Paradis: Kärlek
Regi: Ulrich Seidl
Medelålders kvinna åker till Kenya och har sex med afrikanska män för pengar men hittar överraskande nog inte kärleken för det.
Paradis: Tro
Medelålders ultra-katolsk kvinna försöker frälsa sin omvärld men misslyckas eftersom hon är störd.
Jag har ofta pratat om Hollywoods kreativa bankrutt men i Europa driver det även vindar av det konstnärligt bankrutta – Ulrich Seidl är en manusförfattare och regissör från Österrike (varifrån skulle han annars komma?) som tycks gå i Michael Hanekes fotspår, och det skulle inte förvåna mig om han kastat ett öga på Roy Andersson eller till och med Ruben Östlund.
Inte för att dessa nämnda herrar sysslar med konstnärligt bankrutta filmer. Jag är inte överdrivet förtjust i Östlund, men jag tror han är uppriktig med sin agenda att göra socialrealism som når ut och berör människor på ett angeläget sätt. Haneke har i sin tur gjort flera briljanta filmer som sysslat med det subversiva utan att enbart åstadkomma chock value. Och Anderssons magiska realism saknar motstycke bland andra kontemporära regissörer.
Men det de har gemensamt är minimalismen, förkärleken för den statiska kamerapositionen och tendensen att filma osminkade människor när de lever sina liv och gör saker som mer eller mindre provocerar oss och får oss att tänka till. Problemet är att det inte räcker att spela noterna, man måste ha en talang för musiken också. Och jag hittar nästan ingenting i Seidls två Paradis-filmer annat än långtråkigt poserande. Det är kanske årets största besvikelse, vad mig beträffar.
Till och med upplägget är oinspirerat och klyschigt. Dessa två filmer är del av en trilogi – jo, för det har ju en fin klang – med tematiken ”paradis”. Jag vet inte vad som är så speciellt med det begreppet, eftersom det svävar omkring i ett slags vakuum. Filmerna heter Paradis: Kärlek, Paradis: Tro och Paradis: Hopp (svensk biopremiär nu i september). Tro, hopp och kärlek alltså. Jaha det låter väl… lagom begåvat? Jag vet inte varför Seidl valt att göra en trilogi om just denna paroll och inte låt säga ”Blod, svett, tårar” eller ”Liv, död och limbo”. Frihet, jämlikhet brödraskap har ju redan Kieslowski gjort. De sju dödssynderna – Kieslowski också (och Richard Hobert!). Ja, det är i vilket fall som helst inte ett koncept man tappar hakan av.
Och detsamma gäller utförandet. Seidl har i dessa filmer tagit en allmän politisk-kulturell förståelse och därefter ställt upp en kamera för att hamra in exakt samma budskap i scen efter scen, medan han låtit skådespelare improvisera utan vidare känsla för vad som är mer viktigt än något annat.
I den första filmen, Kärlek, är den förståelsen post-kolonial. Filmen följer en medelålders kvinna vid namn Teresa (Margarete Tiesel) och hennes semester till Kenya där hon söker ”kärleken” hos afrikanska män. Dessa misstänksamt snälla och underdåniga män är i sin tur indirekt prostituerade. De begär inte pengar för sex, men i takt med att Teresa lär känna dem (en efter en, tills mönstret blir klart för henne) börjar de begära pengar för att försörja deras liv, som naturligtvis levs i fundamental fattigdom.
Detta låter ju inte alls som en dålig film, och det är sant att Kärlek (mer än efterföljande Tro) har stunder då man som åskådare finner kontrasterna intressanta. Teresa är oerhört ensam. Hon söker verkligen instinktivt, nästan utan att hon själv förstår det, efter någon att dela något med. Och besvikelsen är naturligtvis lika förutsägbar som stor.
Det som gör att filmen inte fungerar är Seidls taktlösa och faktiskt nästintill obegåvade berättarstil. Filmen består, dels, av exceptionellt långsamma tagningar som inte tjänar något syfte. Om man jämför med Bela Tarr, och en film som Turinhästen, så är det lätt att se att det domedagsaktiga, svartvita fotot och den enorma långsamheten är där för att på ett eller annat sätt tukta sin åskådare, tvinga in oss i filmens sfär. Och när Roy Anderssons tagningar är långsamma väntar vi alltid på vad som ska hända, för vi vet att något är på väg.
