när jag halvlåg i bussen på väg från Arlanda till Arlanda Stugby i Sköndalskogen i Märsta. En plats jag, likt alla som åker dit, inte hade någon lust att åka till alls och som jag inte hade för avsikt att åka. Men nu tycks det skrivet i stjärnorna, minns jag att jag tänkte, att jag inte kan resa någonstans utan att flyg försenas eller ställs in och jag måste sova i någon gudsförgäten transfer-håla. Allt jag tänkte på den bussen, trots att den kördes av en afrikansk man som inte kunde prata svenska, var att jag ville sova. Jag längtade till den sömn som, insåg jag senare, jag tog för givet såhär mitt i natten i världens modernaste land.
Men de där kropparna flöt upp i mitt huvud i en halvvaken dröm dagen efter. Jag gick omkring i det på något sätt ödsliga och syntetiska landskapet som dessa stugbyar utgör och betraktade de svenska höstträden och var nöjd över att åtminstone vara i samma land igen. Känna den nordiska luften, frisk och klar och inte kladdig och varm. Jag åt en frukost som trots sin ödmjukhet var dubbelt så bra som den italienska, trots att detta var en övernattningsplats där ingen stannade. Denna bransch av Arlanda verkar tycka om billig arbetskraft, då även de som städade stugorna utgjorde nyanlända invandrare från afrikanska länder. De pratade inget, knappt ens med varandra, medan de körde sina städvagnar från stuga till stuga. Om detta är en bra eller dålig deal för dem kunde jag inte säga, men jag kunde säga att jag fick en Sydafrikansk känsla i hjärtat, som om jag ofrivilligen nu tillhörde herrefolket, hur orakad, rödögd och sömnlös jag än må ha varit. På TV såg jag en repris av veckans partiledardebatt där politiker boxades med ord och retoriska strategier för att vinna matchen på poäng. Jag lyssnade extra noga på Jimmie Åkesson, och speciellt på svaren han fick från de riktiga politikerna, eftersom jag var orolig för att hans fårskalliga populism, de amatörmässigt valda orden som maskerade sig som politik medan de i själva verket befinner sig ljusår från någon politisk verklighet, inte skulle ges någon seriös tyngd eller viftas bort för slött. Jag, som vilken annan resonlig person som helst, ville se hans bullshit exponerat och hans röst förtjäntfullt ignorerad. Det borde också vara vad alla ledare i en proper demokrati skulle vilja. Min önskan blev halvuppfylld, och jag funderade återigen på det fort vissa vill bygga runt Europa, detta Europa vars kulturs vagga jag doftat på under dessa dagar; hur ett land så amerikaniserat som Sverige kan ha problem med att resa sin egen Frihetsgudinna. Och förstås de där kropparna i det där vattnet. Kropparna som ska bli fler, som alltså kan sägas stiga upp ur vattnet redan nu.
Till sist kom jag hem, via ett plan från Stockholm till Göteborg, omringad av businessmän och dylikt (”Öh, läser du sossebladet eller?”). Jag var i ett flygplan för femte gången på mindre än en vecka, såg ut genom fönstret och höstlandskapet där nere, hur träden blev allt mindre, innan allt blev moln. Jag insåg att medan dessa trehundra människor dött i det där havet så har jag blivit van vid känslan och synen av hur jag lyfter från marken, stiger i luften och flyger tusentals meter ovanför jorden.
*
