Elysium

Regi: Neill Blomkamp

Året är 2154. Jorden är en förorenad, överbefolkad soptipp och de rika bor i flärd på rymdstationen Elysium, där de även kan bota alla sjukdomar. Efter en olycka inser jordbundna fabriksarbetaren Max (Matt Damon) att han blivit förgiftad och bara har fem dagar kvar att leva. Han måste ta sig till Elysium kosta vad det kosta vill.

 

Blockbuster-sommaren går mot sitt slut och det har varit en sommar – liksom de senaste – med gott om skrot, skrammel, pucklande robotar, fritt flygande hjältar och rymdexplosioner. Elysium kommer som en final innan rötmånaden slår igång på allvar med de typiskt överblivna augusti-titlarna ingen egentligen bryr sig om (Red 2, Percy Jackson 2, Mortal Instruments). Det är en final eftersom det fortfarande är en något efterlängtad film – gjord av Neill Blomkamp, som gjorde District 9 – och eftersom den tycks erbjuda science fiction-fans något mer substantiellt att bita i än till exempel Pacific Rim.

Kontentan är dock att Elysium är en film som man tycker om eller inte beroende på vad man vill ha, och hur höga krav man ställer. Vill man ha stora, mångfasetterade science fiction-idéer kommer man tycka det är för mycket action i den. Vill man bara ha action kommer man tycka den är för lång och småtråkig då och då. Faller man någonstans i mitten – och jag tycker det är klokt att göra det – så passerar Elysium som två timmar helt acceptabel sci-fi-underhållning, med en tillräckligt stark intrig och ett par intressanta tematiska idéer här och var.

Sedd ur den synvinkeln är filmen nästan omöjlig att skilja från Tom Cruises Oblivion (recenseras nästa söndag) som inledde biosommaren; man kan till och med snubbla över titlarna. Båda filmer skulle kunna gå i en dubbelvisning under titeln Elyoblision.

Skillnaden är väl att det finns lite mer krut i Elysium, lite mer jävlar och anamma och en rak storyline, där Oblivion hade en lite för begränsad miljö för sina actionscener och en intrig som målade in sig i ett hörn. Elysium är också barnförbjuden (Rated R, och från 15 i Sverige) vilket gör att den har mer våld och en del halvblodiga effekter; jag vet att det låter lite infantilt, men när det gäller en sådan här film så skadar det inte med något att rygga tillbaka inför, brutalitet som är kännbar. Det blir mer vuxet och mindre plastigt, eller liksom censurerat. När någon blir kysst av en robotknytnäve är det ju trots allt bara dumt om man inte själv får en känsla av hur ont det måste göra.

Jag var inte en av de som tyckte att District 9 var ett mästerverk, men den var underhållande medan den varade. Liksom den filmen är även Elysium en typ av ”shake and bake”-sci fi där Blomkamp tagit något inslag från filmhistoriens alla mest berömda science fiction-filmer och kastat om dem, lagt på en hyggligt fungerande intrig och berättat det med energi. Filmen refererar på ett övertydligt sätt till klimathot och klassystem på samma sätt som District 9 övertydligt refererade till apartheid i Sydafrika (vilket många tyckte var genialiskt, som om ordet ”allegori” tidigare var något helt främmande). För den delen refererar även Elysium till Sydafrika, eftersom skurken (spelad av Jodie Foster) har en sydafrikansk brytning och hennes främsta lakej (Sharlto Copley) också går runt och spyr ur sig obegripliga sydafrikanska slangord.

Så, vad får man om man totar ihop Mad Max-filmerna med lite Blade Runner, RoboCop, varför inte Avatar, Alien, Johnny Mnemonic (!) och Gattaca, Zardoz, Total Recall, samt övriga filmer som handlar om framtida klassamhällen och revolutioner mot dem?

Man får en helt okej film, naturligtvis. I synnerhet om den är välgjord och välspelad. Man kan inte anklaga Blomkamp för att vara originell, men han vet hur rytmen i en actionfilm ska vara och han vet hur man sätter energi i bilderna. Mycket av kameraarbetet är shakycam, men de som såg District 9 vet redan det (vi slipper åtminstone det onödiga mockumentary-inslaget den här gången).

Matt Damon har huvudrollen som framtida arbetaren som finner sig ta varje dag som kommer nere på den förstörda jorden. När han var liten drömde han om att komma upp till paradiset Elysium, synbar från jorden; där uppe på himlen, som en måne mitt på dagen, finnes drömmen. Off World Colonies hette det i Blade Runner. Till exempel. Naturligtvis måste han också av en slump hamna i en omöjlig situation då han måste ta sig dit. Efter en olycka på hans fabriksjobb blir han förgiftad och har fem dagar på sig innan han dör. Fabriksjobbet är verkligen en inhamrad dystopi. Ingen bryr sig om att han blivit dödsförgiftad. Det finns verkligen inga fackföreningar i framtiden, och företaget är styrt av en kallhamrad kostymnisse (spelad av William Fichtner, need I say more?).