Men Seidl verkar ha missförstått denna teknik och sysslar istället med att låta kameran filma helt ointressanta saker som inte har något med resten av filmen att göra. När vi får se Teresa gå dit, gå dit, gå dit, gå vidare dit, sen gå dit, fortsätta gå, fortsätta gå, klipp; Teresa sitter och glor i en minut, klipp; Teresa går dit, dit, sen dit, medan minuterna tickar på, då är det väldigt svårt att inte se det som en förlängd kortfilm. Vilket det är (mer om det senare).
Det finns ingen tematisk poäng med de långa tagningarna, och de bidrar inte till någon stämning eller att man kommer ”in” i filmen; de blir bara skeva, liksom komiskt dumma och taktlöst utdragna som om vem som helst filmat det i tron att det rör sig om ”konst”. Har man sett några filmer som använder samma teknik är det dock svårt att bli imponerad när de görs så fantasilöst. Den bästa lärdomen man som filmintresserad människa drar av filmen är hur hårfin gränsen är mellan minimalistisk filmkonst och amatörmässig banalitet.
Filmkapitlet Kärlek har egentligen bara tre typer av scener: 1. Teresa småpratar relationer/sex/sånt och dricker drinkar med de jämnåriga kvinnor hon lärt känna under vistelsen (alla är stereotypt avskyvärda). 2. Teresa sitter ensam och patetisk, försöker ringa sin dotter och stirrar ut i ingenstans, gråtfärdig och olycklig. 3. Teresa umgås och/eller har sex med de afrikanska männen, som är det närmaste filmen kommer sympatiska karaktärer (vilket är ironiskt, eftersom de uppenbarligen spelar sociologiska spel och gör sig till). Under tiden pågår vagast tänkbara intrig, då Teresa gradvis lär sig att ingen kärlek finns för henne i Kenya. Nå, men det hade man ju kunnat räkna ut. Varenda scen hamrar in budskapet med förutsägbara förnedringar utan poäng, annat än att få publikens vrida-på-sig-mätare att stiga, eller bara meningslöst utdragna scener där folk sitter stilla eller går, verkningslösa sekvenser som inte blir mer än långtråkiga. Filmen är som en bil som står och puttrar på tomgång. ”Postkolonialism, det kan man kalla vit medelklass på hor-semester i Afrika, det”. Men bilen åker aldrig någonstans.
Till Kärleks försvar kan man säga att den åtminstone håller en upptagen med att jämföra och kontrastera karaktärerna mot varandra (när den inte obstinat förstör sig själv med onödiga transportsträckor). Den andra filmen, Tro, är däremot bara dålig och emellanåt skrattretande i sin desperation.
Huvudpersonen här heter Anna-Maria (Maria Hofstätter) och introduceras i förbifarten i början av Kärlek (ungefär som karaktärerna korsar varandra i Kieslowskis Trikoloren). Eftersom filmen ska handla om ”tro” måste Seidl osökt ha kommit att tänka på den den där gamla hederliga ”kristendummen”. Anna-Maria är nämligen bland de mest uråldriga stereotyperna som finns: Den katolska mardrömmen. Kvinnan som ynkligt underkastar sig fadern, sonen och den helige anden och försöker frälsa människor från synd. Filmen börjar med att hon ber till sitt stora kors på väggen om att människor ska sluta ha så mycket sex (för det tycker ju alla kristna galningar är det värsta i världen) för att sedan piska sig själv på ryggen med en ryggpiska á la Det sjunde inseglet. Naturligtvis pågår självtortyren i en minut eller så, så vi se ryggen gradvis bli röd. Avsikten här – att publiken ska rygga tillbaka – är så uppenbar och desperat att man får gå till porrfilmer för att hitta mer konstslöst chock-fixerade scener.
Än mer än i Kärlek drygas Tro ut av hopplösa sekvenser där Anna-Maria bara går omkring i sitt hus, på en gata, i sin trappuppgång; likt Teresa träffar hon sina andra medelålders väninnor, nu är de i någon slags sekt som vi mest får se be bordsbön (same difference). I en extra ofrivilligt komisk scen gör hon exakt samma sak som hon gjort tidigare – det vill säga gå runt och mumla syndernas förlåtelse maniskt för sig själv – bara framhasandes på knä. För hon ber ju, right? Det blir lätt att föreställa sig att Seidl tänkt: ”Hur ska vi få in en kvart till? Jag vet, vi samma scen, fast såhär!” Jag väntade på scenen där hon skulle gå runt i sitt hus och mumla, fast gåendes på händerna, eller hoppandes hopprep i vardagsrummet. Anything goes. Det är inte så noga. Det påminde mig om tidiga Woody Allen-filmer som Död och pina, där religionen användes för liknande komiska effekter som i Paradis: Tro. Den här gången är det dock ofrivilligt komiskt.
