Regi: Marc Forster
Världen tas över av zombies igen och en gammal FN-militär (Brad Pitt) måste resa runt jorden för att finna ett botemedel.
Det är ganska sällan man har så lite att säga om en så pass omtalad Hollywood-film. Turerna kring produktionen av World War Z, och då främst efterarbetet, är så oerhört mycket mer intressanta än filmen i sig. Efter att ha på förhand blivit dömd som en flopp blev filmen en hit istället, men jag är inte säker på varför (annat än att Brad Pitt förstås är väldigt bankable).
Den enklaste förklaringen till vad World War Z är för typ av film är att det är en Globetrotter-version av TV-serien The Walking Dead, där man tagit pilotavsnittet samt de tre-fyra första avsnitten, slutat i en cliffhanger och sedan kallat det en dag på kontoret. Det är en påkostad men tämligen avslagen, oinspirerad och ofta långtråkig serie actionscener innefattandes ”zombies”. Först i New York (pilotavsnittet), sen i Sydkorea (e01), sen i Jerusalem (e02) sen på ett motherfucking plane (e03) och sen på ett forskningslabb (e04).
Huvudpersonen är en halvt närvarande Brad Pitt som med ögonen halvt öppna ointresserat släpar sig igenom händelserna som om han vet att han kommer överleva (han är ju trots allt Brad Pitt); vid ett tillfälle kan han till och med kosta på sig att kasta en handgranat i det där nämnda planet. Än sen om det störtar, inte dör Pitten för det.
Filmen är som bäst i början – även om även den inte är mycket mer än en plankning av början på Spielbergs Världarnas krig – där Pitt och familjen på tal om ingenting måste rymma världens undergång från en bilkö i centrala New York. Klippningen är obarmhärtigt grym mot åskådaren – de som såg regissören Forsters 007-massaker Quantum of Solace (2008) vet vad jag menar – men man behöver åtminstone inte lida av vetskapen att resten av filmen bara kommer bli sämre. Ryckigt och utan vidare flyt lämnar Pitt familjen, efter att de kommit i säkerhet, för att åka runt i världen på jakt efter ett botemedel (yada yada) medan frugan (Mireille Enos) går ett Thankless Female-öde till mötes och lämnas till att inte göra annat än att vanka runt utan repliker och se ledsen ut i diverse korta scener filmen då och då klipper till, som är plågsamt meningslösa för handlingen.
Filmen innehåller dock en jädra massa ”zombies” som springer runt. För den som gillar, jag vet inte, att bara se dom vara där antar jag, så är World War Z ett självklart mästerverk (eller?). Jag har inte sett Danny Boyles 28 dagar senare sedan den kom men det har sedan länge känts uppenbart att det är den filmen – där zombies inte tekniskt sett är zombies utan bara typ pestsmittade människor som kutar runt som Carl Lewisar på jakt efter folk att bita – och inte låt säga George A. Romeros klassiska Dead-filmer (Night of the Living Dead, Dawn of the Dead, Day of the Dead) som är måttstocken för nutidens zombiefilmer.
Och jaha, ja men okej. Än sen då? Vad kan vi göra av det här konceptet? Något alls? Zombierna, eller vad de är, springer runt och äter folk, de tar över världen, finns det ett botemedel mot smittan, hoo-haa. Är det verkligen bara jag som tycker det här är så sjukt gjort nu?
World War Z är i sammanhanget inte mer eller mindre än man kan vänta sig. Det är The Walking Dead med en budget på 200 miljoner dollar och fler platser runtom i världen att utspela sig på. Att sedan intrigen verkar klippts om och om och om och om och om och om igen – så att karaktärer som verkar viktiga dyker upp för att omedelbart dö eller bara försvinna och plot-points förklaras för att senare helt ignoreras – det märker man knappt, eftersom filmen överlag är så jädrans oinspirerad.
Det var överhuvudtaget längesedan jag gäspade åt en så spännig och uppblåst film. Något brukar vanligtvis gå att göra sig lustig över, eller åtminstone ge någon slags guilty pleasure-aktig underhållning. Men har man sett det förut så har man sett det förut. Inget att göra åt. Det enda jag kan göra är att undvika ett ”World War Zzzzz”-skämt.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”World War Z”