Lösningen kommer via ett gäng skitiga rebeller, och en plan jag inte hinner gå in på. De opererar in en slags maskin-dräkt i hans hud, styrd av en dator i hans huvud, och på så vis kan han få styrka fastän hans kropp är svag (ett par mirakelpiller, av okänd art, hjälper också). Efter ett par omvägar är det bara att försöka ta sig till Elysium, bära eller brista, via de små skepp som rebellerna skickar upp (vilka Elysiums kommandotorn ständigt skjuter ner). Det blir inte bättre av att försvarsledaren Foster – som har för vana att iskallt ha ihjäl oskyldiga män, kvinnor och barn från vår smutsiga planet – har skickat en prisjägare vid det aldrig välklingande namnet Kruger (Copley) efter våra hjältar. Han är en våldsam slusk med dålig hygien och en förkärlek för att hugga ihjäl folk med kniv och/eller samurajsvärd och man känner instinktivt att man inte vill komma nära honom. Om inte annat så för att hans andedräkt måste vara hemsk.

Det är inte en film för den som tycker om att nitpicka. Blomkamp hamrar in sina poänger så övertydligt och entonigt (Framtiden är Skit, Företaget är Ont, Jorden och Elysium är Den Orwellska Metaforen) att intrigens frågetecken kommer som på posten. Om Damon är förgiftad, och ingen vill ta i honom, hur kan han opereras? Och är inte hans painkillers lite väl bekväma (”dina inre organ kommer förgöras, men du kommer inte känna något”)? Varför är inte Elysiums säkerhet större? Varför kan rebellerna ens skjuta upp sina skepp? Hur fungerar ens samhället där uppe? Vi får träffa en president vid namn Patel (Faran Tahir) men det görs tydligt att han inte har någon reell makt kontra Foster; hon är ungefär som en Donald Rumsfeldt med de-facto ledarmakt över en mer vältalig George W. Bush (Tahir påminner faktiskt om Fredrik Reinfeldt, men det är en annan sak).

Men det är en 50-50-film, Elysium. Hälften skramligt skrot, hälften hjärnceller. Liksom jämförbara filmer som Oblivion, Prometheus och District 9 för den delen, så måste man följa filmens dubbla ambitioner och konstatera att den balanserar dem väl. Jag har inte nämnt intrigen speciellt mycket under den här recensionen och det är för att den minut för minut börjar försvinna ur mitt minne (det är i skrivande stund exakt en timme sedan eftertexterna började rulla). Vad finns att säga? Matt Damon är ingen dålig skådespelare, man gillar hans karaktär. Man tycker synd om honom när det går dåligt för honom och man lider med honom igenom såväl actionscener som mer dramatiska sekvenser. Dessa innefattar en sjuksköterskan Frey (Alice Braga) och hennes leukemi-döende dotter, en ung kille (Diego Luna) som hänger på Damons äventyr, en comic relief-hacker (Wagner Moura, ovanligt rolig för att vara en sådan här roll) som står för många av intrigens lösningar och Fichtner, som agerar plot-point i en sidointrig med Foster (de ska gemensamt ta över Elysium i en statskupp genom att reboota rymdstationens moderhjärna, eller något sånt) som filmen aldrig riktigt hinner med utan som bara tjänar ett syfte mot slutet (vilket man rätt fort räknar ut).

Allt detta liksom bara sköljer över en. Filmen börjar, man hänger med, den pågår, man är med i karusellen tills de stora maskinella armarna slutar röra på sig och man kommer ut lite lagom vinglig sådär. Under tiden, när man tänker tillbaka på filmen, så inser man att den har en del russin i sin kaka, men de spelar inte så stor roll när allt kommer omkring. Elysium är inte en film som vill förändra världen. Den tar bara idéer och använder dem i en underhållande sci fi-blockbuster. Det är inte en enormt stark rekommendation jag ger, men visst. Det är skickligt genomfört och för det mesta underhållande. I grund och botten har man sett det förut, men om du bara ska se en ”ny” film du redan sett förut så ger Elysium en åtminstone känslan av att man ser på något lite mer intressant då och då. Det är crash, det är boom och det är bang, fast med lite hm-hm och åhå-aha.

 

FREDRIK FYHR