Efterhand visar det sig att Anna-Maria är gift med en rullstolsbunden muslim som gaggar på henne för att han vill se på TV och röka cigaretter på balkongen. Han önskar även att hon släppte till mer.
Förlåt, sa jag Woody Allen? Jag menade Sacha Baron Cohen.
Hur nu en megakristen tokpanna som Anna-Maria kunnat bli ihop med en muslim får man väl fråga stjärnorna om. Uppenbart är att det är ett till ohyggligt desperat och fyrkantigt försök från Seidl att frammana någon slags ”symbolism” (nähe?), inte olikt M. Night Shyamalan och Ed Wood. Samtidigt finns det ingen chans att se filmen som symbolisk, för den arbetar ju så hårt för att vara realistisk. Jag vet inte om Seidl tänkt på det.
Anna-Maria verkar, likt Teresa, inte hitta någon glädje i sina ödesdömda försök att hitta paradiset (eller något sånt) i tron. Och, ja, nej, det borde hon väl själv ha listat ut vid det här laget. Sättet hon ständigt plågar sig själv, och tycks lida sig igenom sitt liv, föreslår att hon någonstans vet att hennes liv är en lögn men mer realistiskt vore att skildra en kall, stenhård fanatiker som inte är ute efter att bli ifrågasatt. Eller så är Anna-Maria nöjd med livet hon har nu, det kanske är lidandet som är grejen.
Hursomhelst går inga poänger att hitta i Seidls filmer. De är filmer för en publik som på förhand är inställda på att se ”konst”, på förhand är inställda på att reagera med moralisk sensibilitet, på förhand redo att uppskatta filmen innan den börjat och därefter liksom klappa takten med den emotionellt, utan att ifrågasätta. Jag säger inte alls att de som gillat dessa filmer alla varit offer för denna illusion, men jag tror Seidl är medveten om den.
Denna filmtrilogi stinker uppriktigt talat av ego och uppblåst poserande. Konceptet har kommit före konstverket från första till sista arbetsdagen. Filmerna i sig, dess själva kroppar, är bara utfyllnad; trötta, postmoderna klyschor. Filmens bilder poserar, och gömmer sig bakom den plausibla förnekelsen som är möjlig inom postmodernismen. Egentligen tror jag Seidl är mer förälskad i sina bilder – det talar för filmernas sadistiska drag, och deras likgiltiga ointresse för alla inblandade karaktärer – utan att ha några större idéer under ytan. Det blir varken subversivt eller ironiskt, varken realistiskt eller symbolistiskt, karaktärerna är för innehållslösa för att vara intressanta, och vi ska inte ens tala om handling, vilket är det sista man ska leta efter här.
Denna trilogi var från början tänkt att vara en film bestående av tre kortfilmer. Jag förstår för mitt liv inte varför inte Seidl lät det vara så. Resultatet, och jag tycker det är plågsamt uppenbart, är att han blivit tvungen att fylla ut vad som essentiellt är kortfilmer (som förklarar ett enda budskap på ett par scener) med meningslösa utfyllnader som får klockorna att stanna. (Sagt som en stor beundrare av långsamma filmer, naturligtvis, om det inte så uppenbart varit en nödlösning). Det är torftigt och leder, i synnerhet i Kärlek, till att det potentiella i filmen förintas. Men nu är jag förlorad i ett rant-moln där jag bara kan upprepa mig själv.
För att vara alldeles rättvis så ska jag poängtera att skådespelarna är utmärkta. Margarete Tiesel och Maria Hofstätter är trovärdiga och övertygande, trots att Teresa är för anonym och Anna-Maria för överdriven. På en teaterscen skulle de kunna gå igenom ben och märg. Nu skäms deras fina porträtt av dåliga improvisationer och en i grund och botten oinspirerad uppvisning av stillastående kameravinklar. Ett spel för gallerierna, i en tid då den konstnärligt intresserade publiken och kritikerkåren verkar ta allt för guld som glimmar.
FREDRIK FYHR
8 svar på ”Paradis: Kärlek, Paradis: Tro”