Regi: Dean Parisot
Bruce Willis är ute och handlar och plötsligt händer Red 2.
Red 2 är en sådan där låtsasfilm. Istället för intrig har den en serie dialogscener som bara består av dåliga skämt sammanvävda med slött gjorda actionscener. Istället för karaktärer har den kända skådespelare, och istället för att agera står de kända skådespelarna och håller masken. Bruce Willis rynkar besvärat på pannan. John Malkovich är lite tokig. Helen Mirren är syrlig. Anthony Hopkins är Anthony Hopkins. Catherine Zeta-Jones lyfter på sin Catherine Zeta-Jones-nobla nos och ser lite förträfflig ut. Ingenstans ger filmen dem något annat att göra än att hämta ut sin paycheck.
Liksom föregångaren är Red 2 byggd på ett DC-seriealbum (vilket den ständigt påminner publiken om genom fjantiga dissolves i serietidningsstuk). Jag vet inte ens om någon minns den första filmen. Den kom för tre år sedan, vilket är mycket i en värld där bolagen gör remakes på sina serietidningsfranchises inom loppet av fyra år (se The Amazing Spider-Man). Jag såg den inte förrän rätt nyligen, och har därför turen att ha den lite i färskt minne. Den är faktiskt helt okej. Den gick verkligen in genom ena örat och ut genom andra, men poängen med den var att alla dess hjältar (i synnerhet huvudpersonen Bruce Willis) blivit gamla och grå och nu går igenom sina äventyr betydligt mer lakoniskt än tidigare. Det fungerade som förglömlig underhållning.
Allt som i den filmen kändes lite begåvat är i uppföljaren försvunnet. Till den ringa listan kan även nämnas en intrig. Red 2 börjar i ett köpcentrum, där pensionerade superagenten Frank (Willis) är och handlar med kärestan Sarah (Mary-Louise Parker; i den första filmen blev de ihop). Ska de kanske grilla räkor, ho-ho sicket Svensson-liv. På tal om ingenting dyker Franks gamla paranoida kollega Marvin (Malkovich) upp och inom loppet av några minuter har filmen tjuvstartat med ett pang som omedelbart överrumplar åskådaren.
Folk är ute efter Frank. Vilka då? Jo, det är nåt gammalt uppdrag som säkerhetstjänsten fått om bakfoten. Filmen förklarar att skurken är en korrupt CIA-agent (Neal McDonough) som tycks tämligen glad i att ha ihjäl folk. Han anlitar bland annat koreanen Han (Byung-hun Lee) att ha ihjäl Frank; denne är i full fart med att döda en aldrig förklarad, tungt sminkad Steven Berkoff i gammal japansk outfit (en väldigt random cameo, men man känner igen Berkoff på vårtan i pannan). Han, förklaras det, är ”världens farligaste mördare” men vi får aldrig se honom göra något intelligent. Istället för att ha ihjäl dem på håll avslöjar han sig själv med en gigantisk helikopterkulspruta och efter att de överlever attacken följer han inte efter dem.
Jaja, ni märker att jag bryr mig för mycket. Frank, Marvin och Sarah ger sig ut på vägarna för att… ja, vad ska de göra egentligen? Folk är efter dem. Från MI6 ringer Victoria (Mirren) till Frank och förklarar att hon också fått i uppdrag att döda honom. Varken Frank eller Marvin verkar speciellt upprörda. Nä, det ska väl vara lite roligt antar jag. Men varför ska vi då bry oss?
Jag antar att det skulle kunna vara roligt – ungefär som i första filmen – om man inte ständigt var medveten om att filmen bara är ett enda stort skämt. I åtminstone halva filmen existerar ingen handling överhuvudtaget. Willis käbblar med Mary-Louise Parker som getts en otacksam one note-karaktär som bara går ut på att hon inte kan något om spionverksamheter men, likt något slags förvuxet barn, gärna vill lära sig. Emellanåt dyker folk upp för att filmen ska kunna spränga några bilar i luften.
Ungefär halvvägs ramlar filmen in i en intrig, som av en slump. Det är något med det där missförståndet – ett uppdrag de gjorde eller inte gjorde 1979, något sånt – som leder till ett mentalsjukhus där de träffar på genialisk gubbe som blivit galen. Han spelas av Hopkins, som blir filmens enda något ambitiösa skådespelare, vilket är rätt otippat med tanke på att Hopkins tenderar att vara som värst när han figurerar i Hollywood-schlock (typ Bad Company). Hans entré på mentalsjukhuset kommer dock med en När lammen tystnar-blinkning som är desperat inlagd för att kunna vara med i trailern (samtidigt som Mirren parallellt gör en slags parodi på The Queen, medan de ändå är på hispan).
Inget verkar spela någon roll. Några av hjältarna sadlar om och visar sig vara skurkar. Skurkarna går över till hjältarnas sida. Varför? Hur resonerar de? Vem vet. Runtomkring dem dör mer människor – av typen anonyma soldater – än vad de gjorde i gamla Arnold- och Stallone-filmer som Commando och Rambo III, och saker exploderar till höger och vänster och Willis får chansen att ropa ”We’re not on vacation!” just när vi trodde vi glömt A Good Day to Die Hard.
Till slut, sista tredjedelen eller så, visar det sig att – aha – filmen handlar om ett bortglömt biokemiskt vapen (läs McGuffin-bomben) som kan döda elva miljoner människor och kommer komplett med en klassisk timer som tickar ner från 59 minuter, 59 sekunder och 59 hundradelar. Filmen har då mage att börja spela på allvarstrumman och karaktärerna börjar säga ”If this weapon came into the wrong hands…” som om vi verkligen, vid det här laget, skulle bry oss om en enda liten detalj i intrigen.
Red 2 landar någonstans mellan Expendables 2 och typ Men in Black II, den sistnämnda en generisk ”samma film en gång till fast utan själ”-uppföljare och den förstnämnda mer ett enda stort, långt, utdraget skämt som står och puttrar i två alltför långa timmar.
Man får gå tillbaka till filmskolan med alla inblandade. En film, även en rolig actionfilm som mest spelar på humor, behöver: A) En hel intrig, inte en random serie händelser som inte grundar sig i något. B) Något i intrigen som gör filmen spännande, något vi inte sett förut, något man kan leka med (ja, typ en filmisk Kinder-överraskning). C) Karaktärer man kan tro på och vill se överleva, inte bara skådespelare man känner igen. D) Bomber och granater när intrigen får utrymme för dem. Inte tvärtom, som i fallet Red 2. Den klämmer in sin story ungefär som mellanstadielärare försöker klämma in matematik inför en stimmig klass på en fredagseftermiddag.
Resultatet blir två timmar av buller och bång utan att man uppfattar något annat. Det är en film att tröttna på fort, om man inte är tolv eller så. Vilket väl är filmens målgrupp, vilket i sin tur gör det här med åldersgränser till något komiskt (den är PG-13 och från 11 år i Sverige). Det finns inget blod i den här filmen men gott om puckat våld och uppskattningsvis några hundra lik. Actionscenerna är brutala. Eventuellt. Det är svårt att säga eftersom de är klippta sådär irriterande slafsigt, så att man får uppfattningen att karaktärer rör sig ett par meter mellan varje klipp. Och hela tiden vet man att ingen är i fara, att ingenting spelar roll, att allt bara är en generisk produkt, att man långsamt börjar tröttna för att sedan långsamt somna till ljudet av en atombomb eller något sånt, vad det nu var där på skärmen. Det är ännu en sorglig dag för Bruce Willis att dö hårt på, det här. Han borde ta den där semestern snart, tycker jag.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Red 2”